Försörjningsberedskapspaketet för jordbruket såg dagsljuset för några veckor sedan. Detta har väckt mycket motstridiga åsikter, inte minst för att paketet ur statsfinansernas synvinkel var massivt. Önskemål har framförts om en noggrannare gradering av tilläggsfinansieringen av kompensationsbidraget. Men är det rimligt?
Objekt i försörjningsberedskapspaketet
Försörjningsberedskapspaketet är en tilläggssatsning på ca 300 miljoner euro i regel inom jordbruket. I det tvådelade stödpaketet ingår en kortsiktig tilläggsfinansiering för återbäring av energiskatt, för växthus, för svin-fjäderfä och för lagringsstöd för grönsaker samt en rejäl tilläggsfinansiering till kompensationsbidraget för i år. En knapp tredjedel av paketet är inriktat på objekt som tjänar framtiden och som till exempel stärker självförsörjningsgraden i energi och näringsämnen. En del av har tydligen smugit in sig på klimatåtgärder. Logiskt, eftersom den nya krisen inte suddar ut den gamla utan höjer den tidigare svårighetskoefficienten.
Är 300 miljoner mycket eller lite?
Varje år får jordbruket två miljarder euro i offentlig finansiering i form av jordbrukarstöd samt investerings- och finansieringsstöd. Med tanke på detta uppgår de kortsiktiga drygt 200 miljoner euro till en tiondel. Samtidigt mångdubblades gödslen och även bränslepriset fördubblades. Endast en av dess skapar redan på årsnivå 200 miljoner extra inom jordbruket. Paketet ersätter endast en del av kostnadsökningen. Men det har inte varit meningen heller. Med statens pengar kan man försöka dämpa slaget, men de egentliga pengarna kommer från annat än statens konto. Spannmålspriset ligger på höjder som man sällan, om någonsin, sett tidigare. Odlingsincitamenten är i skick även utan tilläggsfinansiering. Inom husdjurssektorn väntar man med frustration på att priset på kött och mjölk ska stiga. Den svåraste fasen började redan innan julen, och därför kan kassan tyvärr vara ganska tom för många.
Ur statens synvinkel är så här betydande tilläggsfinansiering sällsynt. Räkningar för utgifter som finansieras som skuld betalas i årtionden, men det är ändå billigare än att förstöra den egna mathållningen.
Kompensationsbidrag med sked i stället för spade
Efter att paketet publicerades har det inletts en diskussion om att kompensationsbidraget bör betalas exakt endast för skördeväxter och som husdjurshöjning. Förståeliga och ur ett plötsligt perspektiv motiverade önskemål, faktum är att man inte blir mätt på hö. När man skrapar lite på ytan och kalkylerar vilken effekt endast betalningen till skördeväxterna skulle ha, blir man besviken. Man skulle inte heller få till stånd någon omfördelning av stödet mellan gårdarna. Detta beror på att även gårdar som koncentrerar sig strikt på jordbruksproduktion har olika trädor, naturvårdsåkrar och skyddszoner, sannolikt även den kommande sommaren. Trädesbegränsningen på en fjärdedel ser till att det till de heltidskämpar som får pengar endast från staten är få. Med denna omfördelningsmanöver skulle man kunna omfördela cirka en procent av hela kompensationsbidragets stödbelopp. Inkomsteffekten till exempel på en typisk mjölkgård skulle gå på några hundra euro. Detta är alltså ett stöd som till en typisk mjölkgård betalas ut till ett belopp av 20 000 euro. Säkerhet i de osäkra juridiska och administrativa kurserna i förändringen skulle man få först närmare midsommar.
Det är ganska lätt att dra en slutsats. Tänk om vi skulle koncentrera oss på något mer väsentligt och försöka få pengarna hem genom att höja stödnivåerna. Husdjurshöjningen skulle vara ett verktyg om man ville fokusera stödet särskilt till idisslare. Men tyvärr skulle den förändring av stödnivån som nu pågår realiseras i maj 2023. Jag tror att det är onödigt att vänta så länge, eftersom den vanliga kompensationsersättningen kommer in på kontot i två delar redan i år.
Strama pengar från staten
Många har redan hunnit beklaga sig över statens långsamhet att slå pengarna i bordet då när det mest behövs. Det är helt sant att statliga stödåtgärder inte är det snabbaste. Det finns några skäl till det. Staten måste följa de gällande bestämmelserna, och inom jordbrukspolitiken finns det en stor hög av dem. Ärligt talat förväntade vi oss lite mer handlingsfrihet från EU-kommissionen, men vi slog bara huvudet i Berlaymonts stenvägg. Det som skulle ha garanterat ett snabbt genomförande i Finland skulle naturligtvis inte ha fungerat i andra delstater och tvärtom. Resultatet blev några statsstöd hit och dit, och någon miljon utpressad av EU-medel. Inget nytt, så har det gått varje gång. Sedan sammanställdes ett paket som är grovt till sina medel, men direkt och som verkligen strävar efter att inget ska göras för snabbt. Å andra sidan vore det självdestruktivt för jordbruket att just nu utarbeta ett detaljerat stödpaket som i praktiken skulle skjuta upp beredningen av verkställandet av den nya stödpolitiken som inleds nästa år. Varje vecka från och med nu, i ett års tid, är nu schemalagd för att bygga upp det kommande systemet. Eller ska vi låta bli att bygga stugan eller yttertaket och koncentrera oss på ett lusthus?
Antti Unnaslahti
synnerligen underordnad tjänsteman vid jord- och skogsbruksministeriet