Återanvändning av livsmedelsförpackningar
Kan så kallade "shoppingkassar" som säljs i kassorna användas för att förvara livsmedel under längre tid?
Matkassar som säljs i kassorna är avsedda för kortvarig transport av förpackade livsmedel från butiken till ditt hem. De ska inte användas för att förvara oförpackade livsmedel eller för att förvara livsmedel längre än den tid det tar att transportera dem från butiken till ditt hem.
Kan livsmedelsförpackningar, såsom yoghurtburkar, mjölkförpackningar, glassaskar, dynoförpackningar för charkvaror eller kvargburkar användas på nytt för förvaring av livsmedel?
I regel bör livsmedelsförpackningar inte användas på nytt för förvaring av livsmedel, eftersom förpackningarna i princip gjorts enbart för engångsbruk. Förpackningarna har inte automatiskt testats för upprepat bruk och man kan således inte vara säker på att de är säkra vid upprepat bruk.
Den som tillverkar en förpackning fastställer bruksändamålet för förpackningen och testar den vanligtvis enbart med tanke på det bruk, för vilket den ursprungligen tillverkats. I praktiken vet man således inte hur förpackningar kemiskt tål tvätt och tvättmedel och att de upprepade gånger hamnar i kontakt med nya och eventuellt olika typer av livsmedel och i varierande förhållanden. Då är det möjligt att kemiska ämnen migrerar från förpackningen till livsmedlet som förvaras i den och då är livsmedlet inte längre säkert.
Om ändå en livsmedelslokal såsom ett bageri eller en restaurang av leverantören till en förpackning får en sådan förklaring av överensstämmelse, som påvisar att förpackningen lämpar sig för upprepat bruk så är det möjligt att använda förpackningen på nytt. Också i sådana fall bör man ändå hålla i minnet att förpackningen bör hållas i kontakt med sådana livsmedel, som den ursprungligen lämpar sig för och i sådana förhållanden som man i förklaringen om överensstämmelse ursprungligen uppgett för den.
Konsumenten har inte samma möjligheter att säkerställa att en livsmedelsförpackning lämpar sig för upprepat bruk. Eftersom merparten av förpackningarna inte lämpar sig för upprepat bruk är det därför bäst att konsumenten inte heller använder dem på nytt.
Plast
Hurdana plastprodukter (såsom engångshandskar eller förpackningsfilmer) får inte används vid hantering av livsmedel?
I kontakt med livsmedel får inte användas sådana plastprodukter som utöver kraven i EU-förordning 1935/2004 om livsmedelskontaktmaterial inte uppfyller kraven i EU:s plastförordning 10/2011. Vid tillverkning av livsmedelsplast kan som råvaror användas endast de ämnen som räknats upp i bilaga 1 till plastförordningen iakttagande de gränsvärden för mängden och migrationen som fastställts för dem.
Sådana PVC-plastprodukter (”vinylplast”) för engångsbruk som innehåller vissa ftalater (bensylbutylftalat eller BBP, diisonylftalat eller DINP och diisodecylftalat eller DIDP) får till exempel inte användas vid hantering av feta (över 0,5 % fett) livsmedel. Alla vinylhandskar lämpar sig således inte som allroundhandskar i arbeten med livsmedel. PVC-film, i vilken ovan nämnda ftalater använts, får inte heller användas som omslag kring feta livsmedel. Sådana produkter ska som plastförordningen säger åtföljas av bruksanvisningen ”Lämpar sig inte för kontakt med feta livsmedel” eller någon annan motsvarande information.
Det talas en hel del om risken med plast. Kan man tryggt ta med sig vägkost i askar eller burkar av plast? Kan man till exempel ta med sig vägkost i en förslutbar glassask av plast, i en rund en liters syltburk av plast eller i en frysask av plast?
Livsmedelskontaktmaterial borde användas enligt sina bruksanvisningar. Bruksanvisningarna finner du i märkningarna på förpackningen till livsmedelskontaktmaterial som är avsedda för konsumenternas bruk.
För förvaring av medhavda smörgåsar lämpar sig väl plastaskar som är avsedda för upprepat bruk och som inte belagts med begränsningar i fråga om kontakt med feta livsmedel.
