Rubriken på den här artikeln låter kanske lite lustig, men bakom den döljer sig likväl en ansenlig sanning. En viss skalbagge, långhorningen som ingår i släktet Monochamus, kan nämligen på riktigt – om än något lekfullt – kallas för den mikroskopiskt lilla rundmasken tallvedsnematodens bästa kompis. Och nu ska jag berätta varför.
Symbios är ett fint ord som i praktiken har ett ännu finare slutresultat: två parter som lever i ett ömsesidigt förhållande där båda drar nytta av varandra. Tallvedsnematoden behöver långhorningens hjälp för att komma ut ur trädet som den fötts i och ta sig vidare till nya näringsrika platser där den kan föröka sig. Men vad tjänar då långhorningen på att den släpper in nematoden i sin kropp, i sina luftrör, med vilka den upptar syre åt sig och samtidigt eliminerar koldioxid inifrån? Nematoden är lite som en liftare, som inte behöver betala något för varken fordonet eller skjutsen. Free ride and go.
I gengäld erbjuder dock nematoden långhorningen lämpliga förökningsplatser. På geografiska platser i världen där tallvedsnematoden förekommer tar den kål på tallar som inte har någon motståndskraft mot den. När en utsatt tall börjar bli svag på grund av nematoden och förlora greppet om livet, känner vuxna långhorningar som flyger omkring i närheten vittring av tallens dödskamp och styr sina vingar mot doften för att hitta trädet. För att trygga släktets fortsatta leverne lägger långhorningshonan sina ägg under barken. Ur ägget kläcks en liten larvbebis som äter och äter, ömsar skinn flera gånger i takt med att den växer tills den till slut efter puppstadiet blir en så gott som ny vuxen, som knaprar sig ut ur sitt födelseträd. Ut ur ett träd, som förutom baggarna hyser miljoner liftare som väntar på sin skjuts. På så sätt börjar den symbiotiska cykeln mellan dessa två om igen när tallvedsnematoden hoppar på en nykläckt vuxen långhorning.
Tallvedsnematodens bästa kompis, en långhorningshona som lägger ägg under barken på ett fällt träd.
Tallvedsnematoden skulle kunna spridas också i Finland
I Japan, där tallsvedsnematoden under årtionden har orsakat betydande ekonomiska skador i landets tallskogar, kan nematodernas ”fordon”, dvs. långhorningarna, bära med sig så många som 300 000 tallvedsnematoder vardera när de kommer ut ur sitt födelseträd. Inte ens ett så stort antal rundmaskar i den vuxna långhorningens luftrör verkar störa den nämnvärt vad gäller dess fortsatta existens.
På 90-talet undersökte jag de långhorningsarter som lever i våra inhemska tallskogar och individens förmåga att bära med sig tallvedsnematoder, om den farliga karantänskadegöraren skulle komma att spridas i våra skogar. I våra skogar lever en annan rundmaskart med det vetenskapliga namnet Bursaphelenchus mucronatus, som är mycket nära släkt med tallvedsnematoden. I själva verket är deras föröknings- och spridningsbiologi i det närmaste identisk, liksom deras morfologiska utseende. Den art som förekommer hos oss är dock inte patogen för barrträd och utgör därmed inget problem för värdträden. Det största antalet nematoder per skalbagge i mitt forskningsmaterial uppgick till högst 1 500 individer. Cirka 14–24 % av de undersökta vuxna skalbaggarna bar med sig besläktade kusiner till tallvedsnematoden som inte behandlar värdträden lika illa. Den viktigaste slutsatsen i undersökningen i fråga var att om tallvedsnematoden skulle komma att spridas till våra skogar, skulle den ha ett fullt fungerande fordon till förfogande för att ta sig från ett träd till ett annat.
Tallvedsnematoden är en rundmask som är mindre än en millimeter lång.
Kvalitativa prov fås genom att följa långhorningens spår
Varje EU-land har en skyldighet att årligen kartlägga en eventuell förekomst av tallvedsnematoder i de egna barrträdsskogarna. I Finland har i genomsnitt 500 prover för kartläggningen tagits per år. Proven av tallvedsnematoder analyseras i huvudsak i Livsmedelsverkets trädlaboratorium i Villmanstrand.
Proven av tallvedsnematoder som ingår i de inhemska kartläggningarna tas med en batteridriven borrmaskin. Sågspånen analyseras i Livsmedelsverkets trädlaboratorium i Villmanstrand.
För några år sedan genomförde jag ett småskaligt experiment om kvaliteten på de inhemska proven av tallvedsnematoder. Jag samlade ihop tallvedsnematodprover från barrträd i terrängen på vilka tallvedsnematodens bästis långhorningen hade lämnat sina spår. Jag tog 30 prover av bland annat unga tallar som knäckts av vinden eller fällts, i vilka långhorningshonor hade lagt ägg. Jag analyserade proverna och jämförde resultaten med analysresultaten av alla prov som tagits av växtskyddsinspektörerna under det gångna året. I nästan 50 % av alla prov som jag samlade in hittades en besläktad art till tallvedsnematoden, mucronatus, medan samma art endast påträffades i under 5 % av de prover som inspektörerna tagit. Det finns inga nematoder i ett träd som inte har fått besök av nematodens bästis. Ett dugligt prov bör därmed tas av träd som vuxna långhorningar har lämnat sina spår på.
Det ligger i allas vårt intresse att även i framtiden satsa på provens kvalitet istället för på mängden prov. Att ta ett kvalitativt prov kräver lite mer tid, men myntets baksida är att det inte är möjligt att hitta tallvedsnematoder i ett träd om inte nematodens bästis har varit och knaprat på trädets bark. Ju snabbare man hittar tallvedsnematoden – den beryktade skogsförstöraren – om den skulle komma att spridas i våra skogar, desto större är chansen att utrota den innan den permanent intar sin plats i våra skogar. De här två må vara goda vänner, men vi vill inte att de träffar på varandra i våra skogar.
Jyrki Tomminen
Specialforskare, Livsmedelsverket, sektionen för växtskadegörare och spannmål
Den här bloggtexten är en del av programmet för Temaåret för forskningsbaserad kunskap.