Sandsoppen (Suillus variegatus) är en medelstor, ljust gulbrun sopp med grönaktiga rör. Hatten är ojämnt brun och har ofta prickar eller fjäll. På unga sandsoppar är hatten halvklotformad, som äldre välvd till utbredd. Hatten är också köttig med skarpa tunna kanter.
Foten är kort och knubbig, men är smalare på äldre svampar. Foten är slät på ytan och har samma färg som hattens yta. Sandsoppen känns igen på att snittytan blånar, ibland blir den rentav mörkt bläckblå.
Sandsoppen har en sur doft. Smaken är mild och något syrlig. Den är en god och järnhaltig matsvamp.
Sandsoppen lever i symbios med tallen och förekommer allmänt och rikligt i hela landet. Den ger vår rikligaste matsvampsskörd och man finner den också under dåliga svampår. Augusti och september är den bästa tiden att leta efter sandsoppar i moskogar och på myrar.
Sandsoppen lämpar sig för bland annat pajer, lådrätter, bakverk och soppor. Den bevaras bäst som torkad; hatten skivas i vertikal riktning och foten i längdriktningen eller på tvären i 5 millimeter tjocka skivor för torkning. Den används också som kryddsvamp och kan också frysas ned. Ett problem med sandsoppen är larverna som ofta hittar svampen innan plockaren gör det och de angriper även unga svampar.
En snarlik art till sandsoppen är örsoppen (Suillus bovinus), som växer vid samma tid i likadana skogar, ofta intill stigar. Örsoppen har samma färg som sandsoppen, men den är mindre, och den saknar fräknar på hatten. Brunsoppen (Boletus badius) och sammetssoppen (Boletus subtomentosus) kan också missleda plockaren, men de är lätta att särskilja från sandsoppen genom den jämna färgen på hatten och den stora rörmynningen.