Avmagringssjuka hos hjortdjur (chronic wasting disease, CWD) och andra TSE-sjukdomar hos hjortdjur hör till samma grupp av hjärnsjukdomar som galna kosjukan. Dessa TSE-sjukdomar (transmissible spongiform encephalopathy, transmissibla spongiforma encefalopatier) orsakas av prionproteiner.
CWD-sjukan påträffades på 1960-talet hos en svartsvanshjort i USA och har sedermera spritt sig inom USA och numera även över gränsen till Kanada. I Nordamerika förekommer sjukdomen såväl på hjortdjursfarmer som bland vilda hjortdjur. Sjukdomen har dessutom konstaterats i Sydkorea hos hjortdjur som förts in i landet från Nordamerika till en djurpark.
2016 påträffades de första CWD-fallen i Europa i Norge. Det första fallet var en vild fjällren (Rangifer tarandus tarandus) i området Nordfjella öster om Bergen som avlivades på grund av sjukdomen. Fyndet ledde till en intensiv uppföljning av TSE hos hjortdjur i Norge. Bland fjällrenspopulationen som levde i området Nordfjella påträffades flera CWD-positiva individer och man beslöt att avliva hela flocken. 2020 påträffades dock sjukdomen på ett nytt område (Hardangervidda) hos den största populationen av vilda fjällrenar i Europa, cirka 70 kilometer från den avlivade populationen.
Utöver de smittade vilda fjällrenarna har man i Norge även hittat fall av TSE hos älgar (Alces alces) och kronhjortar (Cervus elaphus) tack vare uppföljningsprogrammet.
På grund av de sjukdomsfall som hittades i Norge inleddes TSE-övervakning av hjortdjur också i Finland, Sverige, Polen och Baltikum, och i och med den har TSE även hittats hos gamla älgar i Finland och Sverige. CWD-prionen som påträffats i vilda fjällren är en form som smittar från ett djur till ett annat liksom den nordamerikanska smittformen, medan prionstammarna som påträffats hos älgar i Norge, Sverige och Finland och kronhjortar i Norge skiljer sig från den. Forskningen om prioner pågår fortfarande, och i Norge kallar man sjukdomen som förekommer hos älgar och kronhjortar atypisk CWD, Nor16CWD.
Sjukdomen smittar veterligen inte människor och har därför inte betraktats som en verklig risk för människan.
Symptom
Sjukdomen framskrider långsamt och har inte påträffats hos djur som är yngre än ett år. Djuret magrar och förtvinar, även om det äter. I sjukdomens slutskede börjar hjärnsymtom visa sig: djuret drar sig undan andra, är apatiskt, hänger med huvudet, upprepar vissa rörelser och verkar nervöst. Djuret kan dricka och dregla onormalt mycket.
Diagnostik och provtagning
Sjukdomen diagnosticeras vanligtvis utifrån ett dött djur. Som prov tas en viss del av hjärnstammen och lymfkörtlar från huvudet. De testas i ett laboratorium för att fastställa sjukdomsalstraren. I hjärnan bildas även typiska mikroskopiska förändringar som kan konstateras med en histologisk undersökning.
Spridning
CWD:s spridningsmekanismer är fortfarande inte helt kända, men sjukdomen verkar spridas från ett djur till ett annat via kroppssekret som urin, avföring och saliv. Sjukdomsalstraren motstår mycket väl varierande miljöförhållanden. Sjukdomen sprids effektivast vid utfordringsplatser och bland inhägnade djur. Än så länge finns ingen information om hur andra TSE-sjukdomar hos hjortdjur sprider sig.
Det är förbjudet att importera obehandlad lockelseurin från hjortdjur som producerats utanför EU till EU-länder, inklusive att köpa sådan på internet.
Uppföljning och kontroll
Förekomsten av TSE-sjukdomar hos vilda hjortdjur och renar har undersökts i Finland sedan 2003. Som en följd av CWD-fynden i Norge genomfördes 2018–2020 ett specifikt uppföljningsprogram i Finland och fem andra EU-länder. I Finland undersöktes cirka 3000 hjortdjur inom uppföljningsprogrammet.
Uppföljningen av sjuka och självdöda, över ett år gamla hjortdjur pågår fortfarande. Om du hittar ett hjortdjur i terrängen som har självdött ska du kontakta närmaste officiella veterinär (kommunalveterinären eller regionförvaltningsverkets länsveterinär). Den officiella veterinären ser till att nödvändiga prov skickas till Livsmedelsverket. Sjuka och skadade hjortdjur och hjortdjur som beter sig avvikande ska anmälas till polisen eller den regionala viltcentralen. Kontaktuppgifter för Finlands viltcentral och regionala viltcentraler finns bakom denna länk. Polisen och storviltsassistansen (SRVA) som jaktvårdsföreningarna organiserar söker efter djuret och tar hand om situationen på det sätt som krävs. Livsmedelsverket undersöker om det är fråga om avmagringssjukan hos hjortdjur eller någon annan TSE-sjukdom hos hjortdjur.
Koordinaterna för platsen där ett dött djur hittats ska sparas till exempel med kartappen för smarttelefoner. Om det inte är möjligt att få reda på koordinaterna ska vägen till fyndplatsen märkas ut på annat lämpligt sätt.
CWD klassificeras enligt den finska lagstiftningen om djursjukdomar som annan djursjukdom som ska bekämpas (325/2021). Förebyggande, kontroll och utrotning av CWD regleras i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001.
Förekomst i Finland
I Finland konstaterades det första fallet av TSE-sjuka hos hjortdjur i februari 2018. Sjukdomen påträffades hos en älg som självdött i Kuhmo. Enligt typbestämningen från EU:s referenslaboratorium påminner sjukdomen om den TSE-sjukdom som påträffats hos älgar i Norge och Sverige. Därtill har två TSE-fall hos älgar som avlivats på grund av sjukdom konstaterats i Laukas 2020 och Kyyjärvi 2022. I Finland har alla älgar som insjuknat varit gamla honor i dåligt skick. TSE-sjukdomen som påträffats bland älgar i Norden antas vara en endogen hjärnsjukdom. Enligt aktuell information är det alltså inte fråga om den egentliga CWD-sjukdomen som sprids via sekret och miljön från ett djur till ett annat.
Prov som tagits för undersökning av avmagringssjuka hos hjortdjur finns enligt djurart och område på Livsmedelsverkets tjänst för öppen information (på finska).
