Vardagliga gärningar

Varje gård drar nytta av den biologiska mångfalden

En av jordbrukarens viktiga uppgifter är att ha omsorg om jordbruksnaturens biologiska mångfald, och att utöka den vid sidan av odlingen är något som kan göras på varje gård. En mångsidig natur både ger inbesparingar och syns som reda pengar till exempel när skördenivåerna ökar. Alternativen och metoderna varierar något enligt gårdens naturförhållanden: är gården belägen invid vattendrag eller i ett skogigt område eller vilken är gårdens produktionsinriktning eller tidigare markanvändning.

Du kan främja biodiversiteten både på odlingsskiftena och på de områden som inte är åker och ibland kan lösningarna vara riktigt enkla att genomföra.

Uppmärksamma också att du kanske gör vissa saker enligt gammalt mönster. Emellanåt är det bra för var och en av oss att stanna upp och fundera på vad vår egen verksamhet har för följder. Det viktigaste är att du är nyfiken och intresserad av att främja biodiversiteten!

Vad har din gård för nytta av en mångsidig natur?

• Naturens egna processer minskar bland annat skadedjurs- och växtsjukdomstrycket.
• Bättre levnadsförhållanden för pollinerare inverkar positivt på skördens mängd och kvalitet.
• Mångfalden av markorganismer höjer markens avkastande förmåga och garanterar jämnare skördenivåer.
• När du lämnar de åkrar och kantzoner som är svåra att utnyttja inom produktionen som mångfaldsområden, sparar du tid och produktionsinsatser för mer lönsamma skiften.
• Ett mångsidigt landskap fungerar som visitkort för landsbygden och jordbruket. Konsumenterna är mer och mer intresserade av hur maten produceras och hur miljöfrågor beaktas på gårdarna.
• Främjandet av naturens mångfald är en viktig imagefaktor som går att produktifiera och som kan synas i produktens pris.
• Det finns också en mängd olika stödformer för att främja mångfalden. Studera stödvillkoren på Livsmedelsverkets webbplats.

Planera och samla in erfarenheter kring din egen gårds möjligheter att främja den biologiska mångfalden. Vid planeringen ska du beakta de vardagliga sysslorna på din gård, dina egna resurser och också fundera på hur du kan samarbeta med andra gårdar. Med en bra planering kan du förbättra miljöns tillstånd och samtidigt göra produktionen på din gård mer effektiv. Undersök din gårds omgivning både i terrängen och på kartan så att du upptäcker gårdens mångfaldsobjekt. Du kan också låta göra upp en miljöplan för din gård med bistånd av en rådgivare som är insatt i mångfaldsfrågor. Leta fram en lämplig rådgivare i Rådgivarregistret: https://tilaneuvojat.ruokavirasto.fi/#/f

Gynna växtlighet på åkerrenar och längs diken

Åkerrenarna är en viktig livsmiljö för de arter som trivs på åkrar. På åkerrenarna växer det ofta många olika arter som erbjuder näring och platser för bobygge och övervintring för bland annat insekter. På dikeskanterna kan fåglar och små däggdjur söka skydd för åkermaskiner och rovdjur.  

När du slår åkerrenarna ska du ta hänsyn till att många fåglar bygger bo i gräset på renar eller i buskage. Slå renarna först efter utgången av juli eller senare. Om du inte slår renarna varje år eller om du då och då lyfter upp slåtterkniven i luften får du ett annat slags växtlighet på renarna.

Hög växtlighet på åkerrenarna erbjuder organismerna skydd också på vintern. Du kan öka mångfalden på så vis att dina åkrar har så breda renar som möjligt. Lägg ändå märke till att om du anlägger en åkerren som är bredare än det som anges i stödvillkoren, måste du grunda ett separat jordbruksskifte av åkerrenen vid stödansökan.

