Fårtickan (Albatrellus ovinus) är en stor och utmärkt matsvamp. Storleken på den oregelbundet formade hatten varierar från några centimeter till hela tjugo centimeter. Hatten är vit eller gräddfärgad, gamla hattar är kopparbruna. Det bästa kännetecknet är det täta rörlagret, i vilket man endast med möda kan urskilja de små porerna. Även rörlagret gulnar med åldern.
Foten går i samma nyans som hatten eller så är den ljusare. Den är ojämn, kort och knölig. Köttet är tjockt, fast och vitt och gulnar vid beröring. Fårtickan har svag doft och mild smak, men äldre exemplar blir bittra.
Fårtickan kan påträffas i friska, mossiga granskogar i så gott som hela Finland. Under grandungar är terrängen torr, och där finns det nästan inte några växter, men det är på sådana ställen som man säkrast hittar fårticka. Skördesäsongen börjar i augusti och slutar på senhösten.
Brödtickan (Albatrellus confluens) påminner om fårtickan och växer också på liknande platser. Den orangebruna svampen har en sötaktigt fruktig doft, och som färsk är smaken något bitter. Den är ätlig åtminstone som ung, men alla tycker inte om smaken. Om man inte är säker på om man har plockat fårticka eller brödticka kan man koka en liten bit av svampen: fårtickans kött gulnar, artfrändens kött inte.
Snarlika arter är också den sällsynta lammtickan (Albatrellus subrubescens) som växer på tallmoar, som är spädare än fårtickan och har orangefärgade fläckar, och bleka taggsvampen (Hydnum repandum), som visserligen har vita taggar på undersidan av hatten.
Alla behandlingssätt lämpar sig för fårtickan, man kan till och med skära hela svampbiffar av den. Den är särskilt god också som torkad. Som gammal och gulnad duger den inte längre till matlagning på grund av den bittra smaken.