Gamla glassaskar eller syltburkar av plast lämpar sig däremot inte särskilt väl för förvaring av medhavda smörgåsar, eftersom de vanligen inte tillverkats för upprepat bruk och därför inte nödvändigtvis testats på det sätt som detta skulle förutsätta. Därför kan man inte vara säker på att de vid upprepat bruk inte ger ifrån sig av sina beståndsdelar till livsmedlet. Frysaskar som är avsedda för nedfrysning av mat lämpar sig väl också för förpackning av medhavda smörgåsar, även om också en del av dem tillverkats för engångsbruk. Av olika plastfilmer lämpar sig sådana filmer för förpackning av medhavda smörgåsar som märkts med att de lämpar sig för kontakt med feta livsmedel. Plastfilmer som är avsedda enbart för förpackning av grönsaker bör inte användas för förpackning av feta livsmedel.
Kan matolja förvaras i en flaska eller i ett kärl av plast?
Det finns plaster av många olika slag och en del av plasterna lämpar sig också för kontakt med feta livsmedel. Det viktiga är att man som förpackning för oljan väljer en flaska som är tillverkad av sådan plast som man vet att tål olja.
De av plast tillverkade livsmedelskontaktmaterialens säkerhet och överensstämmelse med kraven regleras av EU-förordningarna 1935/2004 (den s.k. ramförordningen) och 10/2011 (plastförordningen). Av dessa gäller den senare endast livsmedelskontaktmaterial av plast.
Enligt plastförordningen ska livsmedelskontaktmaterial av plast alltid innan de släpps ut på marknaden testas i ett laboratorium i sådana förhållanden, i vilka de kommer att användas. Vid testning används s.k. testmedier som efterliknar livsmedlens egenskaper. Material och produkter som kommer i kontakt med feta livsmedel testas sålunda med ett testmedium som efterliknar ett fett livsmedel. Endast sådana material kan således väljas för kontakt med olja, som klarar dessa tester med äran i behåll. Olika ämnens totala migration får inte överstiga 10 mg/dm2 (per kvadratdecimeter kontaktmaterialyta) och om plasten innehåller sådana beståndsdelar, som belagts med begränsningar i förteckningen över godkända tillverkningsämnen i förordningen i fråga, får migrationen av dessa beståndsdelar till testmediet som efterliknar livsmedlet inte överstiga gränsvärdena som fastställts för dessa i plastförordningen.
Den som förpackar olja ska som förpackning välja en sådan plastflaska som uppfyller kraven i ovan nämnda plastförordning och för vilken ovan nämnda tester utförts och migrationen konstaterats understiga gränsvärdena. I vilken som helst plast lönar det sig inte att förpacka olja och inte heller flytta över sådan i hemmet.
Fiskolja i kapslar får plastmuggar att smälta. Vågar man äta av den, är den farlig?
Konsumenter har gjort försök med att hälla innehållet i fiskoljekapslar i en plastmugg av polystyren (PS) och till sin förvåning konstaterat att oljan får muggen att smälta. Fenomenet har fått folk att fundera om oljan är skadlig med tanke på matsmältningsorganen.
Plastmaterial och oljor är ”nära släktingar”, eftersom plasterna tillverkas av oljor med hjälp av olika polymerisationsmetoder. En av grundreglerna inom kemin är att ”lika löser lika”. Det är det innerst inne fråga om också i detta fall. Av att oljan får plastmuggen att smälta kan inte dras den slutsatsen att den skulle bete sig på samma sätt också i matsmältningsorganen.
Enligt experter i plastbranschen kan polära alifatiska kolväten (som förekommer till exempel i fiskoljor) lösa upp polystyrener, om de är tillräckligt polära, det vill säga innehåller keton- och karboxylgrupper (= esterifierad olja). I boken ”Polymerteknologins grunder” av J. Seppälä sägs tydligt: ”Polystyren tål vatten, saltlösningar, syror, baser, alifatiska kolväten och lägre alkoholer, men löses i estrar, aromatiska kolväten och klorerade kolväten”.
Det beror således på ämnenas grundläggande kemiska egenskaper att en viss typ (esterifierad) av fiskolja får muggar av polystyren att smälta. Esterifierade fiskoljor saluhålls vanligen i form av kapslar. Även om fenomenet verkar förbluffande, är det ingen ”mystik” i det.
