Förvaltningskompetens

Anvisning: 377/04.03.00.01/2025

En myndighets verksamhet ska bygga på en befogenhet som föreskrivs i lag, och lagen ska noggrant följas i myndighetens verksamhet. Myndighetsanvisningar är till sin rättsliga natur inte bindande för andra myndigheter eller företagare. Frågor som gäller tillämpningen av lagstiftningen avgörs i sista hand av domstol.

I Livsmedelsverkets anvisning ingår såväl direkta citat ur lagstiftningen som tolkningar av hur lagstiftningen ska tillämpas. I anvisningen nämns hur lagstiftningen har separerats från Livsmedelsverkets tolkning och vilken lagstiftning det hänvisas till. Tolkningarna som framförs i anvisningen är Livsmedelsverkets syn på hur lagstiftningen borde tillämpas.

Inledning

Den offentliga förvaltningen är en verksamhet som är bunden till lagstiftningen. Enligt grundlagen ska all utövning av offentlig makt bygga på lag och i all offentlig verksamhet ska lag noggrant iakttas. Detta krav på lagbundenhet innebär vid tillsynen över efterlevnaden av livsmedelslagstiftningen att livsmedelstillsynsmyndigheten måste känna till de livsmedelsbestämmelser som hänför sig till dess uppgifter och veta hur efterlevnaden av dem övervakas. Utöver substanslagstiftningen ska tillsynsmyndigheten också känna till lagstiftningen som gäller myndighetsverksamhet. Aktörer inom livsmedelsbranschen har möjlighet att ifrågasätta beslut som fattats i myndighetsverksamhet och vid behov söka ändring i besluten hos förvaltningsdomstolen. Om en aktör anser att en myndighet eller en enskild tjänsteman inte har iakttagit lagen, fullgjort sina lagstadgade skyldigheter eller om aktören upplever att hens rättigheter inte har tillgodosetts hos myndigheten, kan aktören anföra klagomål i ärendet även till riksdagens justitieombudsman. Även om centralmyndigheten med stöd av livsmedelslagen styr livsmedelstillsynen, kan den egentligen inte ingripa i genomförandet av god förvaltning vid tillsynen och inspektionerna. Riksdagens justitieombudsman kan på basis av ett klagomål från en aktör ingripa i verksamhet som strider mot god förvaltning.

Denna anvisning behandlar kraven på myndighetsverksamhet samt de administrativa tvångsmedel som föreskrivs i livsmedelslagen. Ifall Livsmedelsverket redan har utarbetat en anvisning om något ämne, finns en länk till anvisningen i denna anvisning. Om det inte finns någon annan anvisning, behandlas ämnet i denna anvisning med användning av centrala huvudpunkter. Syftet med anvisningen är att öka myndigheternas förvaltningskompetens så att tillsynen kan genomföras lagligt, jämlikt och med beaktande av aktörernas rättsskydd.

I anvisningen har direkta citat från lagstiftningen markerats med kursiv stil.

1 Centrala förvaltningsprinciper för myndighetsverksamheten

I 2 kapitlet i förvaltningslagen föreskrivs om grunderna för god förvaltning och i lagens 6 § särskilt om rättsprinciperna inom förvaltningen. Dessa principer styr myndigheternas prövningsrätt och skapar en grund för god förvaltning som bör förverkligas i all myndighetsverksamhet. Rättsprinciperna är delvis överlappande och stöder varandra, men i vissa situationer kan de också verka strida mot varandra. Enligt 6 § i förvaltningslagen: ”Myndigheterna skall bemöta dem som uträttar ärenden hos förvaltningen jämlikt och använda sina befogenheter enbart för syften som är godtagbara enligt lag. Myndigheternas åtgärder skall vara opartiska och stå i rätt proportion till sitt syfte. Åtgärderna skall skydda förväntningar som är berättigade enligt rättsordningen.” Utöver dessa principer i förvaltningslagen är rättsstatsprincipen som konstateras i 2 § i grundlagen en central princip som styr all myndighetsverksamhet: ”All utövning av offentlig makt skall bygga på lag. I all offentlig verksamhet skall lag noggrant iakttas.”

1.1 Laglighetsprincipen inom förvaltningen

Förvaltningens laglighetsprincip, eller lagenlighetsprincip, innebär att myndigheten endast har rätt att vidta de åtgärder som har författningsgrund och endast i den omfattning som lagstiftningen möjliggör. Även om lagstiftningen ibland kan tolkas på olika sätt, kan en myndighet eller en enskild tjänsteman inte göra helt egenmäktiga tolkningar eller låta bli att följa de entydiga bestämmelserna i lagstiftningen. När till exempel ett tydligt gränsvärde eller verksamhetssätt fastställs i lagstiftningen ska det följas. Däremot är det inte möjligt att i lagstiftningen specificera alla eventuella tillsynsfall som uppstår i praktiken. Inspektören får – och ska också – göra en tolkning av hur kraven i lagstiftningen uppfylls i varje enskild situation. Tolkningarna i Livsmedelsverkets tillsynsanvisningar är till hjälp i många situationer som uppstår i praktiken. Ändå finns det sådant som måste lösas från fall till fall – och i dessa situationer får du i första hand stöd av dina tillsynskollegor och din chef samt vid behov av Livsmedelsverket. En tjänsteman har straffrättsligt tjänsteansvar för uppenbart lagstridig verksamhet.

1.2 Likabehandlingsprincipen

Likabehandlingsprincipen innebär att alla ska behandlas jämlikt och icke-diskriminerande. Beslutsverksamheten ska vara konsekvent och ur juridisk synvinkel borde man alltid komma fram till en likadan lösning i likadana situationer. Fakta som är föremål för prövning bedöms enligt samma grunder för alla som befinner sig i samma situation. Alla särdrag i ett enskilt förvaltningsärende ska dock beaktas och de kan påverka beslutet som fattas i ärendet. Om tolkningar ändras ska detta göras på ett motiverat och konsekvent sätt. Myndigheten får inte diskriminera eller särbehandla någon till exempel på grund av kön, ålder, övertygelse, åsikt eller någon annan omständighet som har anknytning till personen.

1.3 Principen om ändamålsbundenhet

Med principen om ändamålsbundenhet avses att en myndighet ska använda sin behörighet enbart för ändamål som är godtagbara enligt lag. En myndighet får inte börja främja andra syften än de som hör till myndighetens uppgiftsområde och som ingår i målen för någon annan författning än den lag som tillämpas i fallet. Till exempel är det centrala syftet med livsmedelslagstiftningen att trygga livsmedelssäkerheten, och i livsmedelstillsynen kan man till exempel inte förutsätta att en aktör ska ha bättre verksamhetssätt i anslutning till miljöskyddet eller arbetarskyddet, även om det finns krav på detta som härrör från annan lagstiftning.

1.4 Proportionalitetsprincipen

Enligt proportionalitetsprincipen ska myndigheternas åtgärder vara behövliga, nödvändiga och stå i rätt proportion till det mål som eftersträvas med åtgärderna. Proportionalitetsprincipen förutsätter att åtgärderna dimensioneras till den lägsta nivån som åstadkommer den effekt som behövs. Till exempel i fråga om administrativa tvångsmedel innebär detta att man först strävar efter att använda lindrigare metoder för att ingripa i verksamheten, och därefter kan man gå vidare till hårdare metoder. Man strävar efter att minimera olägenheterna för aktören. Å andra sidan måste åtgärderna vid de allvarligaste överträdelserna också vara tillräckligt effektiva.

1.5 Objektivitetsprincipen

Objektivitetsprincipen förutsätter att tjänstemannen är saklig och opartisk i sina ämbetsåtgärder. I förvaltningsåtgärder ska alla aktörer bemötas enligt samma krav och myndigheten kan inte gynna en viss aktör till exempel för att eftersträva eget intresse, för att främja det offentliga samfundets ekonomiska intressen eller för att aktören är bekant. Elimineringen av sådana motiv och förverkligandet av objektivitetsprincipen konkretiseras bl.a. genom bestämmelserna om jäv i förvaltningslagen. Försummelse av föreskrifterna ska bedömas uteslutande utifrån gärningens eller försummelsens art och besluten som fattas ska vara sakligt och objektivt motiverade. Till exempel kan ett företag som är verksamt i en kommun inte gynnas när åtgärder övervägs på grund av att företaget är en stor sysselsättare och en källa till skatteintäkter i kommunen. Verksamheten hos en aktör som beter sig sakligt och väl ska inte bedömas på annat sätt än verksamheten hos en aktör som beter sig otrevligt; myndighetsåtgärderna ska vara sakliga och opartiska oberoende av hurdant bemötande myndigheten eventuellt har fått.

1.6 Principen om berättigade förväntningar

Enligt principen om berättigade förväntningar ska aktörerna kunna lita på att myndigheternas verksamhet är korrekt och felfri samt att myndigheternas förvaltningsbeslut är bestående. Principen om berättigade förväntningar baserar sig framför allt på individens skydd mot offentlig makt. Detta innebär till exempel att aktörerna ska kunna lita på att myndigheterna inte vidtar förvaltningsåtgärder på ett godtyckligt sätt. Aktören ska i viss mån kunna lita på att myndighetens tillvägagångssätt, tolkningar och krav förblir desamma från en inspektion till en annan. Detta innebär dock inte att aktören kan motivera fortsatt verksamhet som strider mot bestämmelserna enbart med att myndigheten inte heller tidigare har ingripit i verksamheten i fråga. Principen om berättigade förväntningar skyddar förväntningar som är berättigade med stöd av rättsordningen och lagstridig verksamhet kan således inte åtnjuta skydd av denna princip.

2 Rättskällor och författningshierarki

Den juridiska beslutsverksamheten och även laglighetsprincipen för utövning av offentlig makt grundar sig på olika rättskällor och korrekt användning av dem. Rättskällorna utgör grunden för det juridiska beslutsfattandet i myndigheternas verksamhet och i domstolarna. Rättskälleläran styr användningen av rättskällor. Rättskälleläran fastställer vilka rättskällor som ska eller får tillämpas, de olika rättskällornas vikt och deras inbördes företrädesordning, dvs. författningshierarkin.

Rättskällor är i synnerhet lagstiftningen, vilken omfattar såväl nationella som Europeiska unionens författningar. Dessa författningar är starkt förpliktande och ska iakttas som sådana hos myndigheterna. Försummelse av förpliktande/bindande rättskällor kan i princip anses vara ett tjänstefel och strida mot förvaltningens laglighetsprincip. Svagare förpliktande rättskällor är bland annat domstolarnas avgörandepraxis och beredningsmaterialet för lagstiftningen. Dessutom kan s.k. tillåtna rättskällor vara till exempel etablerade sätt och förfaranden inom en viss bransch, rättslitteraturen, rättsjämförande argument samt praktiska, etiska och moraliska argument. Att åsidosätta svagt förpliktande eller andra tillåtna rättskällor medför inga påföljder, men de kan utnyttjas som hjälp i tolkningen.

Bild 1. Rättskällor och deras inbördes hierarki.

Utgångspunkten i författningshierarkin är att s.k. författningar på högre nivå prioriteras eller styr författningar på lägre nivå. Detta innebär att när olika bestämmelser står i strid med varandra ska i regel en bestämmelse på högre nivå följas. Om till exempel ett ministeriums förordning till sin ordalydelse klart står i strid med lagen, ska lagens ordalydelse följas i första hand. När lagar stiftas beaktas alltid grundlagens bestämmelser, men om en s.k. vanlig lag i någon aspekt står i strid med grundlagens bestämmelser, iakttas så kallad grundlagspositiv lagtolkning. Aspekten bör alltså tolkas så att den så bra som möjligt uppfyller grundlagens bestämmelser, i praktiken till exempel de grundläggande fri- och rättigheterna.

EU-förordningarna är direkt tillämpliga som sådana i medlemsstaterna, dvs. de ska följas i alla medlemsstater och de åsidosätter de nationella bestämmelserna. I praktiken tillämpas alltså EU-förordningen om Finlands lag och EU-förordningen är motstridiga. I förordningens namn anges om det är fråga om Europaparlamentets och rådets förordning (vanligast), kommissionens förordning, kommissionens delegerade förordning eller en genomförandeförordning. Vad gäller tillämpningen och författningshierarkin har det ingen praktisk betydelse vilken typ av förordning det är fråga om. Dessa olika författningstyper skiljer sig från varandra främst beträffande lagstiftningsordningen, det vill säga det förfarande som tillämpats vid utarbetandet och godkännandet av författningarna.

Finlands grundlag ”står över” den övriga lagstiftningen, dvs. i konfliktsituationer har den företräde i förhållande till sedvanliga lagar. Bestämmelserna i grundlagen är dock ofta av allmän karaktär eller gäller olika förvaltningsarrangemang, så i praktiken förekommer mycket sällan situationer där det uppstår tydliga konflikter med ”vanliga” lagar. Det är dock bra att beakta grundlagens bestämmelser om till exempel de grundläggande fri- och rättigheterna även vid tillämpningen av annan lagstiftning. Lagarna bör tolkas så att de respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna så bra som möjligt.

Lagarna är den viktigaste rättskällan i Finland. Domstolarnas avgöranden och myndigheternas beslut och verksamhet ska alltid grunda sig på lag. Lagar som godkänts av riksdagen publiceras i Finlands författningssamling. Med lag avses här Finlands nationella lagar, såsom livsmedelslagen eller lagen om ekologisk produktion. Sådana sektorspecifika lagar inom en viss bransch kan kallas substanslagar.