Lämna kvar enstaka träd på åkerrenarna förutom ängs- och gräsväxterna. Det här kräver litet planering och fundering, för det enklaste vore ju att bara slå alla åkerrenar på en gång. Till exempel vide är emellertid bland de första växterna som erbjuder föda för pollinerare på våren och därför är det särskilt viktigt att spara dem längs dikena. Under växtperioden kan djuren söka skydd för rovdjur, hetta och blåst under träd och buskar. Du kan förbättra binas och fjärilarnas levnadsförhållanden genom att anlägga trädalléer och häckar.

Ett träd eller en buske som lämnats kvar på åkerrenen växer snabbt och därför måste också de beskäras då och då. Träd och stolpar på ett öppet fält är utkiks- och sångplatser som många fåglar gillar. På många gårdar har man betraktat landskapsträden i flera generationer. Om man alltför ivrigt går in för att röja åkerrenarna förnyas inte landskapsträden. Lägg märke till att trädens och buskarnas rötter lätt tränger in i dräneringssystemet, så kom ihåg att ta bort träden och buskarna i närheten av dräneringsbrunnar och utfallsöppningar.  

Planera diken på nytt

Sköt regelbundet om att vattenhushållningen på dina åkrar fungerar. Du kan förbättra mångfalden i samband med rensning av diken genom att göra små gölar längs åkerkanterna eller genom att bredda en del av ett kantdike. Då lagras det vatten i diket under en längre tid. Med grävmassorna kan du fylla svackor på åkern. Om du gör gölar får du mer grävmassor som du kan använda för grundförbättringar av åkern. När du planerar diket litet mer i stället för att gräva det spikrakt och format, så ökar du mångfalden.

Du kan läsa mer om förbättrandet av åkerns vattenhushållning och om anläggandet av större våtmarker här.

Mångsidig odling

Typiskt för dagens odlingslandskap är stora skiften och vidsträckta fält med en enda gröda, men också på sådana gårdar finns det många möjligheter att främja den biologiska mångfalden.

Några praktiska tips på hur man gör odlingen mångsidigare:

• Välj olika växtarter på åkerskiften som ligger intill varandra, även om du odlar bara ett fåtal grödor.
• Odla turvis vår- och höstsådda grödor i växtföljden.
• Dela in stora skiften i jordbruksskiften.
  • Tips: En särskilt effektiv metod att främja mångfalden är att mitt på ett stort skifte lämna remsor där man sår blommande växter mellan de odlade jordbruksskiftena. Detta lämpar sig för stora (över 10 ha) skiften, men kräver noggrannare planering. Bered dig ändå på lite extra arbete i samband med sådden och när du ritar in jordbruksskiften vid stödansökan.
• Utöka urvalet av odlingsväxter med produktionsgrödor av olika växtfamiljer, såsom balj- och oljeväxter, så att du utöver att få en bra förfrukt också ökar markens biologiska mångfald. När alla odlingsskiften har en mångsidig växtföljd ökar mångfalden i odlingslandskapet på din gård helt på naturlig väg. 
  • Bondböna, rybs, bovete och klöver är bra nektarförande växter för vilda pollinerare.
  • Vallväxtlighet som är avsedd som gröngödsling är utmärkt som förbättrare av markens växtkraft.
  • Klöver är en bra kvävefixerare. En nektarförande växt förbättrar å sin sida markstrukturen med sin djupa pålrot.
• Odla växter som sås på hösten och lämna ett växttäcke över vintern. De ger näring och skydd åt arterna på åkern under höst och vinter. Också i naturen är marken täckt av växtlighet. Vid direktsådd och regenerativ odling bearbetas åkern mindre än annars.
• Minskad bearbetning är till fördel för marken, men behovet att bekämpa ogräs kan öka. Med tanke på mångfalden har också bearbetning sina goda sidor, eftersom vissa arter, som exempelvis den hotade ortolansparven, föredrar bar mark på sitt revir.