Engångskärl, såsom alla andra kärl och förpackningar, planeras för ett visst användningsändamål och vissa användningsförhållanden. Tunna engångsmuggar av polystyren är till exempel vanligen avsedda för kall eller ljummen vattenhaltig dryck – inte för förvaring av olja. För det ändamålet väljs ett annat lämpligt material – ett material som tål olja.
Vad borde man beakta då man i butiken väljer kärl av plast för förvaring av mat?
Då man köper sådana produkter lönar det sig alltid att omsorgsfullt läsa märkningarna på förpackningen till dem. Kärl av plast avsedda för användning i kontakt med livsmedel ska vara försedda med märkningar som påvisar deras användningsändamål. Symbolen glas och gaffel eller någon annan motsvarande märkning eller text visar att de är avsedda för användning i kontakt med livsmedel. Om sådana plastprodukter ännu är belagda med begränsningar som gäller användningsförhållandena (såsom temperaturen eller kontakttiden) eller livsmedlen själva, ska dessa också separat anges i märkningarna på förpackningen.
Så gott som alla plastkärl som allmänt är avsedda för användning i kontakt med livsmedel kan användas för förvaring av torra livsmedel. Alla plastprodukter som är avsedda för förpackning av livsmedel lämpar sig däremot inte för förvaring av feta, mycket sura eller heta livsmedel och det lönar sig att fästa särskild uppmärksamhet vid förvaringskärlen för livsmedel av denna typ. I undersökningar har konstaterats att de kemiska beståndsdelarna i material och produkter lättast migrerar till ett fett, hett och surt livsmedel. Som förvaringskärl för sådana livsmedel lönar det sig sålunda att välja ett sådant plastkärl som är försett med märkningar i vilka det konstaterats att de lämpar sig för surt, feta och/eller heta livsmedel.
Kan soppåsar användas för förpackning av livsmedel?
Nej. Soppåsarna är ofta tillverkade av icke livsmedelsduglig returplast som inte uppfyller kraven som ställts på livsmedelskontaktmaterial.
Lossnar det skadliga beståndsdelar från plastkomponenterna som kaffe- och vattenkokare innehåller i slutprodukten särskilt då det rör sig om en kokhet dryck? Hur utövar man tillsyn över dessa apparaters livsmedelssäkerhet?
När kaffemaskiner och vattenkokare är tillverkade av material som lämpar sig för kontakt med livsmedel bör de inte överföra sina skadliga beståndsdelar till livsmedel i sådana mängder att livsmedlet blir skadligt för människors hälsa. Kaffe- och vattenkokare är s.k. livsmedelskontaktmaterial och deras livsmedelssäkerhet regleras av EU:s ramförordning 1935/2004 och deras plastkomponenters säkerhet av EU:s plastförordning 10/2011.
Enligt plastförordningen ska sådana livsmedelskontaktmaterial av plast tillverkas enbart av sådan godkända råvaror som räknats upp i bilaga I till förordningen i fråga och för en eventuell migration från dem till livsmedlet har fastställts gränsvärden.
Enligt förordningen bör tillverkaren av en apparat som innehåller plastdelar som kontaktmaterial fastställa migreringen av ingredienser från produkten till livsmedel innan apparat släpps ut på marknaden. I undersökningarna ska utföras tester i sådana förhållanden i vilka apparaten planerats komma i kontakt med livsmedel dvs. förhållanden som motsvarar kokhett vatten och då ska alltid undersökas ämnenas totala migration och migrationerna av enskilda ämnen som belagts med begränsningar med avseende på migrationen. Då ska alltid också undersökas att lukt eller smak inte överförs från livsmedelskontaktmaterialet till livsmedlet. Tillverkaren ska också utarbeta en förklaring om överensstämmelse för apparaten, av vilken ovan nämnda uppgifter framgår.
Den kommunala livsmedelstillsynen utövar tillsyn över apparatens tillverkare och importör. Livsmedelstillsynen utövar tillsyn över att förklaringar om överensstämmelse och undersökningsresultat finns för apparater som tillverkats och importerats i Finland.
Tullen utövar också tillsyn av stickprovskaraktär över importerade livsmedelskontaktmaterial.