EU-direktiv är bestämmelser som ålägger medlemsstaterna att vidta de åtgärder som direktivet förutsätter och att anpassa sin nationella lagstiftning till direktivets innehåll. Medlemsstaterna får själva välja på vilket sätt de vidtar de åtgärder som direktivet förutsätter. Direktiven är inte direkt tillämpliga. De skapar rättigheter och skyldigheter för medborgarna i en medlemsstat i allmänhet först efter att de har genomförts nationellt. En medborgare i en medlemsstat får dock åberopa en bestämmelse i ett direktiv mot en myndighet i medlemsstaten, om medlemsstaten har försummat att genomföra direktivet inom utsatt tid eller om genomförandet har varit felaktigt. En förutsättning är att bestämmelsen i direktivet är tillräckligt tydlig och exakt samt ovillkorlig.

Ministeriernas, statsrådets (eller presidentens) förordningar innehåller i allmänhet mer detaljerade eller noggrannare bestämmelser än lagarna. De nationella förordningarna är bindande och förpliktande, dvs. de ska följas som sådana och de kan också användas för att motivera förvaltningsbeslut. Bemyndigandet att stifta en förordning kommer alltid från den lag som gäller ämnesområdet och som har företräde framför förordningen.

Myndigheternas föreskrifter är förpliktande bestämmelser som ska iakttas som sådana. När det gäller livsmedelstillsynen finns föreskrifter utarbetade av centralmyndigheten om till exempel hygienkompetens och tillsynsinformation inom livsmedelstillsynen. För utfärdande av bindande och förpliktande föreskrifter ska det finnas ett lagstiftningsbaserat bemyndigande att meddela föreskrifter. En myndighetsföreskrift ska inte här förväxlas med en föreskrift som ges till aktören som ett tvångsmedel, där aktören förpliktas till ett visst förfarande som korrigerar verksamheten. Medan tvångsmedelsbestämmelserna gäller en viss aktör är de myndighetsföreskrifter som avses här allmänt förpliktande.

Regeringens propositioner är lagförslag som ges till riksdagen och som ligger till grund för lagen. Motiveringstexterna i regeringens propositioner förklarar "lagstiftarens syfte” för läsaren av lagen, det vill säga vad lagstiftaren har velat säga med lagtexten. Texten i en regeringsproposition kan inte direkt åberopas till exempel i domstol, men den kan utnyttjas i tolkningen av lagen. Som beredningsmaterial för lagen kan man dessutom få tolkningshjälp från utskottens betänkanden.

Förutom konflikter mellan olika slags rättskällor kan det också förekomma konflikter mellan bestämmelser på samma nivå. I rättskälleläran finns några regler för sådana situationer. För det första åsidosätter en specialbestämmelse en inskrivning i en allmän bestämmelse som avviker från specialbestämmelsen. En noggrannare, mer detaljerad bestämmelse i lagen tillämpas alltså i regel i stället för den allmänna lagen. För det andra är det etablerat att tillämpa en senare fastställd norm i stället för en äldre norm i konfliktsituationer. En nyare bestämmelse åsidosätter alltså i princip en äldre bestämmelse som strider mot den.

Författningar kan dock inte alltid läsas entydigt eller exakt, och även om det inte finns några egentliga konflikter mellan olika författningar kan man bli tvungen att tolka normernas ordalydelser och syften. En tolkning enligt ordalydelsen innebär att normen läses och tolkas bokstavligt enbart med stöd av dess termer och begrepp. Livsmedelslagstiftningen innehåller dock många flexibla och öppna normer, för vilka man i praktiken måste genomföra den exakta ordalydelsen med hjälp av olika ändamålsenliga argument. Eftersom det utifrån ordalydelsen inte direkt går att utläsa vad till exempel "tillräcklig", "äventyrande" eller "skadlig" innebär i praktiken, ska normerna tolkas till exempel utifrån målen i författningen eller som en del av författningssystemet. Man kan få stöd för tolkningen av författningens mål eller lagstiftarens vilja till exempel från beredningsmaterial (såsom regeringens proposition) eller separata bestämmelser om syftet vilka ofta skrivits in i början av lagen eller förordningen. Författningssystemet styr å sin sida tolkningen så att till exempel definitioner som är föremål för tolkning (såsom skadliga) preciseras i andra författningar inom livsmedelssektorn eller i vetenskapliga källor. I tolkningen kan man också utnyttja analogi, dvs. tolka normen genom att jämföra den parallellt med andra motsvarande normer eller faktiska situationer.

I sista hand avgörs en eventuell konfliktsituation eller "rätt" tillämpning av bestämmelserna av domstolen. En aktör som i ett förvaltningsärende är av annan åsikt än en myndighet om tolkningen av lagen kan alltså överklaga myndighetens beslut hos förvaltningsdomstolen och ifrågasätta myndighetens tolkning i sitt besvär. Det bör observeras att även domstolen avgör och tolkar utifrån bästa motiverade argumentation. Det finns alltså ingen absolut "rätt" tolkning och därför bör myndigheten sträva efter att modigt tillämpa bestämmelserna i enlighet med det mål som den anser vara rätt.

Alla nationella lagar, förordningar och föreskrifter finns i Finlands författningssamling till exempel på adressen www.finlex.fi. Europeiska unionens lagstiftning finns på adressen https://eur-lex.europa.eu/. Finlex innehåller författningarna i original och i uppdaterade versioner. Vid en granskning av det aktuella rättsläget är det viktigt att säkerställa att en uppdaterad författning har valts. Valet kan göras i Finlex till exempel när lagen är öppen genom att välja "uppdaterad författning" under lagnumret i dokumentversionen. Även i Eurlex kan man bläddra bland både ursprungliga och uppdaterade författningar. Den uppdaterade versionen väljs genom att i författningens webbläsarvy till vänster på sidan välja den senaste datumversionen, dvs. den senaste konsoliderade versionen, som innehåller alla tidigare ändringar i författningstexten. I EU:s rättsakter är alla språkversioner i regel lika giltiga, dvs. man kan läsa den finska översättningen och åberopa dess ordalydelse i domstolarna. Man kan dock få tolkningshjälp av översättningar till olika språk och granska de använda termernas betydelse.

2.1 Förteckning över allmän förvaltningslagstiftning

I det här kapitlet listas de viktigaste allmänna lagarna och förordningarna som påverkar myndighetsverksamheten och tillsynen och som varje tjänsteman bör känna till åtminstone till namnet. I förteckningen nämns det allmänt använda namnet på författningen samt dess officiella namn och författningsnummer.

Finlands grundlag (731/1999) utgör fundamentet för lagstiftningen och utövningen av offentlig makt, och fastställer grunderna för förhållandet mellan individen och den offentliga makten.

Förvaltningslagen (434/2003) innehåller både detaljerade och mer allmänna bestämmelser om förvaltningspraxis samt om kraven på myndigheternas verksamhet.

Lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), dvs. den så kallade offentlighetslagen, reglerar offentligheten och sekretessen för myndighetshandlingar samt utlämnandet av uppgifter ur handlingar.

I statstjänstemannalagen (750/1994) föreskrivs om tjänstemännens rättigheter och skyldigheter.

Lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden (304/2003) innehåller bestämmelser om arbetsgivarens och tjänsteinnehavarens skyldigheter och rättigheter.

I strafflagen (39/1889) finns bestämmelser om brottsrekvisit för centrala brott. Även annan lagstiftning innehåller straffbestämmelser, men man har strävat efter att koncentrera de allvarligaste brotten till strafflagen. I 40 kap. i strafflagen föreskrivs om tjänstebrott.

Europaparlamentets och rådets förordning om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (EU) 2016/679, dvs. allmänna dataskyddsförordningen (GDPR), gäller behandlingen av personuppgifter.

Dataskyddslagen (1050/2018) kompletterar och preciserar EU:s allmänna dataskyddsförordning och dess nationella tillämpning. I lagen föreskrivs bland annat om behandling av personbeteckningar och särskilda kategorier av personuppgifter.

I lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003) föreskrivs om myndigheternas och deras kunders rättigheter, skyldigheter och ansvar vid elektronisk kommunikation.

Språklagen (423/2003) innehåller bestämmelser om allas rätt att använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, hos myndigheter.

2.2 Kontrollförordningen

EU:s kontrollförordning ((EU) 625/2017) innehåller bestämmelser om offentlig kontroll som utförs bland annat för att säkerställa tillämpningen av livsmedelslagstiftningen. Kontrollförordningen har tillämpats sedan slutet av 2019. Kontrollförordningen är direkt tillämplig rätt, vilket innebär att den i tolkningssituationer har företräde framför nationell lagstiftning. Kontrollförordningens tillämpningsområde omfattar nästan hela livsmedelskedjan. Till tillämpningsområdet hör bland annat livsmedel, foder, djurens hälsa och välbefinnande, biprodukter, växthälsa, växtskyddsmedel, ekologisk produktion, namnskyddsärenden samt avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön för livsmedels- och foderproduktion.

Medan det i den sektorspecifika lagstiftningen föreskrivs om vad som övervakas, föreskrivs det i kontrollförordningen om hur övervakningen sker. Huvudprinciperna för kontrollen är att den ska vara riskbaserad och regelbunden. I kontrollförordningen föreskrivs också till exempel om kontrollmetoder och öppenhet, provtagning och analyser i anslutning till tillsynen, officiella laboratorier, kontroll av import av djur och varor, planering och finansiering av kontrollen, administrativt bistånd mellan medlemsländerna samt genomförandeåtgärder och påföljder.

Kontrollförordningen skapar en lagstiftningsgrund för reglering på lägre nivå. Med stöd av kontrollförordningen har kommissionen stiftat flera förordningar som preciserar kontrollförordningen eller fastställer gemensamma förfaringssätt. Kommissionen har också utarbetat ett meddelande om genomförandet av kontrollförordningen. Meddelandet är i praktiken kommissionens anvisningar om tillämpningen av kontrollförordningen.

Mer information om ämnet för livsmedelsinspektörer finns i Pikantti:

Livsmedelsverkets utbildning: Perehdytystä valvonta-asetukseen (introduktion till kontrollförordningen), (på finska)
Kommissionens meddelande till de nationella myndigheterna som hjälp vid tillämpningen av kontrollförordningen: Komissionens meddelande.

3 Tjänstemannens rättigheter och skyldigheter

3.1 Föredragandens ansvar

Föredragning är ett sätt att utarbeta förvaltningsbeslut och utlåtanden som används hos myndigheterna, där man före beslutsfattandet utarbetar ett förslag till beslut. Det färdiga beslutet undertecknas av både föredraganden (som oftast är densamma som ärendets huvudsakliga beredare) och den som avgör ärendet, som alltså har den slutliga beslutanderätten i ärendet.

Syftet med föredragningen är att ge beslutsfattaren tillräcklig information om det ärende som ska avgöras. Vid föredragningen specificeras ärendet, presenteras fakta i ärendet och fastställs de rättsnormer som ska tillämpas. Syftet med förfarandet är att beslutet ska vara både lagligt och innehållsmässigt korrekt.

Föredraganden måste vara en person i tjänsteförhållande, eftersom föredragningsuppgifterna är offentliga förvaltningsuppgifter. En person i arbetsavtalsförhållande, en person som arbetar på basis av ett avtal om köpta tjänster eller en auktoriserad inspektör kan således inte vara föredragande.

Det står klart att tjänstemannen har tjänsteansvar för alla sina handlingar och vid försummelser även för underlåtenheten att göra något. Det som skiljer föredragandens ansvar från annat ansvar för ämbetsåtgärder är att föredraganden också ansvarar för ett sådant beslut som till sitt innehåll avviker från det som föredraganden har föreslagit för den som avgör ärendet. Beslutsfattaren kan nämligen antingen godkänna det framställda beslutsförslaget som sådant eller omformulera beslutets innehåll. Föredraganden är dock (vid sidan av beslutsfattaren) ansvarig för beslutet även om beslutsfattaren helt eller delvis omformulerar beslutets innehåll. Föredragandens ansvar grundar sig på 118 § i grundlagen, som gäller ansvar för ämbetsåtgärder.

Föredraganden kan befrias från ett sådant ansvar för beslutet endast genom att skriftligen meddela avvikande åsikt i ärendet (ett muntligt meddelande räcker inte). I annat fall ansvarar föredraganden både för sin föredragning och för att beslutet som fattas utifrån föredragningen är lagenligt. Det bör noteras att även om föredraganden genom att framföra avvikande åsikt befrias från ansvaret för ett beslut som fattas av den som avgör ärendet (som avviker från föredragandens förslag), befrias föredraganden dock inte från det normala tjänsteansvaret, enligt vilket föredraganden ansvarar för kvaliteten och riktigheten hos det föredragningsmaterial som hen har utarbetat som tjänsteuppdrag. Detta utgör dock inte längre föredragandens ansvar, som alltså utvidgar det normala tjänsteansvaret för det egna arbetet till att även gälla andras handlingar.

Föredragandens ansvar undanröjer inte beslutsfattarens ansvar. Beslutsfattaren har dock rätt att lita på det föredragningsmaterial som föredraganden har samlat in och utarbetat. Beslutsfattaren överväger utifrån det normala tjänsteansvaret vilka omständigheter som är relevanta i föredragningsmaterialet och vilket slutresultat materialet ger anledning till. Om föredragningsmaterialet är uppenbart olämpligt eller bristfälligt och beslutsfattaren inte reagerar på det, utan fattar ett beslut utifrån klart felaktiga uppgifter, kan beslutsfattaren inte ”gömma sig bakom föredragandens rygg” när ansvarsfördelningen övervägs.