Använd växtskyddsmedel kontrollerat

Det har bara forskats litet i hur växtskyddsmedel eller deras nedbrytningsprodukter inverkar på den biologiska mångfalden. Många ogräs är viktiga näringsväxter för insekter som i sin tur äts av fältfåglar och däggdjur. Genom att ta i bruk ekologiska odlingsmetoder kan du minska växtskyddsmedlens skadliga effekter. Om du odlar olika produktionsgrödor mångsidigt kan du variera mellan de växtskyddsmedel du använder. Det här förebygger uppkomsten av ogrässtammar som är resistenta mot olika ämnen. 

När du bestämmer tidpunkten för bekämpningsåtgärderna ska du beakta fåglarnas och andra djurs bon och kullar, sprid alltså växtskyddsmedel nattetid när det är vindstilla. De flesta viktiga pollinerarinsekter är inte aktiva på natten och ämnet sprids inte till omgivningen när vädret är lugnt.

Förhindra växtsjukdomar genom bra växtföljd och samodling. Ett problem vid användning av växtskyddsmedel är ofta att man samtidigt dödar skadeinsekternas naturliga fiender. Sänk skadedjurstrycket på så vis att du odlar blommande växter i blandningen, eftersom de ger bättre levnadsförhållanden för skadeinsekternas naturliga fiender och för pollinerarna.

Ett bra exempel på samodling är att odla bondböna och vete som blandat växtbestånd. Det krävs nya kunskaper om hur man bärgar och marknadsför skörden av blandningen och det går enklast att genomföra på en husdjursgård. En form av samodling är att man sår de olika arterna i remsor intill varandra. Det är enklare att hantera skörden från en samodling i remsor än från en vanlig samodling, men planeringen och sådden tar mer tid i anspråk. 

Läs mer om samodling: https://www.ilmastoviisas.fi/tietopaketit/sekaviljelylla-satovarmuutta-ja-ymparistohyotyja/ 

En utmaning för odlingen av höstgrödor är ofta de luckor i växtligheten som utvintringsskador orsakar. Små luckor ska du, beroende på arealen, sköta genom slåtter med trimmer eller slåttermaskin i stället för med växtskyddsmedel. Du kan beså hela skiftet med en bottengröda och få stöd för fånggrödor som ersättning för besväret. Vitklöver som bottengröda binder kol och kväve från luften och producerar nektar med sina blommor. I en lucka på ett skifte med höstgröda kan du också anlägga ett mångsidigt blommande växtbestånd.

Utnyttja potentialen hos kantzoner och områden som inte är åkermark

Åkrarnas kantzoner, åkerholmarna och andra små områden som står utanför den aktiva odlingen kan vara riktiga mångfaldsoaser. Kantzonerna erbjuder skydd, näring och möjligheter till bobygge för insekter, fåglar och däggdjur. Kantzonerna ligger mellan olika naturtyper såsom åker och skog och därför finns där ett mångsidigt urval arter.

Också omgivningen kring lador, stenhögar, häckar och gläntor där det växer frodig vegetation på små impedimentytor är viktiga för många organismer.

När du sköter kantzoner och områden som inte är åkermark ska du fundera på var det finns behov av skötselåtgärder och var de inte behövs, och vad du strävar efter med skötseln. Vid kontrollerad vildvuxenhet behöver en del områden skötas och restaureras med lätt hand, medan en del kan lämnas helt utan skötsel. Det är ingen idé att städa upp i onödan, eftersom det tar din arbetstid i anspråk och minskar mångfalden. 

