Strävsopparna är stadiga och stora, hattens diameter kan allt enligt arten vara hela 25 centimeter. Fotens håriga fjäll är sträva och ofta mörka så de syns bra. Hattens ytskikt vänder sig något in under hattkanten till skillnad från björksoppen (Leccinum scabrum), som strävsopparna ofta förväxlas med. Björksoppen är också mindre och mjuknar fortare än strävsopparna.
Strävsopp växer i hela landet i symbios med träd som ofta framgår av svampens namn, särskilt tegelsoppen är allmän. Strävsopparnas smak är mild och doften är svag.
Tegelsoppen (Leccinum versipelle) har orangefärgad hatt, fjällen på den vita foten är gråa eller svarta och köttet är vitt och fast, men mörknar på snittytorna till rödaktigt violettgrått och blir till slut violettsvart.
Aspsoppens (Leccinum aurantiacum) hatt är rödare än tegelsoppens, fjällen på den vita foten är först vita för att sedan bli bruna. Aspsoppens svampkött mörknar långsamt och rodnar, men inte lika mycket som tegelsoppens.
Tallsoppens (Leccinum vulpinum) hatt är rödbrun till mörkt kopparröd. Fjällen på den vita foten är till en början ljusgrå, senare blir de mörkt gråbruna eller svarta. Svampköttet mörknar just inte alls.
Skördesäsongen för strävsopparna börjar ofta redan i juli och fortsätter till mitten av september. Ibland kan man få en ny skörd ännu i slutet av september.
Strävsoppar ska tillredas väl, annars orsakar de magbesvär. Strävsoppar bevaras genom torkning: hatten skärs vertikalt, foten i längdriktningen eller tvärs över i 5 millimeter tjocka skivor och torkas. Även torkade svampar ska tillredas och inte ätas råa. För hemmabruk kan strävsoppar också frysas ned förbehandlade.
Tegelsoppens kött svartnar vid tillredning, vilket är karakteristiskt för den, men ofarligt. Foten på gamla svampar är seg och fibrig, så det är bäst att inte använda den.