Den avvikande åsikten fogas till beslutshandlingarna.

3.2 Jäv

Jäv innebär ett sådant relativt nära förhållande mellan handläggaren av ett förvaltningsärende och det behandlade ärendet eller dess parter att man kan misstänka att handläggarens objektivitet, opartiskhet och oberoende försvagas. Syftet med jävsbestämmelserna är att på förhand begränsa möjligheterna till en sådan misstanke och därför är alltför nära kontakter mellan handläggaren av ett ärende och själva ärendet eller parterna förbjudna. När det gäller jäv är det inte bara viktigt hur saker och ting verkligen ligger till, utan också hur de ser ut i allmänhetens ögon. För att trygga det allmänna förtroendet ska en jävssituation alltid beaktas, även om jävet uppenbarligen inte påverkar eller ens kan påverka behandlingen av ärendet eller beslutet som fattas i ärendet. Eftersom det centrala syftet med jävsbestämmelserna är att stärka förtroendet för förvaltningsverksamhetens opartiskhet, innebär det på praktisk nivå att situationen ska bedömas separat i ljuset av jävsbestämmelserna i varje konkret enskilt fall. Det viktiga i denna bedömning är om det för en utomstående kan uppstå grundad anledning att tvivla på tjänstemannens opartiskhet.

Bestämmelser om jäv och jävsgrunder finns i 27–30 § i förvaltningslagen. I 97 § 1 mom. i kommunallagen (410/2015) föreskrivs om jäv för kommunfullmäktigeledamöter. När det gäller jäv för andra förtroendevalda, revisorer samt kommunala tjänsteinnehavare och arbetstagare tillämpas förvaltningslagens bestämmelser om jäv. Enligt 97 § i kommunallagen ska den som är jävig meddela att han eller hon är jävig. Även om jävsbestämmelserna har skrivits ur ett perspektiv som bedömer jäv hos tjänstemän, gäller de personer som deltar i behandlingen av ärendet oberoende av om de är i ett tjänste- eller arbetsavtalsförhållande eller är förtroendevalda. Jävsgrunderna tillämpas också på verksamhet som bedrivs av organ och fysiska personer som delegerats en uppgift enligt 33 § i livsmedelslagen.

Jävsgrunderna är följande (28 § 1 mom. i förvaltningslagen):

En tjänsteman är jävig

om tjänstemannen eller en närstående till honom eller henne är part (28 § 1 mom. 1 punkten),
om tjänstemannen eller en närstående till honom eller henne biträder eller företräder en part eller den för vilken avgörandet i ärendet kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada (28 § 1 mom. 2 punkten),
om avgörandet i ärendet kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada för tjänstemannen eller för en närstående till honom eller henne (28 § 1 mom. 3 punkten),
om tjänstemannen står i anställningsförhållande eller i sådant uppdragsförhållande som har samband med det föreliggande ärendet till en part eller till någon för vilken avgörandet i ärendet kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada (28 § 1 mom. 4 punkten),
om tjänstemannen eller en närstående till honom eller henne är medlem av styrelsen, förvaltningsrådet eller något därmed jämförbart organ eller är verkställande direktör eller innehar motsvarande ställning i en sådan sammanslutning eller stiftelse eller sådant statligt affärsverk eller sådan statlig inrättning som är part eller för vilken avgörandet i ärendet kan väntas medföra synnerlig nytta eller skada (28 § 1 mom. 5 punkten),
om tjänstemannen eller en närstående till honom eller henne hör till direktionen för eller något annat därmed jämförbart organ i ett ämbetsverk eller en inrättning och det är fråga om ett ärende som sammanhänger med styrningen eller övervakningen av ämbetsverket eller inrättningen (28 § 1 mom. 6 punkten), eller
om tilltron till tjänstemannens opartiskhet av något annat särskilt skäl äventyras (28 § 1 mom. 7 punkten).

I bestämmelserna om jäv i förvaltningslagen avses med närstående tjänstemannens make samt barn, barnbarn, syskon, föräldrar, far- och morföräldrar samt också den som på något annat sätt står tjänstemannen särskilt nära liksom även dessa personers makar, tjänstemannens föräldrars syskon samt deras makar, tjänstemannens syskonbarn och tidigare make till tjänstemannen, samt tjänstemannens makes barn, barnbarn, syskon, föräldrar och far- och morföräldrar samt också dessa personers makar och tjänstemannens makes syskonbarn. Som närstående anses också motsvarande halvsläkting. Med makar avses äkta makar, personer som lever i samboförhållanden och personer som lever i registrerat partnerskap.

Ett sådant anställningsförhållande till kommunen som avses i 28 § 1 mom. 4 punkten i förvaltningslagen gör inte en förtroendevald, en tjänsteinnehavare eller en arbetstagare hos kommunen jävig i ett ärende där kommunen är part. Om en förtroendevald på grundval av sitt anställningsförhållande har föredragit eller annars på motsvarande sätt handlagt ärendet, är han eller hon dock jävig.

Vad som bestäms i 28 § 1 mom. 5 punkten i förvaltningslagen tillämpas inte på kommunala förtroendevalda, tjänsteinnehavare eller arbetstagare, även om de har en sådan ställning i ett kommunalt affärsverk eller en kommunal samkommun som avses i nämnda lagrum. En person är dock jävig om kommunens intressen står i strid med affärsverkets eller samkommunens intressen eller om en opartisk behandling av ärendet förutsätter att personen inte deltar i behandlingen av ärendet.

I en kommun tillämpas inte heller 28 § 1 mom. 6 punkten i förvaltningslagen.

Syftet med generalklausulen i 28 § 1 mom. 7 punkten i förvaltningslagen är att särskilt trygga det allmänna förtroendet för myndighetsverksamhetens objektivitet och oberoende. Enbart en utomstående persons misstro mot tjänstemannen eller myndighetens verksamhet är inte i sig en grund för jäv, utan det måste finnas en särskild orsak till att förtroendet äventyras. Inte heller ett sedvanligt kund- eller bekantskapsförhållande till parten är en grund för jäv. Ett särskilt skäl kan till exempel vara ett etablerat vänskaps-, samarbets- eller tvisteförhållande till parten eller någon annan stark bundenhet eller lojalitet. Större gästfrihet än normalt eller andra ekonomiska förmåner som riktar sig till en tjänsteman kan också omfattas av generalklausulen.

Frågan om jäv ska avgöras utan dröjsmål. Enligt förvaltningslagen avgör en tjänsteman själv om han eller hon är jävig och ska på grund av jäv på eget initiativ avstå från att behandla ärendet. Andra personer, till exempel chefen, vet inte nödvändigtvis ens att en part i ett ärende är till exempel tjänstemannens makes syskon eller en nära vän. Tjänstemannen fattar alltså själv beslut om sitt jäv. Om jäv för ledamöter och föredragande i ett kollegialt organ beslutar dock organet i fråga, och inte den enskilda ledamoten.

En ojävig tjänsteman skall utan dröjsmål förordnas i en jävig tjänstemans ställe. Tjänstemannen får dock avgöra ett brådskande ärende, om jävet inte kan inverka på avgörandet.

3.3 Lojalitetsskyldighet

Till god förvaltning hör att medborgarna kan lita på att myndighetens och tjänstemännens verksamhet är jämlik och oberoende. Myndigheten ska särskilt noggrant se till att verksamheten är opartisk och att den också ser opartisk ut ur en utomståendes synvinkel. Begränsningarna som gäller tjänstemännens bisysslor och anvisningarna om gästfrihet syftar också för sin del till att trygga en opartisk förvaltning.

3.3.1 Bisysslor

I 18 § i statstjänstemannalagen föreskrivs om begränsningar som gäller statstjänstemäns bisysslor och om skyldigheten att anmäla bisysslor. Bestämmelser om bisysslor för kommunens eller välfärdsområdets tjänstemän och om anmälan om dem finns i 18 § i lagen om tjänsteinnehavare i kommuner och välfärdsområden. En bisyssla som omfattas av begränsningar är till exempel ett tjänste- eller arbetsavtalsförhållande med en annan arbetsgivare än det egna ämbetsverket, ett annat anställningsförhållande eller utövning av privata ombudsmannauppgifter. Till bisysslor räknas inte sådana förtroendeuppdrag som en person inte kan avsäga sig, såsom att vara vittne i rätten. Likaså är deltagande i föreningsverksamhet, till exempel i ett bostadsaktiebolags styrelsearbete eller i idrottsföreningens sedvanliga föreningsverksamhet, i allmänhet inte en bisyssla som omfattas av begränsningar.

Huvudregeln är att arbetstid endast ska användas för att sköta tjänsteuppgifter, dvs. bisysslor som förutsätter frånvaro från tjänsteutövningen är i regel förbjudna. Utövning av bisyssla under arbetstid förutsätter ett av arbetsgivaren beviljat bisysslotillstånd. En tjänsteman som utför en bisyssla utanför arbetstiden ska göra en anmälan om bisyssla till arbetsgivaren. En tjänsteman får inte på grund av bisysslan bli jävig i sina uppgifter. Bisysslan får inte heller äventyra förtroendet för opartiskheten i skötseln av uppgifterna och inte heller annars inverka menligt på en behörig skötsel av uppgifterna. Vid bedömningen av om bisysslan är tillåten ska tjänstemannens tjänsteställning och uppgifter samt hur utövningen av bisysslan uppfattas av utomstående beaktas.

3.3.2 Gästfrihet

Enligt statstjänstemannalagen får en tjänsteman inte fordra, acceptera eller ta emot en förmån om detta kan försvaga förtroendet för den enskilde tjänstemannen eller myndigheten i allmänhet. Gränsdragningen mellan att ta emot en tillåten och en förbjuden förmån är inte entydig, så i oklara fall ska man avstå från att ta emot förmånen.

Justitiekanslern har uppmanat var och en att i situationer där gästfrihet erbjuds ställa ett antal frågor till sig själv och med hjälp av dessa frågor från fall till fall bedöma om det som erbjuds kan tas emot.

Varför erbjuds jag denna förmån?
Vilka motiv har jag att ta emot erbjudandet?
Hur skulle det se ut i offentligheten?

Principerna som styr prövningen är ändamålsenlighet och rimlighet. Utöver den formella ställningen har även uppgifterna och situationen betydelse. När man till exempel utför ett tillsyns- eller inspektionsuppdrag bör man avstå från förmåner som erbjuds.

3.4 Myndigheternas skadeståndsskyldighet

Fel eller försummelser som begås av en statlig tjänsteman eller myndighet kan orsaka skador som staten ansvarar för med stöd av skadeståndslagen (412/1974) eller en speciallag.

Enligt 3 kap. 2 § i skadeståndslagen är ett offentligt samfund skyldigt att ersätta skada, som förorsakats genom fel eller försummelse vid myndighetsutövning. Samma skadeståndsskyldighet åligger annat samfund, som på grund av lag, förordning eller bemyndigande i lag handhar offentlig uppgift.

En myndighet kan alltså bli tvungen att ersätta skada som orsakats genom utövning av offentlig makt. Utövning av offentlig makt är olika förvaltningsåtgärder, såsom beviljande av förmåner och rättigheter eller ålägganden och förbud med stöd av livsmedelslagstiftningen. Utövning av offentlig makt kan utöver beslutsfattande också vara direkt maktutövning, såsom polisens maktmedel.

Skada som orsakats genom fel eller försummelse vid utövning av offentlig makt ersätts endast om de krav blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål skäligen kan ställas på fullgörandet av åtgärden eller uppgiften. Detta begränsar skadeståndsansvaret i samband med myndighetsutövning genom att höja graden av vållandet som leder till ersättningsskyldighet.

Om skadan orsakats genom ett överklagbart beslut, ska den skadelidande ansöka om ändring av det för att bevara sin rätt till skadestånd. Om ansökan om ändring försummas utan giltig anledning, förloras rätten att kräva ersättning av ett offentligt samfund. En förutsättning för denna förlust är att det hade varit möjligt att undvika skadan genom att söka ändring.

Om en person som är i ett tjänste- eller annat anställningsförhållande genom fel eller försummelser orsakar en skada i samband med sådan förvaltningsverksamhet, överförs ansvaret på arbetsgivarorganisationen. Ersättningsskyldighet kan också uppstå om det är omöjligt att påvisa oaktsamhet av ett enskilt organ eller enskild arbetstagare vid ett offentligt samfund.

Ersättning för skada som orsakats av en statlig myndighet kan sökas hos statskontoret med en blankett som finns på statskontorets webbplats eller med en fritt formulerad ansökan. Statskontoret är den enda möjliga instansen hos vilken ersättning kan sökas. Tillsynsmyndigheten kan inte själv ersätta en skada som myndigheten har orsakat. Ersättning för skada som orsakats av en kommunal myndighet söks direkt hos kommunen. Tingsrätten behandlar vid behov ett skadeståndsärende som ett tvistemål.

3.5 Rådgivningsskyldighet

Enligt förvaltningslagen ska myndigheten inom ramen för sin behörighet och enligt behov ge sina kunder råd i anslutning till skötseln av ett förvaltningsärende samt svara på frågor och förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden. Om ett ärende inte hör till en myndighets behörighet ska den i mån av möjlighet hänvisa kunden till den behöriga myndigheten. Rådgivningen är avgiftsfri (8 § i förvaltningslagen).

