Rabies eller vattuskräck är en virussjukdom i det centrala nervsystemet som kan smitta alla däggdjur, även människan. Viruset som orsakar rabies (rabiesvirus) tillhör släktet Lyssavirus. Sjukdomen sprids vanligen genom bett från ett sjukt djur. De huvudsakliga smittspridarna är vilda rovdjur såsom räv och mårdhund samt av husdjuren hund och katt. Rabies kan förebyggas genom vaccinering.
Rabies förekommer också hos fladdermöss. Många olika lyssavirus med olika värdarter och olika geografiska utbredningar finns hos fladdermöss. Fladdermusrabies förekommer också i länder som är fria från de andra rabiesformerna.
Symtom
Två olika former av rabies kan i allmänhet urskiljas, en så kallad dumb och en furiös form. Dessa olika former kan ändå variera även hos samma djur. I den furiösa formen är djuret irriterat, rastlöst och attackerar och biter ursinnigt föremål, djur eller människor. Förändringar i beteende kan ske i attacker. Vid så kallad dumb symtombild, som är vanligare, är det svårare att upptäcka symtom och djuret börjar i första hand dra sig undan. Då sjukdomen framskrider får djuret i bägge formerna svårt att svälja, undre käken och ögonlocken hänger och slutligen förlamas djuret helt. Då symtom brutit ut leder sjukdomen alltid till döden för djur, oftast inom några dygn.
Hos hundar följs det oftast omärkliga förstadiet av antingen en furiös eller en så kallad dumb symtombild. Hos katter yttrar sig rabies oftast i den furiösa formen.
Hos mårdhundar och rävar yttrar sig den av rabies orsakade förändringen vanligen så att djuren är exceptionellt tama och saknar självbevarelsedrift. De rör sig kring människoboningar mitt på dagen och försöker till och med komma in i husen. Ofta är rabiessmittade mårdhundar aggressiva mot eller fullkomligt orädda för hundar.
Hos nötkreatur yttrar sig symtomen till en början som obestämda matsmältningsstörningar och kraftig salivavsöndring. Inom några dagar framträder symtom från centrala nervsystemet. Nötkreaturet blir oroligt, bölar onaturligt, skrapar med klövarna och stångar omkring sig. Ett typiskt symtom är oavbrutna avförings- och urineringsförsök då djuret står med stirrande blick och kröker ryggen med höjd svans. Hos en smittad häst påminner symtomen om symtomen vid stelkramp.
Hos fladdermöss är typiska symtom konstigt beteende och konstiga läten, likgiltighet och å andra sidan överraskande aggressiva attacker, då fladdermusen angriper och försöker bita. När förlamningssymtomen inträder sitter de hopkurade på stället.
Diagnos och provtagning
Smittan kan konstateras först sedan djuret dött på grundval av undersökningar av hjärnvävnaderna och inte hos levande djur.
Serumblodprov kan undersökas för antikroppar från rabiesvaccin till följd av rabiesvaccinering. Antikropparna undersöks för att kontrollera att vaccineringen lyckats.
Smittvägar
Rabies smittar i huvudsak genom bett, när det sjuka djurets saliv når vävnaderna på det bitna stället. Sjukdomens inkubationstid varierar från veckor till några månader. Ett sjukt djur kan sprida sjukdomen vidare redan några dagar innan det visar några symtom eftersom djuret utsöndrar virus i saliv redan några dagar innan symtomen uppträder.
Viruset avancerar längs nervbanorna till centrala nervsystemet och hjärnan och där förökar det sig snabbt. Från centrala nervsystemet sprider sig viruset i hela kroppen, också till spottkörtlarna, där det sker en kraftig förökning. Skadorna på nervvävnaderna till följd av virusförökningen orsakar varierande symtom från centrala nervsystemet och rabies förändrar vanligtvis djurets naturliga beteende.
Bekämpning och profylax
Infektion med rabiesvirus hos rovdjur, nötkreatur, svin, hjortdjur, kameldjur eller hästar klassificeras enligt EU-lagstiftningen som djursjukdom klass B (EU 2018/1882). Infektion med rabiesvirus hos andra djur och infektion med andra lyssavirus klassificeras som annan djursjukdom som ska bekämpas i den nationella lagstiftningen (325/2021).
Praktiska bekämpningsåtgärder utöver att följa sjukdomen är bl.a. obligatoriska och frivilliga vaccineringar av hundar och katter samt betesvaccin för små rovdjur som sprids ut vid gränsen i sydöst. Vaccinering av vilt förekommande djur är den främsta åtgärden för att utrota rabies. Vaccinbetena som används vid flygspridning är cirka 5 x 4,5 x 1,5 cm stora bruna kuber på cirka 30 gram. Vaccinerna innehåller försvagat rabiesvirus som är ofarligt för djuren. Betesvaccin sprids årligen i september-oktober till sydöstra Finland.