Spara och bevara följande på din gård

• Snårskog och granplantori grupper, eftersom de fungerar som skydds- och häckningsplatser.
• Trädalléer, eftersom de skyddar växterna och marken mot vind och erosion.
• Död ved i form av torrakor och lågor, eftersom död ved erbjuder livsmiljöer och näring för tusentals olika arter av organismer, bland annat insekter, svampar och mossa samt arter som bygger bon i håligheter. Olika trädarter och förmultningsfaser har egna specialiserade arter. I synnerhet grova murkna träd är värdefulla för mångfalden.
• Gamla lövträd. Asp, sälg och ädla lövträd är särskilt värdefulla.
• Videbuskar, eftersom de är vårens första nektarförande växter. 
• Små impedimentytor, eftersom kardborre- och tistelväxter är föda för småfåglar såsom steglitsor och nässelplantor är föda för nässelfjärilens larver. 
• Lador, gärdsgårdar och gamla stockbyggnader, eftersom en tredjedel av Finlands bin och humlor bygger bon i håligheter. Förutom i murkna träd kan de alltså också bygga bon i gamla byggnader. Växtlighet med många olika arter kring byggnader ger näring och skydd åt bin och humlor. 

Skydda och gynna

• Öka variationen på en kantzon genom röjning och lätta gallringar. Öka antalet skikt i trädbeståndet och gynna lövträd.
• Bevara snårskogar och undvik att röja dem alltför kraftigt på en gång. På så vis växer det inte upp så mycket sly och du behöver inte röja på nytt. Du kan toppa en del av granplantorna och hålla dem lågväxande genom regelbunden toppning, så att plantan blir tätare och ger mer skydd.
• Använd inte växtskyddsmedel på kantzoner. 
• Gör rum för blommande lövträd såsom hägg, rönn och sälg, buskar som producerar bär och enbuskar, ädla lövträd och landskaps- och boträd vars krona växer sig stor.
• Håll omgivningen kring stenmurar, stenhögar och lador fri från sly.
• Öka mängden död ved. Av en del träd som ska gallras bort kan du göra konstgjorda stubbar genom att kapa av dem på några meters höjd. Lämna stammar kvar på marken för att murkna i både skuggiga och gassiga miljöer. 
• Samla in kvistar och röjningsrester i högar. Lämna kvar en del av högarna som platser där insekter kan bygga bon och övervintra och för bort resten för att minska frodigheten.
• Bevara slåttergläntorna öppna genom slåtter eller röjning. Utarma jordmånen genom att du för bort slåtterresterna.
• Sköt gamla vårdbiotoper och halvöppna kantzoner genom slåtter. Särskilt värdefulla är gassiga och näringsfattiga objekt med mångsidiga arter av mer sällsynt förekommande ängsväxter, bin och humlor samt fjärilar.
• Håll gassiga bara markfläckar öppna. Placera alltså inte virke, balar eller jordmassor på dem. Röj dem för att bekämpa slyet. Bevara fläcken eller gör nya genom att försiktigt skrapa ytjorden med en skopa. Avbränning är också ett sätt att öka antalet gassiga fläckar, men fäst då särskild avseende på säkerheten.
• Lämna en del av gräsmattan på gårdsplanen oklippt och låt den förvandlas till en gårdsäng. Du kan också så frön av inhemska ängsväxter. Slå vägrenarna först när ängsblommorna har blommat ut. 
• Bekämpa främmande invasiva arter genast när du upptäcker dem.

Mer betesgång

Alla former av planerad betesgång ökar den biologiska mångfalden. Särskilt värdefull är betesgången på naturbeten och vårdbiotoper, men också åkerbeten och små betesområden kring gårdscentrum är viktiga bör det gäller att öka mångfalden bland arterna, såsom insekter, markmikrober och fåglar. I spillningshögar lever en mängd olika insekter som utgör näring för rovinsekter, små däggdjur och fåglar, exempelvis starar och svalor. Spillning ökar markorganismernas aktivitet och nedbrytare av många olika slag bekämpar parasiter.  

Du kan iståndsätta och sköta igenvuxna områden genom betesgång, som är en förmånlig metod på stora områden som är svåra att sköta med människokraft eller maskinellt. Betesdjuren är också effektiva bekämpare av främmande arter. Betesgången ger oss dessutom rekreationsvärden och upplevelser. 

