Under de senaste åren har vägledande standarder och guider getts ut till stöd för valideringen och verifieringen inom livsmedelsmikrobiologi. Dessa stöder idrifttagandet av metoder och påvisandet av kompetens. Idrifttagande av en metod vid ett laboratorium bygger på validering. Validering omfattar en referensundersökning mellan flera laboratorier, varför ett laboratorium som Evira godkänner sällan deltar i den egentliga valideringen.
Validering har i praktiken utförts för de viktigaste mikrobiologiska metoderna på uppdrag av kommissionen (se presentationen om aktuellt på laboratoriefronten > Revideringar av mikrobiologiska metoder år 2017), då laboratoriets uppgift vad gäller dessa metoder blir att påvisa valideringen med en småskalig verifiering över att metoden fungerar i laboratoriets verksamhetsmiljö. I praktiken är det inte nödvändigt att verifiera en uppdaterad standardmetod på nytt, om ändringarna av standarden är små eller av ringa betydelse enligt förorden till standarden.
Vad gäller alternativa metoder till standardmetoderna (så kallade kommersiella snabbmetoder) sker valideringen i enlighet med ISO 16140-2:2016 på initiativ och bekostnad av tillverkaren. Valideringsorganisationer som är oberoende av tillverkarna (t.ex. NordVal, AFNOR, MicroVal, AOAC RI) koordinerar verksamheten, då dessa organisationer kan bevilja certifikat för valideringen. Valideringen omfattar en referensundersökning mellan laboratorierna (t.ex. NordVal och AFNOR) eller åtminstone funktionstestning i ett oberoende laboratorium (AOAC RI). Därefter blir laboratoriets uppgift att med verifiering påvisa att metoden fungerar i laboratoriets förhållanden. Laboratoriet ska utreda hur de tillgängliga alternativa kommersiella metoderna validerats och välja metoder som validerats på ett oberoende och kompetent sätt. Den validerade metoden ska användas enligt tillverkarens anvisning (förfarandeprotokollet). Om ett laboratorium gör mikrobiologiskt betydande ändringar i en metod (t.ex. byte av anrikningsbuljong, byte av primärskålen e.d.), ska det visa att ändringen är kompetent med validering, enbart en verifiering räcker inte.
Om ett laboratorium tar i bruk en metod som inte validerats i en referensundersökning mellan laboratorier, ansvarar laboratoriet själv för tillräcklig validering. Med validering ska det påvisas att metoderna är jämförbara med metoder enligt bestämmelserna. ISO 16140-4 och ISO 16140-5 som befinner sig i utkastskedet, kommer senast från och med början av år 2020 att vägleda valideringen av icke-kommersiella metoder. Ett laboratorium kan göra en validering ensam (ISO 16140-4) genom att använda undersökningsupplägget i ISO 16140-2 eller ISO 16140-5 (utan referensundersökning mellan laboratorierna), och i så fall gäller valideringen enbart i detta enskilda laboratorium. Validering av en icke-kommersiell metod kan ordnas också som en referensundersökning enligt ISO 16140-5, om deltagande laboratorier inte är tillgängliga i ett antal enligt ISO 16140-2 (min, 8 eller 10). Det kan handla om ett akut behov av validering av en metod som en specialmetod, som är i begränsad användning. I så fall deltar laboratoriet i valideringen som en del av sitt laboratorienätverk (t.ex. referenslaboratoriet och underställda laboratorier eller en enskild laboratoriekedja med laboratorier från olika orter), då minst fyra laboratorier behövs.
Verifiering är ett förenklat förfarande i förhållande till validering, med vilket laboratoriet påvisar att resultaten är korrekta och därtill säkerställer detektionsgränsen för metoden (kvalitativa metoder) eller metodens precision (kvantitativa metoder). Det finns vägledning om verifiering bl.a. i NMKL proceduren 32:2017. Också ISO 16140-3, som färdigställs senast år 2020, kommer att utgöra en anvisning. Vid fastställande av precisionen i verifieringen är det möjligt att bedöma mätosäkerheten i metoden med samma provupplägg. Den provmängd som behövs i verifieringen är måttlig , men på samma gång beroende av omfattningen på det planerade tillämpningsområdet. I stället för tre matriser, vilket varit fallet tidigare, ska verifieringen göras med minst fem livsmedelsmatriser, om laboratoriet vill ha “livsmedel” som tillämpningsområde för ackrediteringen. På samma gång uppmuntras laboratorierna att mikrobiologiskt verifiera olika matriser helst separat efter behov och dra nytta av flexibel ackreditering, i stället för att direkt ansöka om det omfattande tillämpningsområdet “livsmedel”. Framtiden utgörs av begreppet “fortlöpande verifiering” snarare än färdiga, breda ackrediteringar.
Närmare uppgifter: specialforskare Saija Hallanvuo, tfn 040 489 3448, saija.hallanvuo@ruokavirasto.fi