Allmänt om tillämpningsområdet

I 1 § 1 mom. i livsmedelsmarknadslagen föreskrivs följande:

”Denna lag tillämpas på avtal och praxis som gäller handel med jordbruksprodukter och livsmedel mellan näringsidkare. Vad som i denna lag föreskrivs om avtalsvillkor gäller även avtalspraxis.”

Med tanke på tillämpningen av livsmedelsmarknadslagen ska det utredas om förutsättningarna för produkten, parterna och avtalet uppfylls. Lagen tillämpas på avtal mellan näringsidkare. Lagen tillämpas också när en myndighet är leverantör eller köpare av jordbruksprodukter eller livsmedel.

Livsmedelsmarknadslagen tillämpas när föremålet för köpet är en jordbruksprodukt eller ett livsmedel som avses i lagen. Lagen tillämpas på ett stort antal olika produkter av vilka en del är otjänliga att äta. Närmare anvisningar om produkterna kan du läsa här.

Näringsidkare

Livsmedelsmarknadslagen tillämpas på avtal och praxis mellan näringsidkare som gäller handel med jordbruksprodukter och livsmedel. Lagen gäller således inte handel mellan en näringsidkare och en konsument.

I livsmedelsmarknadslagen definieras inte närmare vad som avses med näringsidkare. I lagen definieras dock leverantörer och köpare som är parter i avtal och praxis. Enligt lagen kan en leverantör vara en jordbruksproducent, en fysisk person, en juridisk person eller en grupp av sådana producenter eller personer, till exempel en producentorganisation, en leverantörsorganisation eller en sammanslutning av sådana organisationer. Köparen kan enligt livsmedelsmarknadslagen vara en fysisk person, en juridisk person eller en grupp av sådana personer.

Enligt EU-direktivet om otillbörliga handelsmetoder mellan företag i jordbruks- och livsmedelskedjan (2019/633) (nedan direktivet om handelsmetoder), som utgör bakgrunden till livsmedelsmarknadslagen, beräknas omsättningen enligt kommissionens rekommendation (2003/361/EG). Detta konstateras också i förarbetena till livsmedelsmarknadslagen (RP 199/2020 rd, s. 43). Kommissionen har publicerat en användarhandledning om rekommendationen och i den sägs att bedömningen av omsättningen ska inledas genom en undersökning av huruvida det är fråga om ett företag:

”Enligt definitionen avses med företag varje enhet, oavsett juridisk form, som bedriver ekonomisk verksamhet. Ordalydelsen återspeglar den terminologi som Europeiska unionens domstol har använt i sina domar. Den avgörande faktorn är ekonomisk verksamhet, inte företagets juridiska form. I praktiken innebär detta att företag kan anses vara enheter som bedriver ekonomisk verksamhet på egen hand eller med hjälp av familjen samt personbolag eller föreningar som regelbundet bedriver ekonomisk verksamhet. Med ekonomisk verksamhet avses i allmänhet försäljning av produkter eller tjänster till bestämda priser eller på vissa destinationsmarknader.”

Livsmedelsmarknadslagen kan således anses vara tillämplig på alla enheter som bedriver ekonomisk verksamhet oberoende av deras juridiska form.

Handel

Livsmedelsmarknadslagen tillämpas på avtal och praxis mellan näringsidkare som gäller handel med jordbruksprodukter och livsmedel. I lagen definieras inte vad som avses med handel. Som köp betraktas i allmänhet ett avtal där säljaren överlåter äganderätten till varan eller något annat löst föremål mot ett överenskommet pris.

Föremålet för köpet kan vara ett specificerat föremål eller så kan det vara fråga om handel med fungibla varor. En stor del av de situationer som omfattas av tillämpningsområdet för livsmedelsmarknadslagen är uttryckligen handel med fungibla varor där föremålet för affären har definierats i fråga om kvalitet och kvantitet. I förarbetena till köplagen (RP 93/1986 rd, s. 18-19) avses med handel med fungibla varor exempelvis handel med spannmål och råvaror.

Avtal

Livsmedelsmarknadslagen tillämpas på avtal om handel med de jordbruksprodukter och livsmedel som avses i lagen. Enligt avtalet har köparen rätt att köpa säljarens produkter och säljaren är skyldig att överlåta produkterna i fråga till köparen. Leveransavtal som avses i livsmedelsmarknadslagen kan bland annat vara upphandlings-, produktions- och ramavtal samt andra avtal om handel med jordbruksprodukter och livsmedel.