Handskar för engångsbruk
Varför lämpar sig alla vinylhandskar inte nödvändigtvis för kontakt med alla slag av livsmedel? Vad betyder varningsfrasen ”lämpar sig inte för kontaktmed feta livsmedel” på engångshandskar i praktiken? Lämpar sig ftalatfria engångshandskar för kontakt med alla slag av livsmedel? Vilka märkningar är förpackningen till engångshandskar försedd med och vem svarar för att märkningarna är korrekta?
Engångsvinylhandskarna på marknaden omfattas av plastförordningen 10/2011. I bilaga ett till plastförordningen finns en positivförteckning över de ämnen, som plast som kommer i kontakt med livsmedel kan tillverkas av. För en del av ämnena i denna förteckning har getts begränsningar i användningen och/eller så har begränsningarr getts för migrationen från dem till livsmedlen. För vissa ftalater (mjukgörare) som ofta används vid tillverkning av vinylplaster (och sålunda också vid tillverkning av handskar tillverkade av vinylplast) har fastställts en begränsning att de inte får användas vid tillverkning av sådana produkter som är avsedda att komma i kontakt med feta livsmedel.
Det har konstaterats att ftalater lätt migrerar till ett fett livsmedel. Eftersom det rör sig om ämnen som stör människans hormonverksamhet, har man ansett det nödvändigt att begränsa användningen av dem. Därför har varningsfrasen ”lämpar sig inte för kontakt med feta livsmedel”, förutsatts i märkningarna på förpackningarna till sådana produkter.
Som fettfritt betraktas ett livsmedel med en fetthalt under 0,5 % (EU:s förordning 1924/2006 om näringspåståenden). Alla livsmedel som innehåller mer fett än så betraktas som feta livsmedel. Det innebär att beröring av så gott som all färdigmat och alla charkvaror, fetter, bakverk, ostar etc. med engångshandskar med en sådan varningsfras inte är tillåtet. Om man vill skaffa sådana allroundhandskar till köket, som lämpar sig för hantering av samtliga livsmedel, måste man välja handskar som saknar denna varningsfras.
På marknaden finns också engångsvinylhandskar med omnämnandet ”ftalatfri”. Att handskarna är ftalatfria gör dem ändå inte automatiskt lämpliga för kontakt med feta livsmedel utan saken måste säkerställas hos den som importerat eller tillverkat handskarna och vid behov moste denna bes om ett dokument som påvisar överensstämmelsen med kraven. Det är alltid möjligt att plasten innehåller andra sådana beståndsdelar, som lätt migrerar till feta livsmedel. Migrationen av ämnen från ett kontaktmaterial till ett livsmedel är överlag störst till ett fett eller mycket surt livsmedel. Migrationen ökar också då livsmedlets temperatur ökar.
Om förpackningen till handskar är försedd med märkningen glas och gaffel men saknar förbudet att hantera feta livsmedel, lönar det sig ännu att säkerställa saken hos säljaren. Livsmedelsföretagarna har instruerats att så säkerställa saken till exempel hos grossisten eftersom det har konstaterats att förpackningen till handskar ofta saknar denna märkning även om de inte lämpar sig för användning i kontakt med feta livsmedel och därför borde vara försedda med märkningen i fråga.
Engångshandskarna är ofta importvara och importören har som uppgift att säkerställa att förklaringen om överensstämmelse innehåller tillräckliga uppgifter och vid behov komplettera märkningarna på förpackningen och dokumentationen, om märkningar saknas eller är otydligt angivna. Förpackningarna kan ofta vara försedda med mer information till exempel på engelska och då har importören som uppgift att säkerställa att all nödvändig information getts i de finsk- och svenskspråkiga märkningarna. Varningsmärkningen ”lämpar sig inte för kontakt med feta livsmedel” eller någon annan varningsmärkning med samma innehåll utgör en av de obligatoriska märkningarna när produkten inte är lämplig för kontakt med feta livsmedel.
Vilket material på skärbrädet är bättre vid matlagning, trä eller plast?
