Storkremlan (Russula paludosa) är en stor svamp med röd hatt. Hatten är till en början välvd, senare blir den utbredd med en något nedsänkt mitt. Ytskiktet är klarrött, men bleknar lätt vid regnigt väder. Hos äldre svampar är det nästan gulaktigt. Storkremlans skivor är gulaktigt vita, ofta med kort, röd egg vid hattkanten.
Storkremlans stadiga fot är vit och ofta med inslag av rött, som äldre blir svampköttet skört och mjukt. Det vita köttet faller lätt sönder och det försvårar plockning och hantering av svampen.
Unga storkremlor har en något skarp smak, men den blir mildare hos äldre exemplar. Doften är svag.
Storkremlan är en allmän svamp som ger en riklig skörd och som växer i karga, talldominerade moskogar, i tallmossar och kring myrar. Skördesäsongen börjar ofta redan i juli; storkremlan växer snabbt, därför kan skördesäsongen kulminera överraskande snabbt.
I våra skogar växer flera olika röda kremlor: utöver den milda tegelkremlan (Russula decolorans) och vinkremlan (Russula vinosa) kan plockaren av misstag plocka till exempel den brännande skarpa och illasmakande giftkremlan (Russula emetica), lackkremlan (Russula rhodopoda) eller praktkremlan (Russula intermedia). Storkremlan skiljer sig från snarlika svampar genom sin stora storlek, milda smak och oföränderligt vita svampkött.
Storkremlan är en välsmakande, utmärkt matsvamp som bäst bevaras genom torkning. Hatten och foten skivas i 5 millimeter tjocka skivor och torkas. Den kan också frysas ned efter att ha fått sjuda i sin egen vätska.
Den klarröda färgen på storkremlans ytskikt upplöses i vatten och färgar svamprätten eller de svampar som ska frysas ned ljust rosa.