Läs också om frågor kring ingående och avslutande av avtal i livsmedelsmarknadsombudsmannens rekommendation 2.9.2021.

Praxis

Utöver avtalen tillämpas livsmedelsmarknadslagen också på praxis. I förarbetena till livsmedelsmarknadslagen (RP 121/2018 rd, s. 52) hänvisas det i fråga om begreppet avtalspraxis till förarbetena till en ändring av 1 § i lagen om reglering av avtalsvillkor mellan näringsidkare (nedan även företagarskyddslagen) (RP 57/2012 rd). Som praxis betraktas enligt dem en handelsmetod, praxis eller ett annat sätt som kan bli en del av ett avtal och därmed komplettera de avtalsvillkor som uttryckligen tagits in i avtalet. Med stöd av livsmedelsmarknadslagen kan det således bli aktuellt att bedöma inte bara avtalsvillkoren utan också annan faktisk verksamhet. Sådan verksamhet kan till exempel vara underlåtelse att följa skriftligt överenskomna villkor.

Exempel 1

1. I leveransavtalet har det avtalats om en betalningstid på 30 dagar för produkterna.
2. De facto iakttar parterna dock en betalningstid på 90 dagar.
3. Denna praxis är inte tillåten enligt livsmedelsmarknadslagen.
   

I 1 § 2 mom. i livsmedelsmarknadslagen föreskrivs om de förutsättningar enligt vilka man kan tillämpa lagens 2 a-2 g §:

”De bestämmelser i 2 a–2 g § som hänför sig till leveransavtal för jordbruksprodukter och livsmedel tillämpas om leverantören har en mindre omsättning än köparen och köparens omsättning är minst 2 miljoner euro och åtminstone en av dem är etablerad i Europeiska unionen. Paragraferna i fråga, med undantag för kravet som gäller omsättningen, tillämpas också när köparen är en myndighet inom Europeiska unionens område.”

En förutsättning för att 2 a-2 g § i livsmedelsmarknadslagen ska tillämpas är att leverantören har en mindre omsättning än köparen. Dessutom ska köparens omsättning vara minst 2 miljoner euro. Kravet på omsättning gäller inte om köparen är en myndighet. I praktiken innebär redan en skillnad på en euro i omsättning att köparen är större eller mindre än leverantören.

Med tanke på tillämpningen av 2 a-2 g § i livsmedelsmarknadslagen ska också de förutsättningar som gäller aktörerna beaktas. I livsmedelsmarknadslagen definieras tre centrala aktörer:

• leverantör
• köpare
• myndighet

Leverantör

I livsmedelsmarknadslagen avses med leverantör ”en jordbruksproducent eller en fysisk eller juridisk person eller en grupp av sådana producenter eller personer, oberoende av etableringsort, som säljer jordbruksprodukter eller livsmedel”.

Fysiska personer är sådana aktörer som bedriver företagsverksamhet i eget namn eller under en registrerad firma. Till gruppen fysiska personer hör i fråga om livsmedelsmarknadslagen yrkesutövare, enskilda näringsidkare, de flesta gårdsbruks- och skogsbruksidkare samt affärsidkare. Lagen tillämpas endast på avtal och praxis mellan näringsidkare.

Vid tillämpningen av livsmedelsmarknadslagen kan både privaträttsliga och offentligrättsliga aktörer betraktas som juridiska personer. Privaträttsliga aktörer kan vara till exempel aktiebolag, andelslag och stiftelser. Offentligrättsliga aktörer kan vara till exempel kommuner och offentligrättsliga inrättningar.

Med leverantörer avses också till exempel producentorganisationer som består av jordbruksproducenter, fysiska eller juridiska personer, leverantörsorganisationer och sammanslutningar av sådana organisationer.

Centralt med tanke på begreppet leverantör är att aktören är en aktör som säljer sådana jordbruksprodukter eller livsmedel som avses i lagen. Till exempel en försäljningsannons som publicerats i en tidning gör således inte tidningen till en sådan leverantör som avses i lagen. Också en sådan aktör som yrkesmässigt förmedlar jordbruksprodukter eller livsmedel kan i vissa situationer bli föremål för bedömning som en i lagen avsedd leverantör.

Exempel 2

1. En lantbruksproducent och en dagligvarubutik avtalar om leverans av tomater från producenten till butiken med hjälp av transporttjänster som tillhandahålls av en utomstående part.
2. I livsmedelsmarknadslagen avses med leverantör en aktör som säljer produkter som avses i lagen. Om en utomstående aktör som tillhandahåller transporttjänster inte köper eller säljer lantbruksproducentens produkter, är den inte en sådan leverantör som avses i lagen.
3. Lagen tillämpas mellan lantbruksproducenten och dagligvarubutiken.