Rådgivning enligt förvaltningslagen gäller alltid skötseln av ett förvaltningsärende och frågor som direkt anknyter till uträttandet av ärenden. Rådgivningen kan till sin natur vara förfarandemässig, faktisk eller bestå av materiell information i ärendet i fråga. Förfarandemässig rådgivning är till exempel att lämna uppgifter om behandlingstiden och behandlingsfaserna. Detta är nära förknippat med faktisk rådgivning, det vill säga information om till exempel vem som sköter ärendet och hur länge behandlingen av ärendet förväntas ta. Med materiell rådgivning, dvs. rådgivning på substansnivå, avses för sin del lämnande av uppgifter om juridiska omständigheter i ett förvaltningsärende. En tjänsteman ska således om det behövs informera livsmedelsföretagaren om vilka regler och bestämmelser som gäller för hen och hur hen ska beakta dem i sin verksamhet. Behovet av rådgivning och dess omfattning ska bedömas separat från fall till fall. Utgångspunkten är att alla tillräckligt tydliga och begripliga frågor och förfrågningar måste besvaras.

Ovan beskrivs tjänstemannens skyldigheter, dvs. en tjänsteman kan ge mer rådgivning om hen så önskar, förutsatt att förtroendet för tjänstemannens objektivitet och opartiskhet inte äventyras. Därför får rådgivningen till exempel inte sträcka sig längre än att utreda innehållet i bestämmelser och föreskrifter. I samband med rådgivningen kan man således till exempel inte förutse enskilda ansökningars faktiska framgång, även om tjänstemannen kan redogöra för myndighetens praxis i motsvarande fall. I rådgivningen är det även i övrigt viktigt att fästa uppmärksamhet vid likabehandling och ett jämlikt bemötande av klienterna. Till myndighetens skyldigheter hör inte heller att bistå kunden till exempel genom att fylla i blanketter och upprätta nödvändiga handlingar för kundens räkning.

Utöver förvaltningslagen innehåller livsmedelslagen egna bestämmelser om rådgivningsskyldighet riktade till kommunen. Enligt dessa bestämmelser kan kommunen ge råd till livsmedels- och kontaktmaterialföretagare och konsumenter samt ge information i frågor som hänför sig till tillämpningsområdet för lagen (27 § 4 mom. 2 punkten i livsmedelslagen). Den rådgivningsskyldighet som i livsmedelslagen åläggs kommunala myndigheter är således mer omfattande än den rådgivningsskyldighet som fastställs i förvaltningslagen. Med rådgivning avses då också att ge allmän information utan egentlig anknytning till ett konkret förvaltningsärende.

I alla situationer ska myndigheten ge råd endast inom ramen för sina befogenheter och ska alltså inte ta ställning till frågor som inte har anknytning till myndighetens uppgifter. Myndigheten ska dock i mån av möjlighet besvara förfrågningar som gäller uträttandet av ärenden och hänvisa personen till den myndighet till vars ansvarsområde ärendet hör.

3.6 Kundens språkliga rättigheter

Enligt Finlands grundlag är finska och svenska Finlands nationalspråk. Var och en har rätt att använda sitt eget språk, antingen finska eller svenska, vid uträttande av ärenden hos en myndighet samt att få de handlingar som behövs på detta språk.

I språklagen föreskrivs närmare om finsk- och svenskspråkiga personers rätt att hos myndigheter använda sitt eget språk. I samiska språklagen föreskrivs om rätten att använda samiska hos myndigheter. Samernas rättigheter gäller i regel endast i områden som definierats som samiska. Enligt teckenspråkslagen ska myndigheterna i sin verksamhet främja möjligheterna för dem som använder teckenspråk att använda och få information på sitt eget språk. Enligt den nordiska språkkonventionen förbinder sig de fördragsslutande staterna att verka för att en medborgare i en fördragsslutande stat ska kunna använda sitt eget språk t.ex. vid kontakt med myndigheter i en annan fördragsslutande stat. Om det är möjligt ska myndigheten sörja för att personen får behövlig tolk- och översättningshjälp. I förvaltningslagen föreskrivs separat att varje myndighet ska se till att medborgare i de övriga nordiska länderna får behövlig tolkning och översättning i ärenden som behandlas vid myndigheten. I regel kan dock nordiska aktörer sköta livsmedelstillsynsärenden på svenska. Enligt 38 § i självstyrelselagen för Åland ska handlingar som utväxlas med myndigheterna på Åland avfattas på svenska.

Vid tvåspråkiga myndigheter är handläggningsspråket i förvaltningsärenden partens språk. En tvåspråkig juridisk person ska dock svara på det språk på vilket ärendet har anhängiggjorts. En tvåspråkig myndighet ska i sina kontakter med privatpersoner och juridiska personer använda deras språk, finska eller svenska, om myndigheten känner till språket eller skäligen kan ta reda på det. En myndighet kan alltid ge bättre språklig service än till exempel språklagen eller förvaltningslagen förutsätter.

Förvaltningslagen innehåller egna bestämmelser om tolkning och översättning. En myndighet ska ordna tolkning och översättning i ett ärende som har inletts på myndighetens initiativ om en part inte behärskar det språk, finska eller svenska, som ska användas vid myndigheten, eller om en part på grund av handikapp eller sjukdom inte kan göra sig förstådd. Då kan ärendet tolkas eller översättning göras till ett språk som parten kan konstateras förstå tillräckligt väl med hänsyn till ärendets art. Vid behov kan en tolk delta i inspektionen. Tolkningen och översättningen är då avgiftsfri för parten. För att utreda ett ärende eller trygga en parts rättigheter kan myndigheten ordna tolkning och översättning även i andra situationer av det slag som beskrivs ovan än sådana som har uppstått på en myndighets initiativ. Utgångspunkten i ärenden som anhängiggjorts på initiativ av en part är dock att parten själv sköter tolkningen och översättningen på egen bekostnad.

Behovet av översättning och tolkning bedöms alltid från fall till fall. Inom livsmedelstillsynen är ärendena i regel myndighetsinitierade med undantag av vissa ansöknings- och besvärsärenden. Vid bedömningen av till vilket språk och i vilken omfattning handlingar ska översättas eller muntliga ärenden ska tolkas ska ärendets betydelse och komplexitet beaktas. Om en aktör inte förstår finska eller svenska ska beslutet eller någon annan handling översättas åtminstone till den del att aktören förstår de aspekter som förpliktar aktören. Översättningsspråket behöver inte nödvändigtvis vara mottagarens modersmål. Oftast är engelska ett tillräckligt begripligt språk.

3.7. Behörighet att utöva tillsyn och övrigt som upptäcks under tillsynsbesök

Myndigheten har med stöd av kontrollförordningen och annan specialreglering som gäller respektive bransch rätt att utöva tillsyn över en aktörs verksamhet. Tillsynsrätten är dock begränsad till vad som övervakas med stöd av den lagstiftning som ligger till grund för tillsynsbesöket. Man bör också beakta att inspektionsberättelsen inte kan innehålla sådana uppgifter som inte hänför sig till inspektionen, dvs. inspektören får inte samla in uppgifter som inte uttryckligen behövs för tillsynen i ärendet i fråga. Till exempel hör observationer om och oro över aktörens hälsotillstånd inte till inspektionsberättelsen.

I vissa situationer kan man dock under inspektionen upptäcka sådana saker som man är skyldig och berättigad att anmäla vidare till den behöriga myndigheten. Lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs 560/2021 (informationsresurslagen) trädde i kraft den 1 juli 2021. Lagen i fråga innehåller en så kallad tipsparagraf (7 §) där det fastställs att om en myndighet vid skötseln av uppgifter får del av offentliga uppgifter som enligt dess bedömning kan leda till att en annan myndighet vidtar åtgärder för att trygga säkerheten hos livsmedel eller produktionsinsatser inom jord- eller skogsbruket, djurs hälsa, växtskydd, djurs välfärd eller förvaltningen av stöd, ska myndigheten informera den behöriga myndigheten om uppgifterna. Anmälningsskyldigheten gäller endast anmälan av offentliga uppgifter. Till exempel är en aktörs försummelse av djurskötseln inte sekretessbelagd information, även om ett djurskyddsbeslut i anslutning till ärendet delvis är sekretessbelagt. I praktiken kan anmälningsskyldigheten omfatta ett fritt formulerat muntligt meddelande eller e-postmeddelande eller så kan det vara fråga om att inspektionsberättelsen eller någon annan handling som gäller inspektionen i fråga lämnas till en annan myndighet.

Dessutom gör informationsresurslagen (8 §) det möjligt att lämna ut även sekretessbelagda uppgifter som framkommit vid skötseln av förvaltningsuppgifter till myndigheter som behöver dem i sina egna uppgifter, såsom förundersökningsmyndigheter, åklagare, skattemyndigheter eller arbetarskyddsmyndigheter.

Vid en inspektion kan det också framkomma sådant som man utan hinder av sekretessbestämmelserna kan ha rätt att anmäla till de instanser som sköter dessa ärenden. Bestämmelser om sådan anmälan finns bland annat i barnskyddslagen och arbetarskyddslagen. Ofta kan anmälan också göras anonymt.

3.8 Dataskydd och informationssäkerhet

I vardags- och talspråk kan informationssäkerhet och dataskydd ha många betydelser. De kan till exempel avse samma sak, eller användas i kors i förhållande till mer officiella definitioner eller så kan den ena termen betraktas som över- eller underbegrepp till den andra termen. Detta är förståeligt, eftersom det inte finns någon riktig definition för någotdera begreppet. Nedan försöker vi dock förtydliga begreppen och skillnaderna mellan dem.

Med dataskydd (data protection, privacy) avses skydd av personuppgifter. Vid hantering av dataskydd strävar man efter att fastställa hur och under vilka förutsättningar personuppgifter kan behandlas. Personuppgifter är alla uppgifter som gäller en identifierad eller identifierbar fysisk person. Var och en har rätt till skydd av sina personuppgifter. Den registrerade är den person som personuppgifterna gäller. Dataskydd är en grundläggande rättighet som tryggar att den registrerades rättigheter och friheter tillgodoses vid behandling av personuppgifter.

Syftet med informationssäkerhet (information security) är att skydda allt informationsmaterial som är i behov av skydd (dvs. inte enbart personuppgifter) och informationssystemen, så att bland annat följande uppnås på önskad nivå:

Uppgifternas konfidentialitet – endast de som uppgifterna är avsedda för har tillgång till uppgifterna.
Uppgifternas integritet – inga obehöriga ändringar görs i uppgifterna, uppgifternas riktighet bevaras och uppgifterna är tillförlitliga.
Uppgifternas tillgänglighet – uppgifterna försvinner eller förstörs inte obehörigt, uppgifterna kan vid behov användas.
Identifiering och verifiering – man kan försäkra sig om vem som använder eller försöker använda uppgifterna och datasystemen.
Oavvislighet – man får en tillförlitlig logg eller annan registrering över till exempel vad som har gjorts eller hänt, av vem eller mellan vem och när.

Livsmedelsföretagaren ansvarar för att ordna sin egenkontroll med tanke på dataskyddet och informationssäkerheten så att kraven i lagstiftningen uppfylls, uppgifterna är aktuella och det finns en beskrivning av sättet att skaffa och lagra uppgifterna i egenkontrollen. Inspektören har på basis av livsmedelslagen lagstadgad rätt att få tillräcklig information om att aktörens egenkontroll är i sin ordning (till exempel uppgifter om hygienpass och utredningar av hälsotillståndet vid salmonellasmitta). Tillräcklig information kan vara konkret bokföring, såsom Word eller Excel, eller ett mer omfattande informationssystem. Det finns många sätt att genomföra detta. Till exempel kan hygienpass bokföras i pappersform, elektroniskt eller bådadera. Om det finns få arbetstagare kan man också godkänna att arbetstagarna visar upp de ursprungliga hygienpassen för inspektören.

Mer information om dataskyddsfrågor inom livsmedelsbranschen finns på Livsmedelsverkets webbplats:

https://www.ruokavirasto.fi/sv/livsmedel3/livsmedelsbranschen/tillsyn/dataskyddsfragor-inom-livsmedelsbranschen/.

Mer information om ämnet för livsmedelsinspektörer finns i Pikantti: https://pikantti.ruokavirasto.fi/display/DATA.

4 Förvaltningsförfarande

Med förvaltningsförfarande i ett förvaltningsärende avses myndighetens beslutsverksamhet, som utöver formellt beslutsfattande även omfattar till exempel åtgärder i anslutning till anhängiggörande och delgivning av ett ärende.

4.1 Förutsättningar för förvaltningsförfarande

Förutsättningarna för förvaltningsförfarande är de villkor som ska uppfyllas för att myndigheten ska kunna ta upp ett förvaltningsärende till behandling. Myndigheten ska på tjänstens vägnar, dvs. på eget initiativ, se till att förutsättningarna för förvaltningsförfarande uppfylls. En av de viktigaste förutsättningarna för behandlingen av ett ärende är myndighetens behörighet. Varje myndighets behörighet grundar sig på lag och myndigheten kan endast behandla ärenden som hör till myndighetens behörighet. Myndighetens regionala behörighet är bunden till indelningen i verksamhetsområden. En centralförvaltningsmyndighet är i allmänhet behörig i hela landet, medan varje myndighet inom regional- och lokalförvaltningen har ett verksamhetsområde som anger gränserna för behörigheten, till exempel gränserna för en kommun, en samkommun eller ett samarbetsområde. Om förutsättningar för förvaltningsförfarande saknas ska myndigheten avstå från att utreda ärendet. I en sådan situation tar myndigheten inte alls upp ärendet till behandling.

