Målsättningen med dessa rekommendationer är att främja en balanserad användning av mikrobläkemedel vid medicinering av djur och att därigenom hålla tillbaka en ökande resistens mot mikrobläkemedel. Smittsamma och inflammatoriska sjukdomar hos djur bör framför allt förebyggas genom goda produktions- och levnadsförhållanden. Ibland är det ändå nödvändigt att använda mikrobläkemedel. Då borde djuren behandlas med mikrobläkemedel enligt följande principer:
- Användningen av mikrobläkemedel ska vara väl motiverad.
- All medicinering av djur med mikrobläkemedel kan också ha en effekt på folkhälsan, men det här gäller i synnerhet produktionsdjur, eftersom de är en del av livsmedelskedjan.
- Profylaktisk behandling med mikrobläkemedel ska endast användas då veterinären anser att behandlingen är nödvändig, antingen på grund av sjukdomens allvar eller på grund av sjukdomssituationen på djurenheten.
- Då det finns andra behandlingsmetoder som visat sig vara lika effektiva som behandling med mikrobläkemedel, ska de förstnämnda gynnas.
- Behandlingsperioden med mikrobläkemedel ska inte vara längre än vad sjukdomen förutsätter.
- Innan behandling med mikrobläkemedel påbörjas ska veterinären konstatera utgående från en klinisk undersökning att sjukdomssymptomen tyder på en bakterieinfektion. Vid behov ska veterinären ta representativa prov för bestämning av den orsakande mikroben och dess känslighet för antimikrobiella medel.
- Vid val av mikrobläkemedel ska patientens uppgifter, upphovet till infektionen och sjukdomen samt till buds stående läkemedel tas i beaktande. Genom det valda mikrobläkemedlet och dosen strävar man efter att förgöra mikroben eller att bromsa upp dess tillväxt så, att kroppen kan förstöra mikroben och bli frisk från sjukdomen.
- I första hand används mikrobläkemedel med smalt spektrum. Användning av mikrobläkemedel och läkemedelskombinationer med brett spektrum ska undvikas. Om sjukdomsalstraren är känslig för penicillin, ska inte andra betalaktamer eller mikrobläkemedel med brett spektrum användas för behandling av sjukdomen, om patienten inte är överkänslig för penicillin.
- Vid salmonellainfektioner används mikrobläkemedel endast då det gäller en allmän infektion som är livshotande för djuret. Mikrobläkemedel får inte användas för att förebygga, behandla eller utrota salmonellasmitta hos fjäderfå, nötkreatur och svin.
- I samband med virussjukdomar bör inte mikrobläkemedel användas till att förebygga sekundära bakterieinfektioner.
- Om det på djurenheten finns sjukdomsproblem som kontinuerligt kräver behandling med mikrobläkemedel, ska en lösning eftersträvas genom en ändring av produktionsförhållanden och -sätt.
- Vid behandling av produktionsdjur ska även kostnaderna för behandlingen och karenstiderna för de läkemedel som planerats för behandlingen tas i beaktande.
- Undvik mikrobläkemedel som snabbt utvecklar resistens eller som har visat sig ha skadliga effekter på miljön.
Användningen av vissa mikrobläkemedel [1] för djur har begränsats genom lagstiftning . Dessa mikrobläkemedel är avoparcin, vankomycin och teikoplanin; virginiamycin; tredje och fjärde generationens cefalosporiner; rifampicin och rifabutin; moxifloxacin, ofloxacin, levofloxacin och gatifloxacin; tigecyklin; mupirocin; telitromycin; daptomycin; linezolid; kinupristin-dalfopristin; karbapenemer och monobaktamer. Dessa mikrobläkemedel får ändå användas för djur då det finns försäljningstillstånd för dem eller ett annat tillstånd för överlåtelse som förbrukning som veterinärmedicinskt läkemedel, men endast för de djurslag och den användning som specificeras i tillståndet. Även då ska dessa antimikrobiella medel användas efter kritiskt övervägande och användningen ska vara baserad på resistensbestämning. Dessutom ska man inom veterinärmedicinen undvika att använda makrolider som är avsedda för människor, och dessa är bland annat azitromycin, klaritromycin och roxitromycin.
___________________________________________________
[1] Srf 1054/2014 om förbud mot eller begränsning av användningen av vissa läkemedelssubstanser för djur
De förnyade användningsrekommendationerna för mikrobläkemedel Eviras publikationer 2016 (pdf) mot de viktigaste inflammationssjukdomarna och smittsamma sjukdomarna hos djur har utgetts enligt samma modell som de tidigare rekommendationerna. Det finns skilda rekommendationer för alla betydande djurslag eller -grupper. I översikten per djurslag presenteras de typiska dragen för medicinering med antimikrobiella medel för varje djurslag. Rekommendationer avsedda för olika områden och olika djurslag presenteras i form av tabeller. Rekommendationerna för katter och hundar har kombinerats i samma tabell.
Arbetsgruppen har indelat mikrobläkemedlen i mediciner som ska användas i första och i andra hand. Till förstahandsbehandling räknas de läkemedel och -grupper som vad gäller sjukdomsalstrarens och sjukdomens samt resistensens och läkemedlens egenskaper enligt arbetsgruppens åsikt är bäst lämpade för behandling av sjukdomen. De är läkemedel som har effekt på de vanligaste sjukdomsalstrarna. Genom att välja ett förstahandsläkemedel strävar man enligt möjligheterna efter en riktad behandling. Då flera olika bakteriearter isoleras från en sjukdom, riktas behandlingen mot de allmännaste sjukdomsalstrarna.
Som andrahandsbehandling nämns andra användbara läkemedel eller läkemedelsgrupper. I vissa fall har rutorna lämnats tomma, då arbetsgruppen inte har tagit ställning till val av läkemedel. I vissa fall hänvisas i kolumnen för anmärkningar till de viktigaste profylaktiska åtgärderna, exempelvis vaccinationer.
Nytt: Sökmotor för användningsrekommendationerna för mikrobläkemedel (på finska):