Vid matlagning är det bra att använda skärbräden av plast som är lätta att rengöra så, att varje livsmedelkategori har ett eget skärbräde. Skärbräden i plast är behändiga att diska i diskmaskin, där temperaturen gör rengöringen ännu effektivare. Skärbräden i trä lämpar sig bäst för torra livsmedel, såsom bröd och andra bageriprodukter. Trämaterial är vanligen så porösa att de kan suga upp smuts, vatten och diskmedel och förbli fuktiga i långa tider. Inom livsmedelsindustrin används enkom skärbräden av plast då lättfördärvliga livsmedel hanteras.
Upphettning i mikrougn
Hur borde man värma upp mat i en mikrovågsugn? På en tallrik eller i transportkärlet?
För uppvärmning av medhavd mat i en mikrovågsugn bör man välja ett kärl som tål upphettning i mikrougn. Kärl som lämpar sig för mikrougn är vanligen också glas- och keramikkärl som saknar metalldekor. Av plastkärlen lämpar sig sådana kärl för mikrougn som försetts med en märkning om att de lämpar sig för mikrougn. Om ingen sådan märkning finns, ska plastkärlet inte användas för uppvärmning i mikrougn.
Keramik
Kan gamla färgade glasburkar eller gamla glaserade keramiska kärl användas för förvaring av livsmedel såsom nötter. Föreligger det en risk att de ger ifrån sig bly eller andra tungmetaller till livsmedlen som förvaras i dem och har mängden tungmetaller begränsats med lagstiftning?
Tiotals år gamla kärl lönar det sig vanligen inte att använda i dagligt bruk utan endast tillfälligt då och då och det lönar sig inte heller att förvara livsmedel i dem i långa tider. Men med sällan upprepas och kortvarig användning är det i regel ingen skada för människors hälsa.
Glas är ett kemiskt mycket hållbart material och därför är vanligt glas vanligen ett säkert material i kontakt med livsmedel. Det är ändå ett material som lätt går sönder och det begränsar en omfattande användning av glas till exempel som förpackningsmaterial.
Färgen i glas åstadkoms bland annat med metalloxider. Järn färgar till exempel glaset grönt, kobolt blått och den röda färgnyansen kommer från koppar, kadmium eller selen. Gamla färgade glasburkar kan därför vara förknippade med en risk att tungmetaller migrerar till livsmedel som är i kontakt med dem.
Nyare brukskärl av glas är i regel inte förknippade med någon risk för migration av bly eller andra tungmetaller. Numera, då vi har mer information än förr om tungmetallernas skadlighet med tanke på människan, används sådana just inte alls längre vid tillverkning av brukskärl av glas. Ett undantag från det är kristallkärlen, i vilka det fortsättningsvis används bly för att ge kristallglaset dess typiska egenskaper. Kärl tillverkade av kristallglas rekommenderas därför inte heller för dagligt bruk utan endast för till exempel bruk vid festliga tillfällen då och då.
För glas existerar inom EU-området för närvarande ingen harmoniserad särskild lagstiftning gällande dess kemiska säkerhet utan glasets säkerhet regleras av den s.k. ramförordningen (EG) 1935/2004 som gäller alla livsmedelskontaktmaterial. Mer information om ramförordningen finner du på Livsmedelsverkets webbplats.
I glasyrerna på keramiska kärl har i lång utsträckning använts samma ämnen som vid tillverkning av glas. Numera har användningen av blyglasyrer på kärl av keramik så gott som upphört i Finland. På andra håll i Europa kan det hända att blyglasyrer fortsättningsvis används på brukskärl av keramik särskilt bland keramiker som håller sig till traditionella tillverkningsmetoder eller som tillverkar artesanprodukter. I fråga om nya keramiska kärl föreligger vanligen ingen risk att de ger ifrån sig stora mängder bly eller andra tungmetaller till livsmedlen, eftersom gränsvärden för migrationen av bly och kadmium fastställts med EU-lagstiftning. I fråga om gamla kärl av keramik förekommer däremot en risk att tungmetaller migrerar.
Blyhalten hos keramik har inom EU-området begränsats med keramikdirektivet, som i Finland satts i kraft med förordningen om keramiska produkter 165/2006 (HIMf). Mer information om förordningen om keramik finner du på Livsmedelsverkets webbplats.