4.2 Part

Part i ett förvaltningsärende är enligt 11 § i förvaltningslagen den vars rätt, fördel eller skyldighet ärendet gäller. Definitionen är allmän och ganska flexibel, vilket möjliggör en bedömning från fall till fall. Utgångspunkten är dock att partsställningen bestäms på materiella grunder så att personen ska stå i ett särskilt förhållande till det ärende som behandlas. Parter är således de egentliga parterna, till exempel föremålet för ett förvaltningsbeslut eller parterna i ett förvaltningsavtal. Andra parter kan till exempel vara de som direkt påverkas av beslutet, det vill säga vars juridiska intressen beslutet i fråga gäller. Parter kan vara fysiska personer, dvs. människor, eller juridiska personer, dvs. är olika företag, sammanslutningar och offentligrättsliga instanser såsom staten och kommunen. En myndighet kan vara part när ärendet gäller myndighetens rätt eller ställningen som part grundar sig på en specialbestämmelse.

4.3 Förfarande för anhängiggörande

Anhängiggörande av ett ärende förutsätter att ärendet kan behandlas hos myndigheten. En part kan anhängiggöra ett ärende på flera sätt, till exempel genom ansökan, anmälan eller yrkande. I praktiken kan ett ärende också inledas så att myndigheten börjar behandla det på eget initiativ. Det är också fråga om anhängiggörande på myndighetens initiativ när initiativet tas emot anonymt, dvs. myndigheten till exempel får en anonym anmälan. Myndigheten ska då enligt prövning ta upp ärendet till behandling även om den som gjort anmälan på grund av en misstanke inte har lämnat sina kontaktuppgifter.

I regel inleds ett ärende skriftligt, även om det också är möjligt att inleda ett ärende muntligt med myndighetens samtycke. Av en handling som gäller anhängiggörande av ett ärende ska framgå vad ärendet gäller. Dessutom ska partens namn och kontaktuppgifterna för skötseln av ärendet anges i handlingen. Observera att parten själv ansvarar för att handlingen anländer till myndigheten och för att tidsfristen iakttas.

4.4 Överföring av handlingar

Enligt 21 § i förvaltningslagen ska en myndighet som av misstag har tillställts en handling för behandling av ett ärende i vilket myndigheten inte är behörig utan dröjsmål överföra handlingen till den myndighet som den anser vara behörig. Detsamma gäller elektroniska dokument. Handlingen kan överföras hos myndigheten till exempel av den som registrerar eller föredrar ärendet och inget separat beslut behöver fattas om överföringen. Överföringen förutsätter dock att det finns tillräcklig klarhet om vilken myndighet som är behörig i ärendet. Om detta är oklart ska ett ärende som grundar sig på en ansökan eller någon annan handling för anhängiggörande avvisas genom ett separat beslut.

4.5 Komplettering av handlingar

Enligt 22 § i förvaltningslagen är syftet med komplettering av en handling att korrigera en brist i handlingen, vilket betonar vikten av rättsskydd och flexibilitet i förvaltningsförfarandet. I allmänhet kompletteras en handling av en part. Myndigheten är skyldig att uppmana avsändaren att inom utsatt tid komplettera handlingen, om det är nödvändigt för att avgöra ärendet. En part kan också på eget initiativ lämna in kompletterande dokument till myndigheten. Detta kompletteringsförfarande omfattar alla handlingar som lämnas till myndigheten för behandling av ärendet. Bristfällighet kan till exempel innebära att handlingen saknar nödvändiga uppgifter. Det är dock inte fråga om komplettering om en handling som lämnats in i efterhand leder till att innehållet i ansökan ändras.

Förvaltningslagen innehåller inget krav på underskrift av en handling för anhängiggörande eller någon annan handling. Således behöver en handling som inkommit till en myndighet inte kompletteras med en underskrift om handlingen innehåller uppgifter om avsändaren och det inte finns skäl att betvivla handlingens integritet och ursprung. Avsaknaden av underskrift är således en formell brist endast i de fall där kravet på underskrift uttryckligen regleras i speciallagstiftning.

Myndigheten är å tjänstens vägnar skyldig att ge parten möjlighet till komplettering. Avsändaren av handlingen ska således informeras om hur handlingen ska kompletteras och också i samband med kompletteringsuppmaningen underrättas om tidsfristen för kompletteringen. Även kompletteringar som lämnats in efter utsatt tid ska beaktas vid behandlingen av ärendet under förutsättning att beredningen av ärendet fortfarande pågår och att beaktandet av kompletteringarna inte oskäligt skjuter upp behandlingen av ärendet. I kompletteringsförfarandet kan myndigheten också använda mer informella metoder, såsom telefonsamtal till parten. Alla uppgifter som påverkar behandlingen av ärendet bör registreras.

4.6 Behandling utan dröjsmål

Med stöd av 21 § i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad. Myndigheten ska således under alla omständigheter sträva efter att behandla ärenden så snabbt som möjligt så att partens rättsskydd garanteras även till denna del. Även tjänstemannarätten och förvaltningslagen medför en skyldighet att behandla ärendet utan ogrundat dröjsmål. Bestämmelsen i 23 § i förvaltningslagen förutsätter att en myndighet behandlar ett ärende inom skälig tid med beaktande av ärendets art och omständigheterna. I ett ärende som är av särskild betydelse för en part ska behandlingen vara snabb. Utgångspunkten är att en snabb behandling av ärendet kan anses vara förenlig med både partens intresse och det allmänna intresset. Det är också bra att notera att ärenden som till sitt innehåll och sin art motsvarar varandra bör behandlas inom ungefär samma behandlingstid.

Myndigheten bör inhämta utredningar och utlåtanden i ärendet i ett så tidigt skede som möjligt av behandlingen av ärendet, för att parten ska kunna höras om dem på en och samma gång. Det är dock inte tillåtet att avvika från de lagstadgade förfarandekraven för att påskynda processen. Förvaltningslagen förpliktar också myndigheten att på en parts begäran ge en uppskattning om när ett beslut kommer att ges samt svara på förfrågningar om hur behandlingen framskrider. Det är dock enbart fråga om en uppskattning, som kan leva efter omständigheterna. Om behandlingstiden förlängs avsevärt från det som har meddelats, är det förenligt med god förvaltningssed att på eget initiativ underrätta parten om detta.

4.7 Behandlingens offentlighet

Med stöd av 21 § i grundlagen är en offentlig behandling av ett ärende en garanti för både en rättvis rättegång och god förvaltning. I praktiken har behandlingens offentlighet betydelse endast när behandlingen av ärendet är muntlig. I praktiken är alltså till exempel muntliga förhandlingar hos en myndighet, såsom rättegångar i tingsrätten, i regel offentliga. Vid förvaltningsmyndigheterna är behandlingen av ärenden dock i regel skriftlig och därmed inte offentlig. Behandlingens offentlighet är en annan sak än handlingars offentlighet. Bestämmelser om handlingars offentlighet och en parts rätt att få uppgifter finns i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999).

4.8 Utredning av ärenden

4.8.1 Utredningsskyldighet

I förvaltningsförfarandet ska man sträva efter ett avgörande som motsvarar fakta och genom reglering av utredningen av ärendet skapas förutsättningar för att uppnå detta mål. Myndigheten ska alltså ha tillräcklig kännedom om det ärende som behandlas, vilket förutsätter att myndigheten ser till att ärendet utreds tillräckligt och på behörigt sätt genom att inhämta de uppgifter och utredningar som behövs för att ärendet ska kunna avgöras. Myndigheten kan således sägas ha huvudansvaret för utredningen av ärendet. Med utredning avses sådan bedömning av fakta och anskaffande av utredningar som myndigheten inom ramen för sina befogenheter kan vidta. En part skall på motsvarande sätt lägga fram en utredning om grunderna för sina yrkanden. Likaså skall en part även i övrigt medverka till utredningen av ett ärende som han eller hon har anhängiggjort. Medverkan innebär att parten strävar efter uppriktigt samarbete med myndigheten så att de uppgifter som behövs för att avgöra ärendet kan föras fram på ett heltäckande och sanningsenligt sätt. Huvudansvaret för utredningen av ärendet ligger dock hos myndigheten.

Även kontrollförordningen (2017/625) ålägger aktörerna skyldigheter, enligt vilka aktörerna bland annat ska ge de behöriga myndigheterna möjlighet att ta del av djur och varor, handlingar och andra relevanta uppgifter som kontrolleras av aktörerna. Likaså skall aktörerna under den officiella kontrollen bistå tillsynsmyndigheternas personal vid utförandet av uppgifterna och samarbeta med dem. I synnerhet livsmedelsföretagare ska samarbeta med de behöriga myndigheterna om åtgärder för att undvika eller minska riskerna med ett livsmedel som de tillhandahåller eller har tillhandahållit. En livsmedelsföretagare ska också omedelbart informera de behöriga myndigheterna om hen anser eller har skäl att anta att livsmedel som släppts ut på marknaden kan vara skadliga för människors hälsa. Dessa skyldigheter som gäller livsmedelsföretagare preciserar således den allmänna lagstiftningen och de ansvar som följer av den.

Den allmänna livsmedelsförordningen (EG) nr 178/2002 och kontrollförordningen innehåller också bestämmelser om aktörens samarbetsskyldighet. I artikel 19 i den allmänna livsmedelsförordningen konstateras att en livsmedelsföretagare omedelbart ska informera de behöriga myndigheterna om hen anser eller har skäl att anta att livsmedel som släppts ut på marknaden kan vara skadliga för människors hälsa.

Livsmedelsföretagarna skall samarbeta med de behöriga myndigheterna om åtgärder för att undvika eller minska riskerna med ett livsmedel som de tillhandahåller eller har tillhandahållit. Enligt artikel 15.2 i kontrollförordningen ska aktörerna under den officiella kontrollen bistå de behöriga myndigheternas personal i utförandet av sina uppgifter och samarbeta med dem.

4.8.2 Utredningsmetoder: begäran om utredning

I förvaltningslagen föreskrivs bland annat komplettering av en handling, begäran om utredning, syn och inspektion som metoder för utredning av ett ärende. Dessa metoder omfattas också delvis av speciallagstiftning, till exempel inspektioner, på vilka kontrollförordningens bestämmelser om inspektioner tillämpas i stället för bestämmelserna i förvaltningslagen. När myndigheten överväger vilka metoder som ska användas för att utreda ett ärende ska den beakta rättsprinciperna inom förvaltningen. Till exempel proportionalitetsprincipen förutsätter att myndigheten för att utreda ärendet väljer en metod som står i rätt proportion till ärendets art och som begränsar parternas rättigheter så lite som möjligt.

En bestämmelse om begäran om utredning finns i 32 § i förvaltningslagen, enligt vilken det i en begäran om utlåtande eller annan utredning ska specificeras beträffande vilka särskilda omständigheter utredning skall läggas fram. För komplettering av en handling, avgivande av förklaring och framläggande av utredning ska det sättas ut en frist som är tillräcklig med hänsyn till ärendets art. I praktiken varierar tidsfristen och när tidsfristens längd övervägs ska man beakta ärendets betydelse för parten, ärendets omfattning, ärendets uppskattade behandlingstid och hur väl parten redan är informerad om ärendet. En livsmedelsinspektör kan i praktiken begära en utredning av en livsmedelsföretagare om många olika saker, till exempel omständigheter som gäller spårbarhet eller temperaturuppföljning.

Enligt 33 § 2 mom. i förvaltningslagen ska en part underrättas om att ärendet kan avgöras även om fristen inte iakttas. Tidsfristen kan på den berörda partens begäran förlängas om det är nödvändigt för att reda ut frågan. Begäran ska vara motiverad och den får inte väsentligt störa behandlingen av ärendet. Om en part lämnar in en utredning efter den utsatta tiden, ska utredningen i allmänhet beaktas om den står till myndighetens förfogande innan ärendet föredras och avslutas.

4.8.3 Inspektion

Kontrollförordningen förutsätter att de behöriga myndigheterna regelbundet, riskbaserat och med lämplig frekvens utför officiell kontroll av alla aktörer för att upptäcka eventuella oegentligheter och överträdelser av reglerna.

Utgångspunkten i kontrollförordningen är att kontrollen ska utföras utan förhandsanmälan, så att syftet med kontrollen inte äventyras. Om en inspektion görs så att aktören underrättas om den på förhand, ska det i inspektionsberättelsen antecknas varför inspektionen har gjorts genom förhandsanmälan. Föranmälan ska endast göras när det finns en välgrundad anledning till detta. Exempelvis ett långt avstånd till tillsynsobjektet är inte en sådan anledning. Om tillsynen utförs på begäran av aktören, kan tillsynsmyndigheten besluta huruvida en förhandsanmälan ska göras eller inte. Vid all officiell tillsyn och alla inspektioner ska man i mån av möjlighet sträva efter att den administrativa bördan och olägenheterna för aktörerna är så små som möjligt, dock utan att detta påverkar tillsynens effektivitet negativt. Inspektionen ska således utföras effektivt och utan att det medför oskälig olägenhet för inspektionsobjektet. I kontrollförordningen konstateras att en förhandsanmälan inte ska göras, såvida inte en föranmälan är absolut nödvändig för de kontroller som ska utföras (t.ex. vid offentliga kontroller på slakterier under pågående slakt som kräver att tillsynsmyndigheten är närvarande). Ibland kan till exempel en lyckad revision eller en lyckad godkännandekontroll kräva en förhandsanmälan från tillsynsmyndigheten.

