Rimskivlingen (Cortinarius caperatus) är en mycket läcker och allmän, men av någon orsak för många okänd matsvamp. Identifieringen försvåras av att rimskivlingen ändrar form då den växer och blir äldre. Som ung är rimskivlingen så gott som äggformad. Hatten blir senare klockformig, som äldre välvd och slutligen utbredd och trasig i kanten. Den strålformigt rynkade, bruna hatten är till en början täckt av en pärlgrå frostliknande beläggning.
Skivorna är ljusbruna med ojämnt naggad egg. Den så gott som vita foten är stadig och lång och upptill försedd med en vit ring som lätt lossnar.
Svampköttet är vitt och mjukt. Hos äldre rimskivlingar blir foten visserligen något träig. Rimskivlingen har en mild smak och svag doft.
Den som vill plocka rimskivlingar ska helst söka sig till mossiga moskogar, ja rentav till kalfjällen där rimskivlingen är allmän. Skördesäsongen börjar i mitten av augusti och varar till slutet av september.
En ovan plockare kan lätt förväxla vissa bruna spindelskivlingar med rimskivlingen. De ogiftiga arterna lökspindling (Cortinarius multiformis), ullpindling (Cortinarius laniger) och vitkransad spindling (Cortinarius claricolor) har en spindelvävsliknande cortina på foten, men inte någon sådan ring som lätt lossnar som rimskivlingen.
Rimskivlingen är som bäst som ung då hatten ännu är ägg- eller klockformig. Unga rimskivlingar kan också torkas, men äldre rimskivlingar blir bittra då de torkar. Rimskivlingen kan också frysas ned efter att ha fått sjuda i sin egen vätska. Unga rimskivlingar kan användas som hela, men om svampen är äldre lönar det sig att lämna den sega och träiga foten oanvänd.