Föreställ dig att du kar köpt en investeringsbostad och hyr ut den. Husbolaget bestämmer sig för att sätta in nya fönster. När hyrestiden är slut tar hyresgästen de nya fönstren med sig så att bostaden blir utan fönster. Låter det rättvist? Lyckligtvis är det här inte möjligt enligt lagen om bostadsaktiebolag, men samma logik tillämpades inte i fråga om stödrättigheter.
Stödrättigheterna upphör att gälla vid utgången av det här året. Att avstå från en förvärvad rättighet är lätt när den är tillräckligt dålig.
Ett dödsdömt system
I EU-rätten bestämdes det att stödrättigheterna skulle tillhöra den som innehar åkrarna, i arrendefall alltså arrendatorn. Efter fastställelsen var stödrättigheterna fristående rättigheter som kunde säljas och köpas utan någon koppling till åkerareal. För att jordbruksstöd skulle fås var det ändå väsentligt att stödsökanden hade både åker och stödrättigheter i samma mängd. Efter att arrendeavtalet löpt ut återgick åkern därför till markägaren, men så var inte nödvändigtvis fallet med stödrättigheterna. Det kunde vara knepigt att ingå ett arrendeavtal med nästa arrendator, eftersom stöd inte betalades för åkrarna.
Många gånger fick jag per telefon förklara för markägare varför de inte ägde stödrättigheterna. Att en rättighet som hade uppkommit på grundval av åker inte tillhörde markägaren utan den som vid något tillfälle innehade arrenderad jord stred mot finländarnas rättskänsla från början till slut. Lagstiftningen ändrades nog efter påtryckningar från kommissionen, men ingen jämkning kunde ålägga arrendatorn att återlämna stödrättigheterna till markägaren.
En rättighet som inte var till glädje för någon
Arrendatorerna var på det klara med sina rättigheter. När arrendeavtalet löpte ut var det ofta också slut med att stå på god fot med markägaren, eftersom arrendatorn inte gick med på att återlämna stödrättigheterna. Det tvistades inte bara om stödrättigheterna, utan också gammalt groll om markägande, obetalda arrenden, skilsmässor och dödsbotrassel och agg som hade hysts i generationer kom fram ur vrårna. I det värsta fallet svarade jag på en fråga där den ursprungliga tvisten var mer än hundra år gammal. Eller så var det värsta ett telefonsamtal där jag fick höra att en markägare som hade gett sig iväg för att få svart på vitt av arrendatorn att stödrättigheterna skulle överföras hade mistat livet.
Händelserna var förstås inte så här tragiska alla gånger, utan stödrättigheter överfördes under årens lopp tiotusentals gånger när så behövdes. Men inte alltid. Tusentals gånger glömdes överföringen bort. Följden var ekonomiskt bortfall och slutlig förlust av stödrättigheterna, när staten drog in dem helt och hållet.
Kaos och förödelse i olika omfattning konkretiserades för än den ena, än den andra odlaren och markägaren. Någon gick miste om stödrättigheter motsvarande 0,1 hektar och var upprörd över det. Någon annan förlorade i stället hälften av stödrättigheterna för sin 60 hektar stora gård.
Dödsstöten som uteblev
I början av år 2015 var det dags för ett nytt stödsystem. I den vevan skulle det ha varit möjligt att frångå de gamla stödrättigheterna och skapa helt nya. På samma gång skulle jordbrukarna och förvaltningen ha sluppit de problem som hade pinat dem i flera år. Den möjligheten togs ändå inte till vara. I stället fortsatte man vandra längs den väg som ledde till undergång och krånglade dessutom till den genom en stödområdesreform. Stödområdesreformen delade in Finland i två områden i stället för tre och stödrättigheterna riktades på nytt. I praktiken måste omriktningsarbetet till en del göras för hand. En del av lösningarna blev så märkliga att inte ens tjänstemännen lyckades hitta några grunder för dem. Men någon lösning måste träffas, så den träffades och verkställdes.
När de så kallade gamla stödrättigheterna fortsatte att vara med i leken förutsatte EU ändå att sådana stödrättigheter som motsvarade en areal som innehavaren av stödrättigheter inte hade skulle ogiltigförklaras. Ogiltigförklaringen sköttes på ett sätt som inte var särskilt enkelt. Följden av operationen var att jordbruksförvaltningen fick negativ publicitet på grund av den komplicerade byråkratin. Den publiciteten var välförtjänt.
Processen som krävde tiotusentals beslut tedde sig för parterna som en byråkratisk övning som översteg allt förstånd. Jag kan berätta att inte var den heller särskilt upplyftande för oss som skulle verkställa den. Så pass tungrodd var den stora operationen att när jag hösten 2016 blev erbjuden andra uppgifter inom ämbetsverket tog jag glatt emot dem.
Terminalvård
År 2023 börjar en ny finansieringsperiod, och den borde göra slut på stödrättigheternas tidevarv. Förhoppningsvis går en majoritet av riksdagsledamöterna med på förslaget att stödrättigheterna ska upphöra att gälla.
Kommissionens inspektion i juni 2019 fick mig att återgå till stödrättigheterna. Kommissionen inriktade sig då särskilt på att syna stödrättigheterna i sömmarna. Jag kände mig som en anhörig som är tvungen att besöka en avskydd släkting som på dödsbädden har något verkligt viktigt att säga. Tänk om det blir ett arv trots allt? Nå nej. Vad inbillade du dig riktigt, dumskalle? Det blev ingen kortvarig terminalvård, i stället fortgick inspektionspinan till början av år 2022 och i slutändan blev det inget arv utan en räkning som måste betalas. Kommissionen tyckte att det inte hade gått som på Strömsö när stödrättigheterna verkställdes.
Den finansiella korrigeringen som föregicks av en lång inspektionstid med ett otal utredningar och kalkyler låg till grund för beslutet att föreslå att stödrättigheterna frångås. Jag understöder förslaget helhjärtat. Det är dags att släppa taget om stödrättigheterna.
Kati Törmä
stödrättighetsveteran
enheten för jordbrukarstöd