Den som förrättar inspektionen ska också utan dröjsmål avfatta en skriftlig inspektionsberättelse över inspektionen. Av inspektionsberättelsen ska inspektionens förlopp och inspektionsförrättarens viktigaste iakttagelser framgå. Inspektionsberättelsen ska delges en part som har rätt att närvara vid inspektionen. Om det är fråga om en Oiva-inspektion ska Oiva-rapporten enligt Livsmedelsverkets föreskrift skickas till aktören för offentliggörande inom tio arbetsdagar efter att inspektionen enligt tillsynsplanen har utförts eller efter att tillsynsperioden har avslutats.

4.8.4 Hörande av part

I 34 § i förvaltningslagen finns en allmän bestämmelse om hörande av part. Dessutom kan hörande omfattas av specialbestämmelser som man också måste kunna beakta på tjänstens vägnar. Enligt 34 § i förvaltningslagen ska en part innan ett ärende avgörs ges tillfälle att framföra sin åsikt om ärendet och avge sin förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Det är fråga om en myndighets rättsliga skyldighet som det är möjligt att avvika från endast i de situationer som lagen anger. När myndigheten hör en part ska den informera parten om ärendet och om de utredningar och yrkanden som hänför sig till ärendet. Hörandet ska således vara tillräckligt omfattande. Myndigheten ska meddela parten syftet med hörandet samt den frist som har satts ut för avgivande av åsikt och förklaring. Samtidigt ska vid behov specificeras vilka omständigheter förklaring begärs om. Med hänsyn till ärendets art ska parten ges tillräcklig tid att avge förklaring och framföra sin åsikt. Parten ska också underrättas om att ärendet kan avgöras om den utsatta tiden inte iakttas.

Vid hörandet ska parten ges möjlighet att framföra sin åsikt i ärendet, vilket innebär att parten har möjlighet att uttala sin uppfattning om själva ärendet i sin helhet och inte till exempel enbart om det inhämtade faktamaterialet. Med tanke på en parts rättsskydd är det viktigt att parten också kan ta ställning till lagligheten av en åtgärd som myndigheten överväger, dvs. myndighetens yrkande. Dessutom skall en part ges tillfälle att avge förklaring med anledning av sådana yrkanden och sådan utredning som kan inverka på hur ärendet kommer att avgöras. Förklaringen, dvs. utlåtandet, är partens ställningstagande i ärendet. En part kan om hen så önskar stödja förklaringen med nya utredningar. Utredningar är faktauppgifter och bevis, dvs. information om de yrkanden som behandlas, deras faktabakgrund och bevis som stöder den.

Om hörandet försummas blir beslutet felaktigt och besvärsmyndigheten upphäver det om parten överklagar beslutet. Endast i fall där beslutets innehåll inte har kunnat påverkas av att personen inte har hörts kan man avstå från att upphäva beslutet. Utgångspunkten är att en parts rättsskydd förutsätter hörande och det finns skäl att anta att partens ställningstagande kan påverka beslutets innehåll.

I förvaltningslagen föreskrivs också om undantag från skyldigheten att höra en part. Grunder för sådana undantag kan till exempel vara ett ringa behov av rättsskydd och å andra sidan ett krav på ett stort offentligt intresse. Med beaktande av 21 § i grundlagen, där det föreskrivs om vars och ens rätt att bli hörd i sitt ärende och skyldigheten att höra en person fastställs som en grundregel, kan myndigheten dock inte genom tolkning utvidga grunderna för att inte höra en person. Undantagsgrundernas tillämplighet ska bedömas separat i varje situation.

Hörande av part och undantag från hörande behandlas mer ingående i Livsmedelsverkets handbok om tillgripande av sådana administrativa tvångsmedel inom livsmedelstillsynen som avses i livsmedelslagen:

https://www.ruokavirasto.fi/sv/foretag/guider/administrativa-tvangsatgarder-enligt-livsmedelslagen-i-livsmedelskontroll/handbok-om-tillgripande-av-sadana-administrativa-tvangsmedel-inom-livsmedelstillsynen-som-avses-i-livsmedelslagen/.

4.9 Beslutsfattande och förvaltningsbeslut

Med administrativt beslutsfattande i vid bemärkelse avses behandlingen av ett ärende från det att det anhängiggjorts tills beslutet delges och verkställs. I detta sammanhang ligger tyngdpunkten för behandlingen av ärendet på det egentliga beslutsfattandet och beslutets form.

4.9.1 Förvaltningsbeslut

Ett förvaltningsbeslut är ett avgörande av ett ärende inom ramarna för förvaltningsförfarandet och i vilket beslut fattas om någons fördel, rättighet eller skyldighet. Lagstiftningen definierar inte beslutets utformning, struktur eller layout. Enligt 43 § i förvaltningslagen ska ett förvaltningsbeslut ges skriftligen. Av ett förvaltningsbeslut ska framgå den myndighet som har fattat beslutet samt tidpunkten för beslutet, de parter som beslutet direkt gäller samt motiveringen för beslutet.

Motiveringen består av de fakta och rättsnormer som ligger till grund för avgörandet. I motiveringen ska det således anges vilka omständigheter och utredningar som har inverkat på avgörandet samt vilka bestämmelser som har tillämpats. De fakta som ligger till grund för beslutet måste specificeras, men det lönar sig att undvika väldigt vittomfattande beskrivningar. Det räcker inte att enbart räkna upp de tillämpade bestämmelserna, utan det ska framgå av motiveringarna hur bestämmelserna har överträtts i just det aktuella ärendet. Motiveringsskyldigheten förhindrar för sin del att ärenden avgörs utan att vara omsorgsfullt beredda. Motiveringen tvingar myndigheten att noggrant bedöma fakta med anknytning till fallet.

Till ett överklagbart förvaltningsbeslut ska fogas anvisningar för sökande av ändring. Huvudregeln är att förvaltningsbeslut kan överklagas. I beslutet ska också anges namn och kontaktuppgifter för den person av vilken en part vid behov kan begära ytterligare uppgifter om beslutet. I allmänhet är en sådan person föredragande eller beslutsfattare. Typiska förvaltningsbeslut inom livsmedelstillsynen är beslut om tvångsmedel och till exempel beslut om godkännande. En Oiva-rapport eller inspektionsrapport är däremot inte förvaltningsbeslut. För tydlighetens skull kan det också konstateras att ett brev om hörande eller en begäran om utredning inte är förvaltningsbeslut, utan en del av beredningen av ärendet och beslutsfattandet. Inte heller ett meddelande om att behandlingen av ärendet har avslutats hos myndigheten är ett beslut.

Beslutet kan ges muntligt om det är nödvändigt på grund av ärendets brådskande natur, vilket i praktiken är exceptionellt och används endast vid så kallade skyndsamma åtgärder. Enligt förvaltningslagen ska ett muntligt beslut utan dröjsmål också ges skriftligen tillsammans med en anvisning om hur man begär omprövning eller en besvärsanvisning. I en sådan situation börjar fristen för begäran om omprövning eller sökande av ändring löpa från delfåendet av det skriftliga beslutet. När ett muntligt beslut ges ska parten meddelas hur ärendet har avgjorts och ges en redogörelse för motiveringen för beslutet.

Enligt 64 § i livsmedelslagen har i brådskande fall en kommunal tjänsteinnehavare på vilken inte överförts den behörighet att använda administrativa tvångsmedel som avses i 27 § 3 mom. och som utför uppgifter i anslutning till livsmedelstillsynen, rätt att använda sådana administrativa tvångsmedel som avses i 55, 56, 58 och 59 §. Till exempel i en sådan situation kan tjänsteinnehavaren ge beslutet muntligt, om det är nödvändigt på grund av ärendets brådskande natur. Beslut som tjänsteinnehavaren fattat med stöd av 64 § ska utan dröjsmål föras till den kommunala tillsynsmyndigheten för behandling. I en sådan situation ska man från fall till fall överväga om förutsättningarna för att avstå från ett hörande enligt förvaltningslagen uppfylls.

4.9.2 Rättelse av förvaltningsbeslut

Rättelse av ett förvaltningsbeslut är en del av förvaltningsförfarandet. Myndighetens beslut är slutgiltigt senast när beslutet har delgetts parten. Med tanke på rättssäkerheten är det väsentligt att myndigheten efter beslutsfattandet kan rätta ett fel i sitt beslut endast på de grunder som anges i lagen. Man ska sträva efter att korrigera beslutet så snabbt och flexibelt som möjligt till den del det är uppenbart felaktigt.

Enligt 50 § i förvaltningslagen om rättelse av sakfel kan en myndighet undanröja ett oriktigt beslut som den har fattat och avgöra saken på nytt, om

beslutet grundar sig på en klart oriktig eller bristfällig utredning,
beslutet grundar sig på uppenbart oriktig tillämpning av lag,
det har skett ett fel i förfarandet när beslutet fattades, eller
det har tillkommit sådan ny utredning i saken som väsentligt kan påverka beslutet.

I situationer som avses i 1 mom. 1–3 punkten får beslutet rättas till en parts fördel eller nackdel. Rättelse till en parts nackdel förutsätter att parten samtycker till rättelsen. Samtycke behövs dock inte, om felet är uppenbart och det har orsakats av partens eget förfarande. I fall som avses i 1 mom. 4 punkten får fel rättas endast till partens fördel.

Enligt 51 § i förvaltningslagen ska en myndighet rätta uppenbara skriv- eller räknefel eller andra jämförbara klara fel i sitt beslut. Ett fel får dock inte rättas, om rättelsen leder till ett resultat som är oskäligt för en part och felet inte har föranletts av partens förfarande. I dessa situationer är det i praktiken fråga om "tekniska" fel, dvs. fel i skriv- eller räkneoperationen. Ett fel får inte rättas med stöd av paragrafen i fråga, om det till exempel är fråga om en bristfällig utredning av fakta. Det kan vara fråga om ett sådant oskäligt slutresultat som avses i paragrafen när rättelsen av beslutet inleds en lång tid efter att beslutet fattades.

En myndighet behandlar ett rättelseärende antingen på eget initiativ eller på en parts yrkande. I sitt yrkande ska parten berätta hur beslutet ska rättas och vad yrkandet grundar sig på. Den myndighet som fattat beslutet bedömer förutsättningarna för rättelse. Åtminstone en rättelse till en parts fördel ska i allmänhet göras om det finns förutsättningar för det.

Sakfelet rättas genom att det tidigare felaktiga beslutet avlägsnas, ärendet behandlas på nytt och ett nytt beslut ges i ärendet. I praktiken fattas inget separat beslut om avlägsnande, utan avlägsnandet nämns endast i det nya beslutet. Ett skrivfel rättas i allmänhet utan att ett nytt beslut fattas, men rättelsen ska antecknas i det ursprungliga beslutet eller i myndighetens datasystem.

4.9.3 Begäran om omprövning

Typiskt för begäran om omprövning är att den är lagstadgad. Bestämmelser om rätten att begära omprövning och myndighetens behörighet att behandla en begäran om omprövning utfärdas således separat. Om det inte finns några specialbestämmelser är det i praktiken inte möjligt att begära omprövning i ärendet. I 7 a kap. i förvaltningslagen föreskrivs allmänt om omprövningsförfarandet.

En begäran om omprövning gäller vanligen ett förvaltningsbeslut och kan anhängiggöras endast på yrkande av en part. Omprövningsförfarandet är formbundet. Myndigheten ska foga anvisningar om begäran om omprövning till sitt beslut. I praktiken ska begäran om omprövning göras skriftligen till myndigheten och i skrivelsen ska den rättelse som krävs jämte motivering anges. Tidsfristen för framställande av yrkandet varierar, vanligtvis 14 eller 30 dagar.

I fråga om behandlingen av begäran om omprövning bestäms den behöriga myndigheten med stöd av speciallagstiftning. Utgångspunkten är att begäran om omprövning behandlas av den myndighet som fattat beslutet, men ofta hör behandlingen enligt lagen till en högre myndighet eller rättelsenämnd. Ett ärende som gäller begäran om omprövning ska behandlas skyndsamt. Som slutresultat kan myndigheten ändra beslutet, upphäva det eller avslå begäran om omprövning. I beslutet ska ges ett motiverat avgörande i fråga om de yrkanden som en part har framställt.

Enligt 49 b § i förvaltningslagen får beslutet inte överklagas genom besvär om det är möjligt att begära omprövning av beslutet. Ändring kan således sökas genom besvär först i det beslut som meddelats med anledning av begäran om omprövning. När tidsfristen för begäran om omprövning löper ut förlorar parten samtidigt möjligheten till normalt sökande av ändring. Bestämmelser om sökande av ändring i och begäran om omprövning av beslut enligt livsmedelslagen finns i 75 § i livsmedelslagen.

4.9.4 Delgivning av förvaltningsbeslut

Enligt förvaltningslagen ska ett beslut som gäller en fysisk eller juridisk persons rättsliga ställning delges. Myndigheten ska alltså utan dröjsmål delge parten sitt beslut efter att beslutet har fattats. Den myndighet som fattat beslutet ansvarar för delgivningen. Delgivningssätten är vanlig eller bevislig delgivning, och även offentlig delgivning. I regel skickas delgivningen som vanlig delgivning med ett brev per post till mottagaren. Mottagaren anses ha fått del av beslutet den sjunde dagen efter att brevet har skickats, om inte annat påvisas.

