När tiderna är usla brukar alla tycka att statliga ekonomiska interventioner är otillräckliga och framför allt inte görs i tid. Vad beträffar försörjningsberedskapspaketet, som avfyrades i våras och dimper ner under sommaren och hösten, har åtminstone tajmningen varit skaplig. Storleken kan man inte heller klaga på. Växtodlingens eldprov infaller år 2023, husdjursskötseln har redan tränat.
I vårvintras, när de ryska pansarvagnskonvojerna ryckte fram mot Ukrainas bördiga slätter, började finländarna helt befogat oroa sig för den egna försörjningsberedskapen. Kraven på – och de enligt vissa medier givna löftena om – att pengakranarna genast skulle öppnas och subventioner skulle införas för att kompensera allt upptänkligt fick åtminstone en lite luggsliten tjänsteman att lägga pannan i djupa veck. Inte närmade sig väl såningsintresset noll, om en gång spotpriset på vete var omkring 400 euro per ton? I vanliga fall blir alla då ivriga i stället för handlingsförlamade. Men redan då konstaterades det i den mera eftertänksamma offentliga diskussionen att husdjursskötseln hade råkat i svår knipa på grund av den branta prisuppgången för spannmål och protein, som hade börjat redan under hösten. Och visst blir det svårt att hålla sig för skratt när fjolårslagren av gödselmedel och bränsle börjar tryta. Då prövas odlingsintresset på allvar.
Välinformerade jordbrukare och intressentgruppsmänniskor som under en lite längre tid har hållit ett öga på den offentliga ekonomin har känt till att statliga pengar brukar röra på sig när tillstånd till det har getts. I det här fallet trädde den andra tilläggsbudgeten för år 2022 i kraft i början av juli. Sedan dess har medlen i försörjningsberedskapspaketet varit tillgängliga, och pengar har också pytsats ut. En blygsam och tillåten tjuvstart skedde redan i april när förskottet på stödet för svin och fjäderfän höjdes och en lite större del än vanligt alltså betalades ut tidigt. I juni återbars energiskatter, och under augusti klirrar det till när en större del av stödet för svin- och fjäderfähushållning och av växthusstödet betalas ur statskassan. I september blir det dags för anpassningsstöd till Södra Finland. En trevlig höjning av kompensationsersättningen piggar upp mitt i grådasket i oktober.
I tidningsspalterna har det knorrats över att finansiering för svin & fjäderfän inte betalades utgående från dagsläget utan på basis av referenskvantiteterna för stöd som är frikopplat från produktionen. Alltid får man förstås ställa krav, och säkert är åsikterna väl underbyggda. Som försvar må ändå sägas att när det är fråga om en engångsföreteelse, extra pengar för att bibehålla likviditeten och underlätta fortsatt företagsverksamhet, är det väl bäst att fokusera på att pengarna säkert och utan dröjsmål når fram genom befintliga stödinstrument, utan att marknaden trasslas till desto mer och i en sådan form att nyttan av den statliga finansieringen inte omintetgörs redan i andra led i kedjan. Det här låter som något som man kan unna sig att säga när man sitter förskansad bakom ett skrivbord, men att betala ut summor per tryne eller näbb i en situation där det inte är lätt att förutse hur konsumtionsefterfrågan och prisförhållandena är på väg att utvecklas är kanske inte riktigt genomtänkt. Jag underskattar inte alls det lidande som den som är tvungen att sälja slaktdjur till underpris känner. Men är det säkert att lidandet minskar, om staten skjuter till några få euro per slaktat djur? När det gäller husdjursprodukter steg priserna i Finland så trögt att man nästan kunde tro att de inte hade uppdaterats på tre månader. Konsumenterna stördes förstås inte av att allt fortsatte som förr. Men särskilt länge kunde det inte fortgå. Nu ser kurvorna förvisso helt annorlunda ut.
Försörjningsberedskapspaketet lanserades under stort ståhej i våras, och förväntningarna var från första början alltför höga i fråga om tempot och allokeringen till basjordbruket. Ur nutidsperspektiv var tajmningen i själva verket lyckad vad de politiska besluten beträffar, och det finns ingen orsak att anklaga maskineriet för att verkställigheten varit trög. Verkställigheten har rullat på i den takt som varit möjlig. Det extra anslaget delas ut i många olika former och kommer säkert att gagna jordbruket. Den tredjedel av försörjningsberedskapspaketet som har siktet inställt på att främja jordbrukets energihushållning och självförsörjningen i fråga om gödselmedel samt att säkerställa klimatinsatser är en mycket väsentlig del av de kommande årens anpassning. Det är politikernas och mediernas sak att hålla koll på att pengarna verkligen ger den nytta som eftersträvats. Ibland kan det vara effektivare att satsa några euro på att främja utvecklingen genom vetenskap och forskning än att bita ihop och försöka se till att allt förblir precis som det är. Liksom alltid tidigare.
Antti Unnaslahti
synnerligen underordnad tjänsteman vid JSM