Inledning
Kumarin är en aromatisk förening som av naturen förekommer i många växter. I livsmedel är den huvudsakliga kumarinkällan kanel, som tillverkas av den torkade innerbarken från tropiska träd av släktet Cinnamomum.
Kumarin är ett leverskadande (levertoxiskt) ämne. Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet EFSA fastställde år 2004 det tolerabla dagliga intaget av kumarin till 0,1 mg per kg kroppsvikt och dygn (för en person på 50 kg således 5 mg kumarin ≈ 1 tsk kanel). År 2008 uppdaterade EFSA sin utvärdering och konstaterade att det inte är oroväckande med tanke på säkerheten även om kuma-rinintaget i en till två veckors tid vore 0,3 mg per kg kroppsvikt och dygn.
I lagstiftningen har inte fastställts några begränsningar för kumarinhalten i kanel. I förordningen (EG) nr 1334/2008 om aromer har däremot fastställts gränsvärden för kumarinet i vissa livsmedel som innehåller kanel. Kumarin får inte tillsättas i livsmedel som sådant.
Syftet med projektet
Syftet med detta projekt var att utreda kumarinhalterna i kanelen på marknaden och också det, hur kumarinhalten varierar olika kanelsorter emellan. Ett syfte var också att kontrollera att kumarinhal-terna i kanelen som nu saluhålls motsvarar de halter, med vilka Livsmedelsverket år 2007 räknade ut de beräk-nade intagen av kumarin. Ett annat syfte var att utreda hur väl tillsynen över kumarinhalten i kanel beaktats i livsmedelsföretagarnas egenkontroll.
Kumarinanalyserna
Livsmedelsverket lät analysera kumarinhalterna i 14 kanelprover. Proverna valdes representativt bland kanel-produkterna på marknaden och omfattade såväl malen kanel som kanelstänger. Tullaboratoriet be-stämde kumarinhalterna med en massaspektrisk metod.
Kumarinhalterna i kanelen på marknaden varierade mellan 10,4 och 3 730 mg/kg. Kumarinhalterna i ceylonkanelen (Cinnamomum zeylanicum) var betydligt mindre (10,4–26,1 mg/kg) än i kassi-akanelen (Cinnamomum cassia, Cinnamomum burmannii eller Cinnamomum aromaticum) (2 700–3 540 mg/kg). En mald kanel var enligt företagaren en blandning av C. cassia och C. zeylanicum och kumarinhalten i den var 1 330 mg/kg. Kanelen som saluhålls i Finland och på annat håll i Europa är huvudsakligen kassiakanel, som oftast innehåller kumarin i en halt på 2 000—3 000 mg/kg och i den mer sällsynta och dyrare ceylonkanelen är kumarinhalterna betydligt mindre. Resultaten av detta projekt låg i linje med den information man finner i litteraturen.
Ett undantag till det ovan nämnda var en kanelstång, som enligt företagaren var kassiakanel (C. aromaticum), men som innehöll kumarin i en mängd på endast 580 mg/kg. Kanelsorten i två kanel-produkter förblev oklar, eftersom företagaren antingen inte svarade på förfrågan eller inte kände till kanelsorten. Kumarinhalterna i dessa var 465 och 3 730 mg/kg.
De analyserade kumarinhalterna låg huvudsakligen i linje med de halter som företagaren uppgett. Halterna som företagarna uppgett byggde antingen på egna analyser eller på en utredning av ku-marinhalten från leverantören eller tillverkaren. Endast en mald kanel innehöll enligt undersökning-arna betydligt mer kumarin (3 290 mg/kg) än vad företagaren själv uppgett (1 167 mg/kg). Det var den enda av de undersökta kanelprodukterna som används i bakningsindustrin, de övriga var ka-nelprodukter som saluhålls direkt till konsumenterna.
Två produkter saknade påskrifter på finska och svenska och information om importören.
Förfrågan till företagarna
Till samma 11 företagare vilkas produkter man hade analyserat med tanke på kumarinhalten sändes en förfrågan via de kommunala livsmedelstillsynsmyndigheterna. I den frågades av vilken kanelsort deras kanel är, vilket dess ursprungsland är och vilken leverantören är, hurdana handlingar som åtföljt kanelpartiet och till vem kanelen säljs vidare. Av företagarna frågades också vilken kumarinhalt kanelen de saluhåller har, hur denna konstaterats och om kumarinet i kanelen beaktats i företagets egenkontroll och om så är fallet, på vilket sätt.
Hos de största företagarna hade kumarinet i kanelen beaktats i företagets egenkontroll och kumari-nanalyser gjordes regelbundet i form av stickprover. De mindre företagarna litade däremot på varu-leverantörens utredning i saken. Endast tre företagare kände inte till kumarinhalten i kanelen de saluhåller och saken hade på inget sätt beaktats i egenkontrollen.
Slutsatser
Exponeringarna för kumarin som Livsmedelsverket år 2007 räknat ut har beräknats för kanel med kumarinhal-terna 2 000–3 000 mg/kg och 5 000–7 000 mg/kg. Informationen man då fått från Livsmedelsin-dustrin (ETL) var att all kanel som importeras till Finland är kassiakanel och att ceylonkanel inte im-porteras till Finland. Enligt en förfrågan gjord år 2007 gjorde de finländska kryddimportörerna inte heller några kumarinbestämningar av kanelen man importerade. Denna kartläggning visar att situ-ationen i Finland förändrats. Företagarna gör kumarinanalyser i sin verksamhet och det importeras också, ceylonkanel till landet. Ceylonkanelen kan ändå betraktas som en slags specialprodukt som inte i någon särskilt betydande utsträckning används till exempel inom industrin.
I detta projekt deltog endast en industrikanel och därför kan man inte dra några slutsatser om ku-marinhalterna i kanelen som industrin använder. De största av företagarna som var med i projektet importerade sådan kassiakanel till landet, vars kumarinhalter varierade mellan 2 700 och 3 540 mg/kg och man kan således anta att intagsberäkningarna år 2007, då kumarinhalten antogs vara 2 000–3 000 mg/kg, fortsättningsvis är relevanta. Livsmedelsverkets rekommendation att en regelbunden an-vändning av kanel inte är att rekommendera och att särskilt små barn inte dagligen borde inta flera produkter som innehåller kanel, är fortfarande välgrundad. Som uppföljningsutredning skulle det löna sig att kartlägga kumarinhalterna i sådana produkter som innehåller kanel och för vilka gränsvärden för kumarinet fastställts i förordningen om aromer.