Bevislig delgivning ska användas om det förutsätts i lag. I praktiken är de vanligaste bevisliga delgivningssätten delgivning mot mottagningsbevis, stämningsdelgivning samt mellanhandsdelgivning till en annan person. Delgivningen ska verkställas bevisligen om den gäller ett förpliktande beslut och tidsfristen för sökande av ändring eller någon annan tidsfrist som påverkar mottagarens rätt börjar löpa från delfåendet av beslutet. Om situationen lämnar rum för tolkning är det med tanke på rättsskyddet skäl att bedöma att beslutet är förpliktande för parten och därmed använda bevislig delgivning. En myndighet kan använda mottagningsbevis också när det av någon annan orsak behövs för att trygga partens rättigheter. Stämningsdelgivning kan användas om myndigheten anser att det är befogat. Stämningsdelgivning är sekundär i förhållande till förfarandet med mottagningsbevis, men kan komma att användas genast om myndigheten bedömer att det finns anledning till det.

Offentlig delgivning används om vanlig eller bevislig delgivning inte är möjlig. I praktiken används offentlig delgivning när mottagaren inte är känd eller flyr delgivningen. Offentlig delgivning kan dessutom användas om handlingen ska delges över trettio personer eller när antalet personer är okänt. Vid offentlig delgivning hålls handlingen i praktiken tillgänglig för mottagaren under en viss tid hos myndigheten.

4.9.5 Förvaltningsbeslutets verkställbarhet

I regel är förutsättningen för att ett förvaltningsbeslut ska kunna verkställas att beslutet har vunnit laga kraft, vilket innebär att beslutet inte längre kan överklagas genom besvär. Detta innebär att besvär som anförts över beslutet skjuter upp verkställandet. Det finns dock många undantag i lagstiftningen som främjar ett omedelbart genomförande. Enligt 78 § i livsmedelslagen kan det i ett sådant beslut som inte avser påföljdsavgift inom livsmedelstillsynen bestämmas att beslutet ska iakttas innan det har vunnit laga kraft eller innan en begäran om omprövning har behandlats, om inte besvärsmyndigheten eller den myndighet som behandlar begäran om omprövning bestämmer något annat. Detta ska man alltså komma ihåg att nämna separat i beslutet om man vill bestämma om omedelbar verkställighet i ärendet. Mycket ofta kan ett omedelbart verkställande anses nödvändigt eller till och med oundvikligt med tanke på en effektiv behandling av ärendet. Det bör särskilt beaktas att kontrollförordningen rentav förpliktar till ett snabbt verkställande trots ändringssökande i vissa situationer. Därför är det i regel skäl att i besluten inkludera den ovan nämnda bestämmelsen enligt 78 § i livsmedelslagen.

Verkställbarhet innebär att de rättigheter och skyldigheter som fastställs i förvaltningsbeslutet kan genomföras och att beslutet verkställs i praktiken. I livsmedelstillsynen innebär detta att de ändringar som krävs genomförs i praktiken i det företag inom livsmedelsbranschen som beslutet gäller.

4.10 Handlingarnas offentlighet och sekretess

Enligt offentlighetsprincipen har var och en rätt att få tillförlitlig information om utövningen av offentlig makt och myndighetens verksamhet. Principen syftar således framför allt till att främja öppenhet i myndigheternas verksamhet. Författningsgrunden för denna princip hittas i grundlagen, där det i 12 § 2 mom. föreskrivs att handlingar och andra upptagningar som innehas av myndigheterna offentliga, om inte offentligheten av tvingande skäl särskilt har begränsats genom lag. I grundlagen konstateras dessutom att var och en har rätt att ta del av offentliga handlingar och upptagningar. Bestämmelser om offentlighet för myndighetshandlingar finns på lagnivå i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (offentlighetslagen). Även speciallagar, såsom livsmedelslagen, innehåller bestämmelser om tillämpningen av offentlighetsprincipen. Bestämmelserna i speciallagstiftningen tillämpas i stället för offentlighetslagen när båda innehåller bestämmelser om samma ämne.

Handlingar som innehas av en myndighet och uppgifter i dem omfattas av offentlighetspresumtionen, vilket innebär att utgångspunkten är att en handling som innehas av en myndighet är offentlig oberoende av lagringsformen. Offentlighetsprincipen förutsätter dock inte obegränsad tillgång till information och offentlighetspresumtionen är således inte undantagslös, eftersom bland annat människors privatliv och företags affärshemligheter behöver skydd mot offentligheten. Det bör också observeras att offentlighetspresumtionen endast gäller myndighetshandlingar, vilka är handlingar som innehas av en myndighet och som har upprättats av myndigheten eller av någon som är anställd hos en myndighet eller som har inkommit till en myndighet för behandling av ett visst ärende eller i övrigt inkommit i samband med ett ärende som hör till myndighetens verksamhetsområde eller uppgifter. Myndighetshandlingar är inte anteckningar och utkast eller handlingar som hänför sig till det interna arbetet, såsom e-postmeddelanden om beredningen av ett ärende och arbetsledningens föreskrifter. Ovan nämnda handlingar ska alltså inte lämnas ut till utomstående aktörer.

I regel behöver den som begär en handling inte utreda sin identitet eller motivera sin begäran, om inte detta behövs för att myndigheten ska kunna utöva sin prövningsrätt eller kunna utreda om personen har rätt att ta del av handlingens innehåll. Uppgifter ur en offentlig handling ska lämnas ut så snart som möjligt, dock senast två veckor efter att begäran inkommit. Om handlingen innehåller sekretessbelagda delar eller om det finns många handlingar är tidsfristen för utlämnandet en månad. Uppgifter kan lämnas ut ur en myndighetshandling muntligen eller så att handlingen läggs fram för påseende och kopiering eller får avlyssnas hos myndigheten eller så att en kopia eller en utskrift av den lämnas ut. Uppgifter om det offentliga innehållet i en handling ska lämnas ut på det sätt som begärts, om inte detta medför oskälig olägenhet för tjänsteverksamheten. Om en tjänsteman vägrar att lämna ut begärda uppgifter, ska hen

meddela den som begärt en uppgift vad vägran beror på,
ge upplysningar om rätten att föra ärendet till myndigheten för avgörande,
tillställa den som begärt uppgiften genom att skriftligen anhängiggöra ärendet en förfrågan om han önskar att ärendet hänskjuts till myndigheten för avgörande, samt
ge upplysningar om de avgifter som uppbärs med anledning av behandlingen.

24 § 1 mom. i offentlighetslagen innehåller en förteckning med 35 punkter som gäller olika typer av sekretessbelagda handlingar. Sekretessen skyddar viktiga intressen för enskilda personer och samhället, såsom privatlivet och integriteten, statens och samhällets säkerhet samt information som är viktig med tanke på företagens konkurrensförutsättningar. Sekretessbelagda handlingar ska alltså hållas hemliga, om inget annat föreskrivs särskilt. En del av grunderna i förteckningen med 35 punkter är ovillkorliga och sekretessen för vissa handlingar bedöms enligt vilka skadliga konsekvenser och med vilken sannolikhet offentligheten skulle orsaka olägenheter. Enligt förteckningen är sekretessbelagda handlingar bland annat:

3 punkten: förundersökningsmaterial före behandling i domstol, om det inte är uppenbart att utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling inte äventyrar brottsutredningen eller undersökningens syfte eller utan vägande skäl vållar den som har del i saken skada eller lidande eller hindrar domstolen från att utöva sin rätt att sekretessbelägga handlingar enligt lagen om offentlighet vid rättegång i allmänna domstolar.
6 punkten: handlingar som avser en klagan, innan ärendet har avgjorts, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle försvåra ärendets utredning eller utan vägande skäl vara ägnat att åsamka den som har del i saken skada eller lidande.
15 punkten: handlingar som innehåller uppgifter om inspektion som ankommer på en myndighet eller någon annan omständighet som har samband med en övervakningsåtgärd, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle äventyra övervakningen eller dess syfte eller utan vägande skäl skulle vara ägnat att åsamka den som har del i saken skada.
20 punkten: handlingar som innehåller uppgifter om en privat företagshemlighet samt sådana handlingar som innehåller uppgifter om någon annan motsvarande omständighet som har samband med privat näringsverksamhet, om utlämnandet av uppgifter ur en sådan handling skulle medföra ekonomisk skada för näringsidkaren, och det inte är fråga om uppgifter som är betydelsefulla för skyddande av konsumenters hälsa eller en hälsosam miljö eller för bevakande av de rättigheter som innehas av dem som orsakas skada av verksamheten eller uppgifter om näringsidkarens skyldigheter och fullgörande av dessa.
31 punkten: handlingar som innehåller uppgift som någon har lämnat om sitt hemliga telefonnummer eller uppgift om läget för en mobilteleapparat samt handlingar som innehåller uppgift om en persons hemkommun och bostad där eller tillfälliga bostad samt telefonnummer och annan kontaktinformation, om personen har begärt att de skall hållas hemliga och har grundad anledning att misstänka att hans eller hennes egen eller familjens hälsa eller säkerhet kan komma att hotas.
32 punkten: handlingar som innehåller uppgifter om en persons politiska övertygelse eller uppgifter om åsikter som personen har uttalat privat eller uppgifter om någons levnadssätt, deltagande i föreningsverksamhet eller fritidssysselsättningar, familjeliv eller andra med dem jämförbara personliga förhållanden, dock så att handlingar med uppgifter om en persons deltagande i ett politiskt eller något annat förtroendeuppdrag eller om hans kandidatur för ett sådant uppdrag samt om en persons deltagande i grundandet och registreringen av ett politiskt parti eller bildande av en valmansförening för val är offentliga.

Privatlivet är skyddat redan på grundlagsnivå. Sammanfattningsvis kan man konstatera att uppgifter som omfattas av integritetsskyddet till exempel är uppgifter om en persons ekonomiska ställning och hälsa, politiska stabilitet och domar.

Även om en handling innehåller sekretessbelagda uppgifter kan den lämnas ut till offentliga delar till exempel genom att dölja de sekretessbelagda delarna. En part har också rätt att av den myndighet som behandlar eller har behandlat ärendet få information om innehållet i en sekretessbelagd handling som har påverkat, kan påverka eller har kunnat påverka behandlingen av partens ärende (partsoffentlighet). Även då kan utlämnandet av uppgifter begränsas om ett synnerligen viktigt allmänt eller enskilt intresse eller barnets bästa kräver det (även t.ex. begränsningar i anslutning till polisundersökning, se 11 § i offentlighetslagen). En anteckning om sekretess ska göras i en myndighetshandling som ges till en part i partens eget ärende och som är sekretessbelagd på grund av någon annan persons eller ett allmänt intresse.

Personuppgifter ur en myndighets personregister får, om inte något annat särskilt bestäms i lag, lämnas ut i form av en kopia eller en utskrift eller i elektronisk form om mottagaren enligt bestämmelserna om skydd för personuppgifter har rätt att registrera och använda sådana personuppgifter. För direktmarknadsföring och för opinions- eller marknadsundersökningar får personuppgifter dock lämnas ut endast om det särskilt föreskrivs eller om den registrerade har samtyckt till detta.

I 43 § i livsmedelslagen föreskrivs separat om tillsynsmyndighetens rätt att få information trots sekretessbestämmelserna. En tillsynsmyndighet har trots sekretessbestämmelserna rätt att av statliga och kommunala myndigheter samt av livsmedels- och kontaktmaterialföretagare och andra som omfattas av skyldigheterna enligt denna lag få den information som är nödvändig för den offentliga tillsynen och annan offentlig verksamhet. Även till exempel lagen om gödselmedel och foderlagen innehåller egna motsvarande bestämmelser om rätten att få information. I 44 § i livsmedelslagen föreskrivs om tillsynsmyndighetens rätt att på eget initiativ lämna ut information om en aktörs ekonomiska ställning och företagshemligheter som tillsynsmyndigheten fått vid skötseln av de uppgifter som avses i livsmedelslagen, om informationen är nödvändig för att till exempel utreda aktörens tillförlitlighet. Enligt 8 § 2 mom. i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs får livsmedelstillsynsmyndigheten dessutom på eget initiativ trots sekretessbestämmelserna lämna ut sådana uppgifter ur livsmedelsförvaltningens informationsresurs som är nödvändiga för förundersökningsmyndigheter, för en åklagare, för centralen för utredning av penningtvätt, för Skatteförvaltningen och för en arbetarskyddsmyndighet i deras lagstadgade uppgifter.

Även om det i praktiken är de nationella bestämmelserna om uppgifters offentlighet och sekretess som tillämpas, innehåller också kontrollförordningen bestämmelser om tillsynsinformationens sekretess. I artikel 8 i kontrollförordningen föreskrivs om myndigheternas skyldigheter i fråga om konfidentiell behandling. I artikeln konstateras helt enkelt att information som myndigheterna inhämtar inom ramarna för kontrollen inte röjs för tredje part om informationen, enligt nationell lagstiftning eller unionslagstiftning, är av sådan art att den omfattas av tystnadsplikt. Med stöd av kontrollförordningen skyddas direkt särskilt uppgifter som kan äventyra 1) syftet med inspektioner, 2) skyddet av aktörers affärsintressen, eller 3) domstolsförfaranden. Med stöd av kontrollförordningen kan undantag göras från sekretesskyldigheten om uppgifternas offentlighet är nödvändig på grund av ett synnerligen viktigt allmänt intresse. Ett sådant synnerligen viktigt allmänt intresse kan vara till exempel eventuella risker för människors eller djurs hälsa, växtskydd eller miljön. I artikel 8 erkänns den nationella lagstiftningens och annan EU-lagstiftnings företräde i fråga om informationens offentlighet.

