Apkoppor/m-koppor är en zoonos som orsakas av apkoppsvirus, det vill säga en sjukdom som i första hand smittas från djur till människor. Zoonotiska smittor förekommer i Centralafrika och Västafrika där viruset blivit endemiskt hos vissa vilda djur. Viruset har aldrig konstaterats hos djur i Europa. Apkoppsviruset hör till släktet Orthopoxvirus, till vilket hör bland annat kokoppsvirus, molluscum contagiosum-virus och smittkoppsvirus som orsakar smittkoppor. Av djur är olika aparter, många gnagare (inklusive råttor, möss, ekorrar och präriehundar) och kaniner mottagliga för infektionen. Utbrott av sjukdomen har dokumenterats även hos primater i fångenskap. Inga fall har rapporterats hos hundar eller katter; hela urvalet av värdarter är dock fortfarande okänt och dessa och övriga husdjursarter kan vara mottagliga för viruset. Risken att övriga husdjur, såsom gnagare som är sällskapsdjur och kaniner, blir smittade anses vara låg. Institutet för hälsa och välfärd följer upp det nationella och internationella läget för apkopporna och ger anvisningar om hur smittor bland människor kan förebyggas. Mer information om apkoppor finns på THL:s webbplats.
Symptom hos djur
Hos primater ger apkoppor sig vanligtvis i uttryck av självbegränsande hudutslag. De första symptomen är feber och knottror på 1–4 mm som blir till pustlar och sedan flagnar av. Hudskadorna kan vara 4–6 veckor. Hos kaniner och gnagare, inklusive präriehundar, kan de första symptomen vara feber, konjunktivit, nossekret, hosta, svullna lymfkörtlar, dålig aptit och trötthet. Därefter kan djuret få knottror, pustlar (varblåsor) eller sporadiskt fälla hår. Även lunginflammation har konstaterats.
Apkoppornas allvarlighet varierar från ringa hudskador till dödlig sjukdom. Vissa djur har endast lokala hudskador. I allvarligare fall kan även hosta, nossekret, andningssvårigheter, aptitlöshet, svullnad runt nosen, lesioner i munnen eller förstorade lymfkörtlar förekomma. Generaliserad sjukdom, som är kopplad till skador i inälvorna, är ovanlig vid naturliga infektioner. De flesta djur som smittats naturligt tillfrisknar; ibland förekommer dock dödsfall, i synnerhet bland apungar. Det förekommer även smittor utan symptom, särskilt hos gnagare kan sjukdomen vara helt symptomfri.
Om apkoppor konstaterats hos en person som vårdar djur, eller om personen har symptom som passar in på symptom för apkoppor, ska sjukdom också misstänkas hos djuret om det har feber, konjunktivit, luftvägssymptom och eksem med knottror eller blåsor.
Diagnos och provtagning
Diagnosen av sjukdomen grundar sig på att genom molekylärbiologiska metoder påvisa viruset i hudutslag. Veterinären kan som prov ta cellprov från väggen på en blåsa (epitelet) eller vätskan från blåsan. Provtagning avseende sjukdomen ska göras enligt Livsmedelsverkets anvisningar om man misstänker smitta. Vid behov kan veterinären kontakta laboratoriet för djursjukdomsvirologi vid Livsmedelsverket för att få anvisningar om provtagning och försändelse.
Spridning
Djur som blivit smittade kan vara smittande redan en dag före och 21 dagar efter att de första symptomen uppträder eller tills alla hudskador har bildat skorvar och inga andra symptom kvarstår. Djur kan sprida viruset via direkt kontakt eller i form av aerosoler.
Ännu vet man inte exakt vilka djurarter som i naturen är apkoppsvirusets huvudsakliga värdar och i vilka viruset bevaras och förökar sig, men man tror att arterna främst hör till gnagare. Det har föreslagits att två afrikanska ekorrarter, Funisciurus anerythrus och Heliosciurus rufobrachium, är virusets huvudsakliga värdarter eller spridare. Det är okänt ifall primater upprätthåller smittan i naturen eller om de endast är slumpmässiga värdar.
Djur kan smittas också av en insjuknad människa. Särskilt gnagare är mottagliga för apkoppor, men även andra djur kan smittas.
Bekämpning och profylax
Vad ska jag göra om jag misstänker att mitt djur har blivit smittat?
Om djuret har hudsymptom som passar ihop med de symptom som förorsakas av apkoppsviruset, till exempel hudutslag med blåsor, och du har kännedom om en eventuell exponering, är det bra att konsultera en veterinär så snart som möjligt efter att symptomen börjat för att börja behandlingen och åtgärderna för att förebygga smitta. För att behandla infektionen räcker det vanligtvis med understödjande behandling (medicinering mot smärta och vila), men eftersom hudutslagen är mycket kliande ska du försöka förhindra djuret från att skrapa sin hud för att undvika bakterieinfektioner.
Apkoppor hör inte till de djursjukdomar som ska bekämpas genom lagstiftning om djursjukdomar och konstaterad sjukdom leder inte till myndighetsåtgärder. I den nationella lagstiftningen (325/2021) klassificeras apkoppor som annan anmälningspliktig djursjukdom. Veterinären och laboratoriet ska senast följande vardag anmäla till den officiella veterinären om hen misstänker eller konstaterar att djuret lider av apkoppor. Den officiella veterinären ska senast följande vardag anmäla apkoppor konstaterats hos djur till en läkare som ansvarar för smittsamma sjukdomar.
Om personen själv insjuknat i apkoppor, rekommenderas det att personen undviker kontakter med djur. Sällskapsdjur och andra djur ska inte släppas in i samma rum som den insjuknade personen. Gnagarna i hushållet ska isoleras från den insjuknade så länge som symptomen varar. Vanligtvis varar symptomen 2–4 veckor. Den insjuknade ska också undvika att direkt beröra andra husdjur, liksom att klappa sällskapsdjur. Någon annan som är hemma bör utfodra och i övrigt sköta djuren. Kaniner och gnagare som exponerats för den insjuknade ska inte rastas under isoleringen. Om det är nödvändigt att den insjuknade sköter djuren, ska hen använda skyddshandskar och munskydd.