VHS (Viral Haemorrhagic Septicaemia) orsakas av ett rhabdovirus. Flera olika genotyper (I-IV) från VHS-viruset har identifierats.
Symptom
Av laxfiskarna har regnbåge visat sig vara den mest mottagliga för sjukdomen. Gädda och piggvar är också mottagliga för vissa virusstammar, men sjukdomen har aldrig påträffats hos havslax och smittprover har inte heller visat att havslaxen skulle vara mottaglig för sjukdomen. Vissa VHS virusstammar har även isolerats i strömming och nejonöga, men klinisk VHS har inte påvisats hos dessa fiskar i Finland. Symptomen hos fiskar som har akut VHS är mörk hud, utstående ögon, apati och onormalt simsätt. Runt ögonen, på huden, bukväggens hinnor, i muskulaturen och de inre organen förekommer ofta rikligt med blödningar.
Dödligheten varierar mycket beroende på virusstam, fiskart, fiskarnas storlek och miljöförhållanden. Sjukdomen förekommer vanligtvis vid temperaturer på 4–14 °C. Sjuka fiskar utsöndrar rikligt med virus.
Symtom på VHS-sjukdom; punktliknande blödningar i musklerna och viscerala ytor
Diagnos och provtagning
För diagnos av sjukdomen utväljs i första hand fiskar i dåligt skick med avvikande beteende. Sjukdomen kan inte påvisas endast utgående från de kliniska symptomen. För virusprov tas en bit av fiskens hjärna, av mjälten och främre delen av en njure. I stället för hjärnan kan man ta en bit av hjärtat. Diagnosen ställs genom att viruset påvisas i fiskarnas organ eller vävnader vid cellodling och virusets genom säkerställs med PCR-analys.
Smittvägar
Sjukdomen sprids via sjuka fiskar, symtomfria smittbärare, odesinficerad rom, vatten samt redskap som har kommit i kontakt med infekterade fiskar.
Bekämpning och profylax
VHS infektion klassificeras enligt EU-lagstiftningen som djursjukdom klass C hos vissa arter av vilkaströmming, sik, gädda, torsk, nejonöga, regnbåge, flundra, lax, öring, Kandaröding, vassbuk och harr förekommer i Finland (EU 2018/1882). Om veterinären, djurets ägare eller någon annan person som genom arbete eller hobby är i kontakt med djur misstänker VHS hos fisk, ska hen anmäla detta till den officiella veterinären så snart som möjligt.
Det finns ingen medicinsk behandling och inget tillgängligt vaccin mot sjukdomen. Goda förhållanden i fiskodlingarna lindrar sjukdomsbilden.
VHS kan exempelvis spridas genom levande fisk, rom, mjölke, orensad fisk och infekterad utrustning och transportutrustning.
Uppföljning
Förekomsten av VHS övervakas på fiskodlingar i enlighet med ett riskbaserat övervakningsprogram, regelbundna inspektionsbesök och provtagning av den kommunala veterinären.
När rom och mjölke flyttas från havs- och vandringsområdena till inlandet ska fiskarna undersökas för virussjukdomar. Om frilevande fiskar eller könsceller från dem tas in till en djurhållningsplats till exempel för att inrätta en ny moderfiskstam, rekommenderas att de fiskar eller moderfiskar från vilka könscellerna härstammar alltid undersöks med avseende på virussjukdomar, inklusive IHN.
Förekomst i Finland och i andra länder
Hela Finland är officiellt fritt från VHS.
VHS-sjukdomen har påvisats i Finland på Åland, i Pyttis och Pyhämaa i början av 2000-talet. Den första infektionen hittades på Åland våren 2000 och den sista (också på Åland) 2012. Ålands VHS-fria status återställdes i oktober 2022. Restriktionerna i Nystad-Pyhäranta-Raumo upphävdes sommaren 2011. Pyttis område har varit VHS-fritt sedan sommaren 2008.
VHS har också hittat från strömming och nejonöga i Finland. Virusstammar som har isolerats från strömming och nejonöga är av genotyp GII som avviker från genotyp GId som har isolerats från regnbåge. Genotyp GII har inte vid smittprov påvisats orsaka sjukdom hos regnbåge. VHS förekommer i Kontinental-Europa, Nord-Amerika och Asien.