Ett arbete med att uppdatera lagstiftningen om keramik pågår som bäst i EU-kommissionen. Ett tryck att skärpa övergångsgränsvärdena för bly och kadmium och att ta med nya metaller i regleringen förekommer. Det är möjligt att också emalj och glas tas med i regleringen av keramiken. Om beredningen av lagstiftningen om keramik finner du information på EU-kommissionens webbplats: https://ec.europa.eu/food/safety/chemical-safety/food-contact-materials/policy-initiatives/initiative-ceramic-and-vitreous-fcms_en
Vi har på resor till utlandet tagit med oss hem keramiska kärl för eget bruk. Vågar vi använda dem eller överförs för stora mängder tungmetaller till maten?
Kärl av keramik som införts från utlandet som souvenirer kan innehålla höga tungmetallhalter och därför rekommenderas sådana inte för fortlöpande användning i kontakt med livsmedel. Anhopning av tungmetaller i kroppen och skadorna som detta medför förutsätter ändå fortlöpande långvarig (ofta rentav flera år lång) exponering för dessa ämnen och därför utgör sådan tämligen kortvarig exponering inte någon risk med tanke på hälsan.
Hur kan jag utreda om tekoppar som importerats från Ryssland ger ifrån sig bly? Kopparna är mörkblå med guldkant. Jag diskar dem i diskmaskin.
Daglig användning av sådan gamla koppar som införts från utlandet rekommenderas inte. Om kopparna endast används vid festliga tillfällen medför metallerna som eventuellt migrerar från dem inte någon hälsorisk. Skadeverkningarna från bly och andra metaller visar sig vanligen först efter långvarig exponering.
Inom EU-området ska tillverkaren låta undersöka livsmedelskontaktmaterial av keramik med tanke på migrationen av såväl bly som kadmium, så de borde ha denna information. Om det ändå rör sig om gamla koppar som införts från Ryssland, finns informations sannolikt inte att få någonstans ifrån.
Livsmedels- och miljölaboratorierna undersöker material och produkter som kommer i kontakt med livsmedel. Om ni så vill, kan ni själv låta undersöka mängden bly som migrerar från kopparna. Den kommunala livsmedelstillsynen kan berätta vart det lönar sig att leverera kopparna för undersökning.
Olika dekorationsmålningar och framförallt förgyllningar lossnar lätt, om kopparna diskas i diskmaskin på grund av det heta vattnet och frätande diskmedlet. Därför lönar det sig att undvika upprepad diskning av dem i diskmaskin.
Kristall
Kan jag använda kristallglas i dagligt bruk? Finns det någon lagstiftning om mängden blyoxid i kristall? På vilket sätt är blyet skadligt för människan?
Kristallkärl rekommenderas inte för fortlöpande bruk på grund av sin höga blyhalt. Särskilt äldre kristallkärl och kristallkärl köpta som souvenirer kan innehålla stora mängder bly som kan migrera till livsmedlet som förvaras i kärlet i fråga.
I modern kristall är mängden bly mindre, men kristallglas innehåller ändå alltid bly och det är just blyet som ger kristallglaset dess särskilda bearbetningsegenskaper och utseende. Att använda kristallglas då och då till exempel vid festliga tillställningar anses tryggt. Sporadisk exponering för blyet i kristallglas medför i allmänhet ingen skada med tanke på människans hälsa utan skadeverkningarna visar sig först efter upprepad exponering under en lång tidsperiod.
För kristallglas och för glas i allmänhet finns för närvarande ingen materialspecifik lagstiftning där man skulle reglera mängden av de beståndsdelar det innehåller. Deras säkerhet utvärderas enligt EU-förordning 1935/2004. I förordningen i fråga sägs att livsmedelskontaktmaterial under förutsägbara användningsförhållanden inte får överföra sina beståndsdelar till livsmedel i sådana kvantiteter som skulle kunna utgöra en fara för människors hälsa, medföra en oacceptabel förändring i livsmedlens sammansättning eller medföra en försämring av deras organoleptiska egenskaper.
Dessutom finns det en nationell examen i Finland (handels- och industriministeriets dekret 268/1992) som reglerar migrationen av tungmetaller (bly, kadmium, krom och nickel) från allt material som kommer i kontakt med livsmedel. Det gäller allt kontaktmaterial som tillverkas i Finland eller importeras till Finland från tredjeländer. Kristallglas måste också uppfylla kraven i detta dekret.