Exempel 3

1. En gård säljer nötkött direkt till konsumenter och till privata restauranger.
2. Lagen tillämpas endast i fråga om avtal mellan näringsidkare.
3. I fråga om nötkött som säljs till konsumenter tillämpas inte livsmedelsmarknadslagen.
4. Lagen tillämpas mellan gården och restaurangen, om övriga villkor uppfylls.

Köpare

I livsmedelsmarknadslagen avses med köpare ”en fysisk eller juridisk person, oberoende av etableringsort, eller en myndighet inom Europeiska unionens område som köper jordbruksprodukter och livsmedel, eller en grupp av sådana personer”.

Köparen kan också vara en grupp köpare. Om till exempel flera aktörer köper tillsammans, betraktas deras sammanlagda omsättning som köparens omsättning. Konsumenten är inte en köpare i den mening som avses i lagen.

Enligt 1 § 2 mom. i livsmedelsmarknadslagen

• ska köparen ha en omsättning på minst två miljoner euro och
• ska köparen ha en större omsättning än leverantören, och
• är åtminstone den ena parten etablerad i Europeiska unionen.

Kraven på omsättning tillämpas dock inte när köparen är en myndighet. Här kan du läsa livsmedelsmarknadsombudsmannens anvisning om tillämpningen av livsmedelsmarknadslagen på offentlig upphandling.

Parternas omsättning beaktas endast när man bedömer tillämpningen av 2 a-2 g §. Det bör observeras att de ovan beskrivna förutsättningarna för omsättning inte inverkar på tillämpningen av 3-4 § i lagen.

Omsättning

I livsmedelsmarknadslagen ingår ingen närmare definition av hur omsättningen ska beräknas.

Enligt förarbetena till ändringen av livsmedelsmarknadslagen (RP 199/2020 rd, s. 43) och det direktiv om handelsmetoder som ligger till grund för lagen beräknas omsättningen enligt kommissionens rekommendation (2003/361/EG) (se närmare artikel 1.2 led 2 i direktivet).

Företagets årliga omsättning ska fastställas genom att man beräknar företagets försäljningsintäkter från egentliga verksamheten under året i fråga, efter avdrag för beviljade bidrag, mervärdesskatt och andra skatter baserat på omedelbara försäljningsvolym. Enligt förarbetena till den lag som det hänvisas till ovan följer av kommissionens rekommendation till exempel att utgångspunkten för bedömningen av omsättningen för en enskild butik som ägs av en handelskedja är hela koncernens omsättning. Som omsättning för ett konsortium av flera köpare, såsom en sammanslutning av upphandlingsorganisationer, betraktas den sammanlagda omsättningen för de aktörer som hör till sammanslutningen.

Kommissionen har offentliggjort en användarhandledning om rekommendationen. I de följande avsnitten går vi i stora drag igenom handledningen när det gäller att beräkna omsättningen.

Enligt rekommendationen används företagstyper som hjälp vid fastställandet av omsättningen. På grundval av dessa fastställs de uppgifter som ska beaktas vid beräkningen av företagets omsättning. Typen av företag beskriver företagets förhållande till andra företag och ger på detta sätt en sanningsenlig bild av företagets ekonomiska situation.

Typer av företag enligt rekommendationen är:

• fristående företag (den överlägset vanligaste kategorin);
• partnerföretag;
• anknutna företag.

Vid beräkningen av sin omsättning ska företaget ta hänsyn till

• endast företagets egna uppgifter,
• en del av uppgifterna om det finns ett partnerföretag, eller
• alla uppgifter för de eventuella företag som anses vara anknutna till företaget.

I användarhandledningen anges att vid beräkningen av omsättningen ”ska hänsyn tas alla sådana förbindelser företaget har med andra företag (direkta eller indirekta). Det geografiska ursprunget eller inom vilket område företaget är verksamt är inte relevant.”

I 1 § 3 mom. i livsmedelsmarknadslagen föreskrivs följande:

”De paragrafer som anges i 2 mom. ska tillämpas oberoende av vilken stats lag som i övrigt är tillämplig på leveransavtalet, dock så att paragraferna inte tillämpas om leverantören har en årsomsättning på mer än 350 000 000 euro och köparen har en större omsättning än detta och så att 2 b § tillämpas endast till den del det är fråga om färskvaror.”

