|
Lagstiftningen gällande djurens välfärd ändrades 1.1.2024. Då började lagen om djurvälfärd (693/2023) att tillämpas. Samtidigt har den tidigare djurskyddslagen och -förordningen upphävts. De djurartsvisa förordningarna utfärdade enligt den tidigare djurskyddslagen är fortfarande i kraft. Observera att en del av sidans uppgifter inte ännu är uppdaterade. |
Med avlivning av djur avser man den process som orsakar att ett djur dör och med slakt att djur avlivas för att användas som föda åt människor.
Avlivning av ett djur ska ske så snabbt och smärtfritt som möjligt. Ett djur får avlivas endast av en kompetent person som har tillräckliga kunskaper om avlivningsmetoden och avlivningstekniken samt tillräcklig skicklighet för att utföra åtgärden. Ett djur som ska avlivas ska hållas fast, alternativt ska dess rörelsemöjligheter begränsas på ett sätt som gör att djuret förskonas från all smärta, ångest, lidande, skada och lemlästning som kan undvikas. Den person som avlivat djuret ska försäkra sig om att djuret är dött innan åtgärder för att destruera kroppen eller andra åtgärder vidtas.
Bestämmelser om djurskydd vid slakt och avlivning finns i djurskyddslagen och djurskyddsförordningen. Krav på djurskyddet vid avlivning av animalieproduktionsdjur finns i avlivningsförordning [Rådets förordning (EG) nr 1099/2009 om skydd av djur vid tidpunkten för avlivning] som tillämpas från och med ingången av år 2013. I avlivningsförordningen avses med avlivning av djur också slakt av djur. Bestämmelser om djurskydd vid slakt av djur samt avlivning av animalieproduktionsdjur som hör till däggdjuren och fåglarna finns också i jord- och skogsbruksministeriets beslut.