Om veterinären, djurets ägare eller någon annan person som genom arbete eller hobby är i kontakt med djur misstänker rabies hos djur, ska hen anmäla detta till den officiella veterinären så snart som möjligt. Den officiella veterinären ska omedelbart anmäla till en läkare som ansvarar för smittsamma sjukdomar om rabies misstänkas eller konstaterats hos ett djur.
Den officiella veterinären undersöker djuret och ger förhållningsregler. Om den officiella veterinären efter att ha undersökt husdjuret på basis av symtomen och de uppgifter han eller hon fått anser att det sannolikt är fråga om rabies, ska regionförvaltningsverket bestämma att djuret ska isoleras och dess hälsotillstånd övervakas i minst två veckors tid. Om den officiella veterinären vid en ny undersökning två veckor senare inte kan konstatera symtom som tyder på rabies, kan djuret befrias från isoleringen. Om djuret inte riskfritt kan isoleras eller om det inte finns lämpliga lokaler för att isolera djuret ska regionförvaltningsverket bestämma att djuret ska avlivas och skickas till Livsmedelsverket i Helsingfors för undersökning med avseende på rabies. Den officiella veterinären ska se till att nödvändiga prover skickas för undersökning med avseende på rabies också då djuret har dött under isoleringen.
Om en veterinär får vetskap om en vild räv, varg, mårdhund, grävling eller något annat vilt djur som beter sig exceptionellt, ska kadavret om möjligt tas som prov och skicka det till Livsmedelsverket för undersökning. Veterinären ska utreda om det vilda djuret som misstänks vara sjukt möjligen har bitit husdjur eller människor där det rört sig.
Vid hantering av ett levande eller dött djur som misstänks ha rabies ska stor försiktighet iakttas och skyddshandskar absolut användas. En person som har sår på händerna får inte röra ett djur som misstänks ha rabies.
Om åtgärder som ska vidtas på grund av sjukdomsmisstanke eller konstaterad infektion föreskrivs i djurhälsolagen (EU) 2016/429 och i förordning (EU) 2020/689, samt i den nationella lagen om djursjukdomar 76/2021 och i jord- och skogsbruksministeriets förordning 327/2021 om bekämpning av djursjukdomar i kategorierna b och c.
Hundar som används för jakt och myndigheters brukshundar ska ha giltig vaccination mot rabies. Den första vaccinationen ska ges minst 21 dygn innan hunden används vid jakt eller tjänsteuppdrag. Veterinären ska ge hundens ägare eller innehavare ett intyg över utförd vaccination, där vaccinationens giltighetstid finns antecknad.
Livsmedelsverket rekommenderar att man regelbundet vaccinerar även sällskapshundar och -katter i Finland. Det rekommenderas att hundar och katter vaccineras mot rabies första gången vid fyra månaders ålder och andra gången vid ett års ålder. Sedan förnyas vaccineringen med tre års mellanrum. Import av hundar, katter och frettar förutsätter att de är vaccinerade mot rabies.
Övervakning
Rabiessituationen hos vilda djur följs årligen i Finland. Största delen av proven tas av rävar och mårdhundar. Dessutom undersöks alla misstänkta fall och avvikande beteenden med tanke på rabies. Vid Livsmedelsverket undersöks årligen över 500 djur med tanke på rabies. Man hoppas att jägarna ska skicka in små rovdjur för undersökning särskilt från östra och sydöstra Finland.
Förekomst
Rabies förekommer i Finlands närområden i Ryssland främst hos mårdhundar, rävar och vargar, men sjukdomen förekommer också hos hundar, katter och andra husdjur. I Europa förekommer rabies i några länder i Östeuropa. Sjukdomen har spritt sig från sydost till Finland åtminstone tre gånger: på 1890-talet, på 1950-talet samt 1988–1989.
Sedan 1991 har Finland officiellt varit fritt från rabies.
I Finland har endemisk rabies konstaterats senast 1989. Därefter har två rabiesfall konstaterats hos importerade djur i Finland. År 2003 konstaterades rabies hos en häst som hade importerats från Estland och år 2007 hos en hundvalp som hade importerats from Indien. Årligen sprids betesvaccin ut i naturen vid gränsen i sydöst för att hindra att smitta sprids till Finland från våra grannländer. Fladdermuslyssavirus har konstaterats i Finland 2009, 2016 och 2017.