5 Administrativa tvångsmedel och användning av dem

Livsmedelsverket har utarbetat en anvisning om tillgripande av sådana administrativa tvångsmedel inom livsmedelstillsynen som avses i livsmedelslagen. Anvisningen finns här:

Anvisningen innehåller detaljerade råd om användningen av administrativa tvångsmedel i livsmedelstillsynen och därför behandlas ämnet inte mer ingående i detta sammanhang.

Med administrativa tvångsmedel avses särskilda stadganden i lagstiftningen med stöd av vilka den behöriga myndigheten kan meddela nödvändiga förelägganden eller förbud till den berörda parten eller vidta andra lagstadgade åtgärder i syfte att säkra att lagstiftningen efterföljs. Då polisen tyr sig till sådana tvångsmedel som avses i tvångsmedelslagen begränsar man ofta det i grundlagen nämnda skyddet av personlig frihet, medan en livsmedelsmyndighet som tillgriper sådana tvångsmedel som avses i livsmedelslagen i allmänhet begränsar friheten att idka näring eller egendomsskyddet.

EU:s kontrollförordning förutsätter att den behöriga myndigheten vidtar åtgärder för att säkerställa att en aktör som bryter mot bestämmelserna rättar till situationen. Bestämmelser om dessa åtgärder finns i 9 kap. i livsmedelslagen, enligt vilket de administrativa tvångsmedel som kan tillgripas enligt livsmedelslagen är bland annat olika förelägganden och förbud, omhändertagande av livsmedel eller återkallelse av godkännande av en livsmedelslokal. För att livsmedelsbestämmelserna ska följas kan tillsynsmyndigheten vid behov också ge en aktör en uppmaning. Då är det fråga om ett krav på aktören att vidta nödvändiga åtgärder för att avhjälpa det observerade missförhållandet. Uppmaningen är dock inte ett administrativt tvångsmedel, så den binder inte aktören juridiskt på samma sätt som till exempel ett föreläggande.

Enligt grundlagen ska det allmänna verka för att alla tillförsäkras en sund miljö. Då friheten att idka näring begränsar användningen av tvångsmedel, påverkar rätten till en sund miljö som en grundläggande rättighet tvärtom genom att förplikta livsmedelstillsynsmyndigheterna att använda administrativa tvångsmedel när rätten till en sund miljö äventyras.

För att trygga de rättigheter som föreskrivs i grundlagen är syftet med livsmedelslagen att skydda konsumentens hälsa och ekonomiska intressen. I detta syfte innehåller lagen bestämmelser om administrativa tvångsmedel med hjälp av vilka olika situationer som äventyrar skyddet av konsumenternas hälsa och ekonomiska intressen kan lösas. Å andra sidan är syftet med livsmedelslagen också att i fråga om lagens tillämpningsområde främja verksamhetsbetingelserna för livsmedelsföretagare och kontaktmaterialföretagare. Livsmedelstillsynsmyndigheterna ingriper bl.a. i bedräglig verksamhet och strävar genom olika åtgärder efter att förbättra verksamhetsförutsättningarna för näringsidkare som agerar på ett ärligt sätt.

I livsmedelslagen som trädde i kraft 2021 föreskrivs också om påföljdsavgifter. Påföljdsavgiften är en administrativ påföljd av straffkaraktär. Livsmedelsverket har utarbetat en anvisning om administrativ påföljdsavgift. Den administrativa påföljdsavgiften behandlas närmare i avsnitt 7 i denna anvisning.

Livsmedelslagen innehåller också bestämmelser om straffrättsliga påföljder. De är inte administrativa tvångsmedel. Då livsmedelstillsynsmyndigheten i fråga om administrativa tvångsmedel gör självständiga tolkningar och fattar självständiga beslut även i svåra situationer, lämnar myndigheten vid tillämpningen av straffbestämmelser över ärendet till polisen, åklagaren och domstolarna för bedömning av huruvida verksamheten uppfyller brottsrekvisit. I straffdomar som gäller livsmedelsföretagare tillämpas ofta strafflagens bestämmelser i stället för livsmedelslagen (hälsobrott, marknadsföringsbrott osv.). Straffprocessen behandlas närmare i avsnitt 8 i denna anvisning.

De administrativa tvångsmedel som föreskrivs i livsmedelslagen kan endast användas för att uppnå syftet med livsmedelslagen (se principen om ändamålsbundenhet). Administrativa tvångsmedel säkerställer vid behov att livsmedlen och hanteringen av dem är säker, av god hälsomässig och annan kvalitet enligt livsmedelsbestämmelserna samt att informationen om livsmedlen är sanningsenlig och tillräcklig genom att även förhindra att vilseledande uppgifter lämnas. Genom utfärdande av olika bestämmelser och förbud kan konsumenten skyddas mot hälsorisker och ekonomiska förluster orsakade av livsmedel som strider mot livsmedelsbestämmelserna och genom att tillämpa dessa bestämmelser och förbud genomförs den högklassiga livsmedelstillsyn som kontrollförordningen förutsätter.

Utöver syftet med livsmedelslagen begränsar också livsmedelslagens tillämpningsområde användningen av administrativa tvångsmedel. Lagen tillämpas på livsmedel, djur som används för livsmedelsproduktion, livsmedelskontaktmaterial, livsmedels- och kontaktmaterialverksamhet, livsmedels- och kontaktmaterialföretagare samt livsmedelstillsynen i alla stadier av produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan för livsmedel och livsmedelskontaktmaterial. Livsmedelslagen gäller överlåtelse av livsmedel mot vederlag och utan vederlag. Utanför lagens tillämpningsområde hamnar endast primärproduktion avsedd för ett privathushålls eget bruk samt privathushålls framställning, hantering eller lagring av livsmedel som är avsedda för eget bruk. Livsmedelslagen tillämpas inte heller på alkoholdrycker eller alkoholpreparat till den del övrig lagstiftning innehåller bestämmelser om dessa (2 §).

6 Vite samt hot om tvångsutförande och avbrytande

Enligt 68 § i livsmedelslagen kan tillsynsmyndigheten förena ett föreläggande eller ett förbud som meddelats med stöd av livsmedelslagen med vite eller med hot om tvångsutförande eller hot om avbrytande. Bestämmelser om vite och hot om tvångsutförande och hot om avbrytande finns i viteslagen (1113/1990). Föreläggande av vite innebär att ett vite som har förenats med en huvudförpliktelse kan dömas ut om tillsynsmyndigheten upptäcker att en skyldighet i ett beslut inte iakttas och att det inte finns någon giltig orsak till försummelsen. Ett separat beslut ges alltid om utdömande av vite. Om aktören iakttar bestämmelserna och förbuden i beslutet döms vitet inte ut till betalning.

När vitesbeloppet bestäms ska man i enlighet med 8 § i viteslagen beakta huvudförpliktelsens art och omfattning samt den förpliktades betalningsförmåga. Eftersom syftet med föreläggandet av vite är att få den förpliktade att iaktta huvudförpliktelsen, ska vitesbeloppet bestämmas så att det kan antas leda till att huvudförpliktelsen fullgörs. Syftet med användningen av vite är att säkerställa att de lagstadgade skyldigheterna och myndigheternas beslut iakttas.

Livsmedelsverkets anvisning om vitesförfarande för livsmedelsinspektörer finns i Pikantti:

https://pikantti.ruokavirasto.fi/display/OJJ/Oikeudelliset%2Basiat?preview=/3119184/82510011/Ruokaviraston_uhkasakko_ohje_6518.pdf (på finska).

7 Påföljdsavgift inom livsmedelstillsynen

En administrativ påföljdsavgift är en ekonomisk sanktion som myndigheten kan påföra för vissa lagstridiga gärningar. Påföljdsavgiften verkställs genom sedvanligt administrativt tvångsmedelsförfarande. Påföljdsavgiften är alltså inte en böteslapp som en enskild tjänsteinnehavare överlämnat direkt i aktörens hand vid ett inspektionsbesök. Enligt 67 § i livsmedelslagen påför den behöriga myndigheten en administrativ påföljdsavgift. Varje myndighet kan påföra en påföljdsavgift endast inom ramen för sin egen behörighet.

En administrativ påföljdsavgift kan påföras endast för brott mot skyldigheter som särskilt nämns i lagen, alltså inte för vilket lagstridigt förfarande som helst. Påföljdsavgiftens storlek är 300–5 000 euro. Påföljdsavgiftens belopp övervägs alltid från fall till fall och en avgift av en viss storlek kan inte automatiskt fastställas för vissa förfaranden. Vid bedömningen av påföljdsavgiftens storlek ska hänsyn tas till förfarandets art och skadlighet och hur ofta förfarandet upprepats. Avgiften behöver inte påföras eller avgiften kan påföras till ett mindre belopp än minimibeloppet, om den lagstridiga gärningen kan anses vara ringa eller om det är skäligt att ingen avgift påförs eller att den är lägre än minimibeloppet. Enligt livsmedelslagen får påföljdsavgift inte påföras om det har förflutit mer än ett år sedan gärningen begicks. Tiden räknas från den dag då överträdelsen eller försummelsen av lagstiftningen inträffade eller den fortsatta överträdelsen eller försummelsen (t.ex. marknadsföring) upphörde.

Man kan låta bli att påföra påföljdsavgift även i sådana fall där det vore mer ändamålsenligt att gå vidare med straffprocessen genom att lämna en begäran om utredning till förundersökningsmyndigheterna. Om ärendet är anhängigt i en straffprocess får ingen påföljdsavgift längre påföras för samma gärning. Å andra sidan, om aktören redan har påförts en påföljdsavgift, får straff för samma gärning inte dömas ut i domstol.

Påföljdsavgiften påförs i enlighet med förvaltningslagen genom ett förvaltningsbeslut. Till beslutet fogas en giroblankett med vilken den som beslutet gäller kan betala påföljdsavgiften. Till beslutet fogas också anvisningar för sökande av ändring. Ändring i ett beslut om påföljdsavgift kan sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Beslutet om påföljdsavgift måste vara lagakraftvunnet innan avgiften kan drivas in.

Den myndighet som påfört påföljdsavgiften ska meddela sitt beslut till Rättsregistercentralen. Till Rättsregistercentralen skickas, efter att man kontrollerat att beslutet är lagakraftvunnet, ett utdrag ur bötesregistret och en kopia av beslutet om påföljdsavgift. Rättsregistercentralen sköter verkställandet av beslutet, det vill säga indrivningen av påföljdsavgiften. Påföljdsavgiften betalas till staten, inte till ett konto som tillhör den myndighet som meddelat beslutet.

Livsmedelsverkets anvisning om påföljdsavgift för livsmedelsinspektörer finns i Pikantti:

https://pikantti.ruokavirasto.fi/display/OJJ/Oikeudelliset%2Basiat?preview=/3119184/151650324/RUOKAVIRASTO-&1522587-v1-Seuraamusmaksuohje.pdf (på finska).

8 Straffprocessen

Tillsynsmyndigheterna är skyldiga att lämna över misstänkt brottslig verksamhet till förundersökningsmyndigheten för utredning. Begäran om utredning kan ses som en fortsättning på användningen av tvångsmedel och är ett viktigt verktyg i inspektörens verktygsback. I många situationer kan användningen av tvångsmedel och skrivandet av utredningsbegäran inledas samtidigt. Dessa är inte verktyg som utesluter varandra. Vid misstanke om brott kan man med låg tröskel kontakta Livsmedelsverkets brottsbekämpningsteam (rikostorjunta@ruokavirasto.fi).

På webbplatsen (https://pikantti.ruokavirasto.fi/display/RTV (på finska)) finns mycket material för livsmedelsinspektörer om administrativ utredning av brott i livsmedelskedjan samt om begäran om utredning.

Även i administrativa förfaranden ska man beakta skyddet mot självinkriminering, enligt vilket ingen är skyldig att medverka till att utreda sin egen skuld i en straffprocess. Sådana uppgifter som en myndighet har fått med stöd av ett föreläggande som förenats med vite får inte användas för att visa att den person som lämnat uppgifterna är skyldig i en straffprocess. Förundersökningsmyndigheterna, åklagaren och domstolarna ska självständigt beakta skyddet mot självinkriminering. Skyddet mot självinkriminering hindrar inte tillsynsmyndigheten från att avancera i sin egen förvaltningstvångsprocess. Om substanslagen i fråga möjliggör att myndigheten vid behov uttryckligen med hot om vite kan ålägga en aktör att lämna uppgifter, kan myndigheten göra detta oberoende av skyddet mot självinkriminering. Då bör man emellertid beakta att uppgifterna i fråga inte får användas för att visa att den person som lämnat uppgifterna är skyldig i en eventuell straffprocess. Detta innebär inte att uppgifterna inte får användas i straffprocessen om polisen genom sina egna åtgärder självständigt hittar samma uppgifter som förvaltningsmyndigheten har erhållit efter hot om vite.