Boskapsgårdarna bör öka betesgången av många orsaker. Djur som går på bete mår bättre och är friskare, eftersom de kan röra sig fritt på betesmarken och utöva sitt artspecifika beteende. Motion är bra för djuren och deras klövhälsa. På naturbeten kan man utnyttja den växtlighet som växer vilt och då kan åkervallarna användas för produktion av vinterfoder. Betesgång på stränder, skyddszoner och våtmarker minskar näringshalten i marken och förbättrar vattendragets tillstånd.   

Om du inte själv har boskap kan du erbjuda lämpliga betesområden åt andra boskapsgårdar eller hyra djur för landskaps- och naturvård på din gård under sommaren. Också boskapsgårdarna kan bjuda ut sina djur till andra gårdar för att iståndsätta naturbeten eller vårdbiotoper eller till kommuner för att sköta grönområden.

www.laidunpankki.fi är en tjänst där man kan söka betesdjur eller meddela om lediga djur eller betesmarker. Läs mer om naturbeten här.

Inrätta skyddsplatser

Skyddsplatser för insekter

Av balar, riskvistar, stubbar och grova stammar som annars är besvärliga att utnyttja anlägger du en skyddsplats för insekter på ett åkerfält. Välj platsen så att den inte stör åkerarbetena alltför mycket. Skyddsplatsen ska vara så stor att också fåglar och små däggdjur som söker föda på åkern kan ta skydd där. På så vis kan du ersätta lador och andra objekt som försvunnit från landskapet och som inte längre används inom modernt åkerbruk. Så småningom ändrar skyddsplatsen form och där utvecklas livsmiljöer för andra arter. 

Du kan inrätta en skyddsplats också på en kantzon utanför åkern. Ett lämpligt ställe kan hittas också kring elstolpar, flyttblock eller motsvarande hinder på åkern. Välj helst en varm och solig plats i skydd för vinden. Välj ändå inte en livsmiljö som redan av naturen är viktig för insektsarterna såsom en gassig ängsglänta eller bar fläck.

En tillfällig skyddsplats som är större än en ar måste inrättas till ett eget jordbruksskifte. Om skyddsplatsen är mer bestående ska du dra bort den från basskiftets areal.

Skyddsplatser för insekter

Du kan lägga till fler skyddsplatser för fåglar genom att sätta upp fågelholkar. På lador eller elstolpar kan du sätta upp en holk för tornfalken som jagar gnagare på åkrarna. Du kan också göra konstgjorda bon eller konstruktioner för svalor så att deras lerbon håller sig bättre.

Bekämpa invasiva främmande arter

Vad är främmande arter?

Främmande arter är sådana arter av organismer som inte hör hemma i Finland. En främmande art klassas som skadlig när den orsakar uppenbara olägenheter för de ursprungliga arterna eller åsamkar skada för ekonomin, hälsan eller annan verksamhet. Skadliga främmande arter får inte släppas ut i miljön, föras in i landet, innehas, födas upp eller odlas, transporteras, förmedlas, släppas ut på marknaden, säljas eller överlåtas på annat sätt.

Som skadliga främmande växtarter inom hela EU klassas jättebalsamin, jättelokor och gul skunkkalla. I den nationella förteckningen över främmande arter ingår blomsterlupin, vresros, parkslide, jätteslide och hybridsliden Fallopia x bohemica, sandlupin, hampstånds, vattenpest och apelsinbalsamin. www.vieraslajit.fi

Låt ändå inga främmande arter sprida sig i omgivningen, inte heller sådana som inte finns med på EU:s lista över främmande arter.

Varför ska man bekämpa invasiva främmande arter?

Främmande arter försvagar den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsternas funktion. De tränger undan vilda växter som är viktiga för pollinerare och då försämras den pollineringstjänst som pollinerarna bistår med. Det här kan påverka skörden och skördens kvalitet hos växter som är beroende av pollinering. Främmande arter kan konkurrera om utrymme med en växt som producerar skörd och leda till skördeförluster. Ett sorgligt välkänt exempel är flyghavren som snabbt tar över ett åkerskifte om den inte bekämpas. Bestämmelser om bekämpning av flyghavre har utfärdats genom en speciallag. Bekämpning av främmande arter orsakar också extra kostnader för gården.