Allt kontaktmaterial som kommer i kontakt med livsmedel som lagligen finns på marknaden i andra EU-länder, kan vara fritt att sälja i Finland och det är inte nödvändigt att undersöka överföringen av bly enligt vårt nationella beslut om tungmetaller.
Mer information om biverkningarna av bly och andra metals i livsmedels finns du här.
Konservburkar
Är alla konservburkar försedda med ytbeläggning på insidan eller finns det ännu burkar som saknar ytbeläggning? Får buckliga konservburkar hållas till salu och lönar det sig att köpa sådana?
Det finns olika slag av konservburkar. En del har en ytbeläggning på insidan, andra inte. Om de är försedda med ytbeläggning beror på egenskaperna hos det livsmedel som ska förpackas i dem. Sura frukt- och grönsakskonserver förpackas vanligen i en ytbehandlad konservburk, eftersom sura livsmedel fräter på tennplåten.
Då en konservburk bucklas till, finns en risk att beläggningen på insidan skadas och att metaller migrerar från tennplåten till livsmedlet som förvaras i burken. Med blotta ögat kan man inte alltid se om beläggningen skadats. Ju längre tid det gått efter att bucklan uppkommit, desto större mängder metaller hinner migrera till livsmedlet. Därför lönar det sig inte att köpa tillbucklade konservburkar i butiken, eftersom man inte kan veta när bucklan uppkommit. Om bucklan uppkommer till följd av ditt eget agerande, kan du ännu använda innehållet i burken, om du flyttar över det till ett annat kärl.
Butikerna borde ta bort buckliga burkar från handeln och i livsmedelstillsynen instrueras butikerna också att göra så.
Kan metallburkar eller engångskartongmuggar användas som formar vid matlagning?
Det lönar sig inte att använda metallburkar eller kartongmuggar på ett sätt som avviker från det sedvanliga. Dessa produkter har inte tillverkats för sådan användning och man kan således inte vara säker på om materialet ger i från sig beståndsdelar till livsmedelet. Från tryckfärgerna, ytbeläggningarna eller själva materialet kan således överföras sådana främmande ämnen till maten som kan vara hälsovådliga.
Kan man hetta upp glöggen i en vattenkokare eller aluminiumkastrull?
Vattenkokare bör användas enbart för kokning av vatten. En del av vattenkokarna har ett synligt uppvärmningsmotstånd av koppar och den sura glöggen kan då fräta bort metall från det. I små mängder är kopparn ett viktigt spårämne för människan, men stora mängder kan rentav leda till akuta förgiftningar. En kastrull av aluminium bör inte heller användas för upphettning av glögg, eftersom den sura glöggen löser upp aluminium från kastrullen.
Trä, papper och kartong
Kan en träskiva användas som underlag för köttet i en rökugn?
Nordiska trädslag anses vara säkra i princip. Om träskivan inte är enkelskiktad utan till exempel består av träskivor förbundna med lim (inklusive plywood)och fortfarande är eventuellt belagd, är möjligheten att migrera ingredienserna från substratet till mat möjlig och till och med sannolikt.
Det lönar sig att först utreda om det alls rör sig om ett kontaktmaterial och om träskivan är avsedd för ovan nämnda bruk och för kontakt med livsmedel. Man bör också försäkra sig om att träskivan används enligt anvisningarna om användningsförhållandena som fastställt för skivan.
Ger mikropopcornförpackningen ifrån sig skadliga ämnen som hamnar i popcornen?
I mikropopcornförpackningarna används perfluorerade alkylföreningar (PFAS) för att förhindra att fettet sugs upp i pappret och skydda papperspåsen mot hetta under tillredningen.
Enligt europeiska livsmedelssäkerhetsmyndigheten EFSA är intaget av perfluorerade alkylföreningar (PFOS och PFOA) ur kosten så litet, att det tolerabla dagliga intaget av dem inte överskrids. Om man således äter mikropopcorn endast då och då, utgör de en mycket liten hälsorisk med tanke på helheten.
Om man vill begränsa sitt intag av kemikalier i allmänhet, lönar det sig att tillreda popcornen på traditionellt vis, genom att upphetta dem i en stålkastrull.