Mat av animaliskt ursprung för sällskapsdjur avsedd för hundar och katter är till exempel hundkorv, torrfoder, konserver, fryskött och djupfrysta ben eller torkade godbitar, såsom svinöron. Foder för hundar och katter ska vara tillverkat i en godkänd anläggning som tillverkar foder för sällskapsdjur eftersom biprodukter av animaliskt ursprung används som råvara vid tillverkningen. Alla tillverkare av foder för sällskapsdjur ska vara registrerade foderföretagare.
Tilllåtna råvaror
I foder för sällskapsdjur får man använda bara sådana animaliska råvaror som kommer från djur som slaktats till livsmedel eller från vilt. I lagstiftningen benämns sådana slaktkroppsdelar biprodukter i kategori 3 och kan vara till exempel inälvor, ben, öron, klövar och annat kött än sådant som är avsett som livsmedel. Slaktkroppsdelarna är sådana som i princip kunde duga också som livsmedel, men som av någon anledning inte används som livsmedel. Användningen av vegetabiliska råvaror och behandlade mjölk- och äggprodukter är inte begränsad, men även dessa råvaror ska uppfylla kraven i foderlagstiftningen.
De tillsatsämnen som används i foder ska vara fodertillsatser som godkänts inom EU. Läs mer om fodertillsatser.
Fodrets kvalitet och säkerhet
Fodertillverkaren ansvarar för att det foder som de tillverkar är av hög kvalitet och säkert. Tillverkaren ska ha en plan för egenkontroll som grundar sig på HACCP-systemet och med hjälp av vilken produkternas säkerhet kan säkerställas. Det viktigaste i HACCP-systemet är systematisk riskbedömning i anslutning till råvaror och produktionsprocessen och förebyggande av risker som identifierats i bedömningen.
Foder ska vara säkra och lämpa sig för utfodring av det djurslag som är målgruppen. Till exempel är alla råvaror eller tillsatser som är tillåtna för människor inte tillåtna eller lämpliga att använda i foder för hundar eller katter. Foder får heller inte innehålla skadliga eller förbjudna ämnen, som slaktkroppsdelar innehållande rester av antibiotika eller till exempel innehållet i mag-tarmkanalen, eller mikrober som är skadliga för människors eller djurs hälsa. Utöver allmänna krav för fodersäkerheten föreskriver lagstiftningen också om maximala halter av till exempel mikrober eller föreningar. Krav kan vara olika för behandlade och färsk sällskapsdjursfoder.
Livsmedelsverket övervakar fodersäkerheten riskbaserat genom att inspektera aktörerna och ta prover vid myndighetstillsynen. Under inspektionsbesöken går man särskilt igenom omfattningen och genomförandet av planen för egenkontroll.
Behandlad eller rå?
Lagstiftningen om biprodukter delar in sällskapsdjurfoder i behandlad och rå.
Behandlad sällskapsdjurfoder är i huvudsak sådan som särskilt i fråga om ingredienser av animaliskt ursprung har upphettats till minst 90 grader. Behandlingen av tuggben ska vara sådan att sjukdomsalstrarna dör. Frystorkat foder är inte behandlat sällskapsdjurfoder enligt lagstiftningen.
Råvarorna i rå mat för sällskapsdjur är mer begränsade och rå mat är förknippad med särdrag. Läs mer om rå mat.
Fodertyp
Foderlagstiftningen delar in alla konsumentförpackade foder i foderämnen, helfoder, kompletterande foder och dessutom kan fodret också utgöra specialkost som fastställs i lagstiftningen. Foder kan inte vara närings- eller kosttillskott.
Foderämne består i regel av en ingrediens. I foder för sällskapsdjur definieras dock råvaror som hör till samma foderämnesgrupp, till exempel produkter av kött- och animaliskt ursprung, som en helhet som foderämne, dvs. till exempel malet kött från svin och ko, eller en blandning av organ är fortfarande foderämne. Med kompletteringsfoder avses en blandning av flera foderämnen som dock inte i sig räcker till för att täcka djurets dagliga behov av näringsämnen. Helfoder är sådant foder som i sig räcker till för att täcka djurets näringsbehov och där ingen annan kompletterande näring behövs.
Dietfoder är oftast helfoder som har ett särskilt näringsmässigt användningsändamål, till exempel att förebygga uppkomsten av urinsten, stödja hjärtfunktionen i samband med kronisk hjärtsvikt eller minska överskottsvikt. Specialdieternas användningsändamål och viktigaste näringsmässiga egenskaper har fastställts i lagstiftningen.
Förpackningsanteckningar
Obligatoriska förpackningsmärkningar påverkas av om fodertypen för sällskapsdjurfoder är ett foderämne eller en foderblandning (kompletteringsfoder/helfoder).
Av förpackningsmärkningarna, dvs. etiketten, ska följande alltid framgå; fodertyp, kontaktuppgifter till den aktör som ansvarar för märkningarna och godkännandenumret (om det finns), partinummer, mängd, lista över tillsatser (endast de som är obligatoriska att märka) samt näringsinnehållet (vanligtvis råprotein, råfett och fukt).
På märkningen av rå mat ska det dessutom finnas en varningsklausul ”Endast avsett att användas som sällskapsdjursfoder. Förvaras avskilt från livsmedel. Tvätta
händerna och rengör verktyg, redskap och ytor efter hantering av denna produkt.”
Utöver de ovan nämnda ska förpackningsmärkningarna för foderblandningar innehålla djurart/arter, bruksanvisningar, tillverkarens kontaktuppgifter eller godkännandenummer, minimihållbarhetstid samt sammansättning (foderämnen eller foderråvarugrupper som ingår i blandningen).
På etiketten till sällskapsdjursfoder ska följande anges; ett avgiftsfritt telefonnummer eller något annat kontaktsätt, t.ex. en internetadress där köparen får uppgifter som inte ingår i de obligatoriska märkningarna, såsom tillsatser som inte behöver märkas eller enskilda foderämnen, om foderämnesgruppernas namn har använts i märkningarna.
Påståendena på förpackningsmärkningen ska vara opartiska och verifierbara och får inte vilseleda konsumenten. Till exempel ska köttet som nämns på etiketten härstamma från djurets skelettmuskler. Ursprungslandet är inte en obligatorisk förpackningsmärkning för ett enda foder, men tillverkaren kan ange det som en frivillig märkning om hen så önskar.
Närmare information om märkningskraven för foder och exempel på förpackningsmärkningar som uppfyller kraven i lagstiftningen finns i Livsmedelsverkets handbok Märkning av foder.