Vissa främmande arter utgör ett omedelbart hot mot människors och djurs hälsa, såsom de brännskador som jättelokorna orsakar. Främmande arter som sprider sig kraftigt via sitt rotsystem kan söndra grunden till en byggnad och täppa till dräneringsrör. I vattendrag kan främmande arter ta över ett vattenområde genom sin snabba tillväxt och försämra vattenkvaliteten, vilket påverkar rekreationsvärdet eller tagandet av vatten.

Kontrollera regelbundet om det förekommer främmande arter på din gård

Främmande arter kan sprida sig till din gård på många olika sätt: från vägrenar, längs vattendrag, med vilda djur, från grannfastigheten eller med utsädespartier och jordmaterial. Ansvaret för att bekämpa en främmande art ligger hos markägaren, med andra ord hos dig, fastän arten oavsiktligt har spridit sig till din fastighet.

Också tillsammans med utländska fröpartier (bland annat frön av landskapsväxter, fågelfrön) kan det spridas nya besvärliga ogräs till dina åkrar. I och med att klimatet blir varmare kan ogräsen bli fler och fler. Sådana är till exempel hönshirs och svinamarant som har dragit nytta av de senaste årens heta somrar.

Hur bekämpar du invasiva främmande arter?

Odla inte främmande arter med avsikt. Förstör alla förekomster av främmande arter på din fastighet. När det gäller att bekämpa främmande arter är förebyggande insatser, tidig upptäckt och snabb bekämpning de enklaste och mest kostnadseffektiva metoderna. Börja alltså bekämpningen genast. Du kan utföra bekämpningen i samarbete med grannfastigheternas ägare. Om förekomsterna är utbredda eller svåra kan du be om hjälp av kommunens miljömyndigheter eller föreningar som ordnar talkon för bekämpning av främmande arter.

Bekämpningsmetoderna varierar enligt vilken främmande art det handlar om. De vanligaste bekämpningsmetoderna är nedklippning eller slåtter, plockning, att gräva upp plantorna med rötter, täcka in dem, hålla svartträda eller bekämpa kemiskt. Också betesgång kan vara en effektiv metod på utbredda och svårforcerade objekt. Genom bete har man framgångsrikt bekämpat åtminstone jättebalsam, blomsterlupin och plantor av jätteloka. En närmare presentation av olika bekämpningsmetoder enligt art ges nedan.

I vilket fall som helst ska du aldrig föra växtrester av främmande arter från bekämpningsområdet eller trädgården ut i naturen. Om du har slagit en främmande växt före blomningen kan du lämna växtresterna kvar på platsen för att torka och förmultna. Om växterna redan har hunnit blomma, eller om det finns rötter med i bekämpningsavfallet, ska du samla in växtresterna i sopsäckar och förstöra dem tillsammans med bland- eller energiavfall eller föra säckarna till avfallsstationen. I hemkomposten får du bara sätta sådana växtdelar som inte kan föröka sig.

Så här bekämpar du de vanligaste invasiva främmande arterna

Gruppen ättelokor, Heracleum persicum

I Finland förekommer tre arter av jätteloka: jätteloka, tromsöloka och bredloka. Jättelokornas blomstängel är 2–5 meter hög. Stjälken är hårig och rödfläckig. Jättelokorna är mycket konkurrenskraftiga och har därför spridit sig till en mängd olika livsmiljöer såsom åkrar, åker- och vägrenar, skogar och stränder. Omfattande förekomster förhindrar att området används för rekreation. Till exempel jätteloka som har spridit sig över hela tomten kan medföra att värdet på fastigheten och marken sjunker.