Med de bestämmelser som nämns i 2 mom. avses förbud enligt 2 a-2 g § som strider mot god affärssed.

Enligt förarbetena till lagen är avsikten i 3 mom. att beakta att förbuden i direktivet om handelsmetoder är internationellt tvingande bestämmelser. Förbuden ska således tillämpas på alla situationer oberoende av vilken lag som annars skulle tillämpas på leveransavtal mellan parterna.

Den internationella tvingande karaktären utsträcks enligt förarbetena dock inte till nationella skärpningar som avviker från direktivet om handelsmetoder. En av de nationella skärpningarna som ingår i livsmedelsmarknadslagen hänför sig till 2 b § som gäller annulleringar av order i sista minuten. På grund av skärpningen gäller förbudet i paragrafen, till skillnad från direktivet, i Finland inte bara färskvaror utan också andra jordbruksprodukter och livsmedel.

Paragrafens 3 mom. är dock formulerat i lagen så att det inte verkar begränsa de nationella skärpningarna endast till situationer inom internationell handel, utan helt upphäva de nationella skärpningarna. Momentets betydelse förblir således oklar, eftersom bestämmelsens ordalydelse och lagens förarbeten står i konflikt med varandra.

I ärenden som gäller den internationella handeln med jordbruksprodukter och livsmedel tar livsmedelsmarknadslagen endast ställning till frågor som gäller parternas etablering. Behandlingen av klagomål och samarbetet mellan tillsynsmyndigheterna i internationella situationer baserar sig på bestämmelserna i direktivet om handelsmetoder.

Parternas etablering

Livsmedelsmarknadslagen tillämpas om antingen köparen eller leverantören är etablerad inom Europeiska unionen. Lagen tillämpas också när köparen är en myndighet inom Europeiska unionen.

I den svenska lag som motsvarar livsmedelsmarknadslagen (Lag om förbud mot otillbörliga handelsmetoder vid köp av jordbruks- och livsmedelsprodukter SFS 2021:579) förutsätts däremot att den ena parten är etablerad i Sverige. Detta har motiverats i förarbetena (s. 28) till den svenska lagen med att lagens övervaknings- och sanktionssystem inte helt lämpar sig för situationer där parterna i en affärsförbindelse inte har någon praktisk anknytning till Sverige.

Inlämnande och undersökning av klagomål

I artikel 5.1 i direktivet om handelsmetoder föreskrivs följande:

”Leverantörer får lämna in sina klagomål antingen till tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där leverantören är etablerad eller till tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där den köpare som misstänks för att ha tillämpat förbjudna handelsmetoder är etablerad. – –”

Aktörer som bedriver internationell handel bör notera att den avtalspraxis och de förfaranden som de tillämpar på grundval av ovannämnda bestämmelse kan bli föremål för bedömning enligt flera olika medlemsstaters nationella lagstiftning. Direktivet om handelsmetoder fastställer miniminivån på regleringen, vilket innebär att den nationella lagstiftning som ska tillämpas i olika medlemsstater kan variera. Enligt till exempel svensk lag är det inte möjligt att tillämpa en betalningsfrist på mer än 30 dagar. I Finland kan parterna däremot komma överens om en betalningstid som är längre än 30 dagar men högst 60 dagar, om de produkter som handeln gäller inte är så kallade färskvaror.

I en situation där en varuleverantör är etablerad i Finland och en köpare i en annan EU-medlemsstat kan leverantören föra ärendet till livsmedelsmarknadsombudsmannen för avgörande. I detta sammanhang bör man dock ta hänsyn till att livsmedelsmarknadsombudsmannen kan ha mer begränsade möjligheter att till exempel besluta om påföljder för en köpare som är etablerad i en annan medlemsstat.

Livsmedelsmarknadsombudsmannens möjligheter att utreda ärenden och utdöma påföljder i gränsöverskridande fall beror bland annat på hur tillsynsmyndigheterna i de olika medlemsstaterna kan bistå varandra. Enligt direktivet om handelsmetoder ska medlemsstaterna säkerställa att tillsynsmyndigheterna samarbetar effektivt med varandra och med kommissionen samt ger ömsesidigt bistånd i gränsöverskridande fall. Dessutom kan bilaterala överenskommelser mellan olika medlemsstater och nationella bestämmelser göra det möjligt för tillsynsmyndigheten att få administrativ hjälp med att påföra påföljdsavgifter eller andra påföljder på praktisk nivå.