Jättelokorna är skadliga för människans hälsa. När växtsaften reagerar med solljus på hud, kan det uppstå allvarliga hudsymtom som påminner om brännskador och som läks långsamt. 

När du bekämpar jätteloka ska du klä dig i täckande skyddsutrustning. Påbörja bekämpningen av jätteloka på våren när plantorna är små. Du kan bekämpa enstaka exemplar av jätteloka mekaniskt så att du kapar växtens huvudrot med en stickspade på 10–20 cm djup. Första årets plantor med svaga rötter kan du rensa bort. Förhindra att nya frön bildas och sprider sig genom att du kapar blomställningen innan den hinner bli brun. Ett mindre bestånd kan du täcka med svart, tjock plast eller fiberduk som inte släpper igenom ljus. Också upprepad nedklippning hindrar växtens fotosyntes och försvagar växtens livskraft efter hand. Det är lättast och säkrast att slå ner växtligheten när den är låg.

Jättebalsamin, Impatiens glanduliflera

Jättebalsamin är en ettårig gräsväxt med saftig stjälk. Växten sprider sig med frön. Jättebalsaminen bildar stora växtbestånd som stjäl utrymme av den ursprungliga vegetationen. Jättebalsaminen har ett litet rotsystem och den binder inte jorden på samma sätt som fleråriga växter gör. Jättebalsaminen trivs i synnerhet på stränder och i lundskogar.

Grunden i bekämpningsarbetet är att hindra jättebalsaminen från att sätta frö. Små förekomster kan du enkelt rensa bort, eftersom rotsystemet är så litet. Att klippa ned växtligheten före blomningen, senast i början av juli, har visat sig vara en effektiv bekämpningsmetod. Efter nedklippningen kan du lämna kvar växtresterna att förmultna eller kratta ihop dem i högar. Lägg märke till att också mycket små individer av jättebalsamin, som är mindre än 10 cm höga, kan blomma. Bekämpa växten flera gånger per sommar i några års tid. När du bekämpar blommande växter ska du samla in blomställningarna i sopsäckar och föra bort dem från bekämpningsområdet. 

Blomsterlupin, Lupinus polyphyllus

Blomsterlupin är en flerårig ärtväxt som sprids via frön och rötter. Lupinens rotsystem binder kväve från atmosfären och göder sitt växtunderlag. Längs vägar och på ängar tränger lupinen undan hotade ängsväxter och då försvinner också de insektsarter som är beroende av dessa växter. Lupinen duger inte som föda för dagfjärilar eller deras larver, vilket innebär att också antalet dagfjärilar minskar när lupinen breder ut sig. Blomsterlupinens pollen innehåller en giftig alkaloid, lupanin, som kan ha negativa konsekvenser för bland annat humlornas reproduktion.

Det är besvärligt att bekämpa blomsterlupin, eftersom växten bildar frön med lång grobarhet och den har en stor rotstock som håller sig livskraftig i flera år. När du bekämpar lupin ska du förhindra fröbildningen genom att kapa blomstänglarna innan fröna mognat. Det bästa sättet att bli av med utbredda och täta växtbestånd är regelbunden nedklippning eller slåtter 3-4 gånger under växtperioden i flera års tid. I södra Finland är det skäl att börja klippa ner eller slå växtbeståndet redan i början av juni. Du kan också rensa bort nya och små förekomster, men lupinen har en kraftig och förgrenad rotstock som försvårar bekämpningsarbetet. Du kan täcka in förekomsterna med svart, tjock plast eller fiberduk som inte släpper igenom ljus.

Texten har skrivits av

Heikki Ajosenpää, ekoexpert, biolog, ProAgria Västra Finland

Terhi Ajosenpää, landskaps- och miljöexpert, JSM, ProAgria Västra Finland, MKN Landskapstjänster

Katri Eriksson, sakkunnig i landskaps- och naturvård, hortonom YH, ProAgria Västra Finland, MKN Landskapstjänster