Pollinerarna säkrar skörden på din gård
Vi kan tacka pollinerarna för att vi har ett bredare matsortiment och högklassigare livsmedel. Tack vare bra pollinering är skördarna högre och till exempel frukterna större och mer symmetriska. Närapå 90 procent av världens blommande växter och cirka 75 procent av odlingsväxterna är helt eller delvis beroende av pollinerare. Om det inte finns pollinerare i tillräckliga mängder, blir skörden på åkern eller i trädgården sämre.
Också på din gård finns det en mängd möjligheter att stödja pollinerarna. I gengäld får du pollineringsnyttan och därmed högre skördenivåer. Förutom pollineringen har pollinerarna också andra viktiga uppdrag inom jordbruket. De utgör näring för andra arter och en del fungerar som naturliga bekämpare av skadedjur. De bryter också ner stallgödsel och annat organiskt material samt bearbetar marken. Pollinerarna är känsliga för förändringar, och de fungerar därför som indikatorer som slår larm om naturens tillstånd. Det är ett varningstecken om pollinerarstammarna försvagas eller försvinner helt från din gård.
Pollineringstjänster inom jordbruket
Med pollineringstjänster avses både den pollineringsnytta som pollinerare i naturen ger och bikupor som en biodlare hyr ut till jordbrukare för att öka pollineringsnyttan. Det råder viss brist på pollinering i det finländska jordbruket, vilket innebär att man genom att förbättra pollineringen kan höja avkastningen från skördebildande växter som är beroende av pollinerare. Inom jordbruket tar man alltså ibland hjälp av köpta pollineringstjänster av en biodlare. På Finlands Biodlares Förbunds webbplats kan läsa mer om pollineringstjänster som biodlare kan köpa: https://hunaja.net/sv/pollinering/for-jordbrukare/
I den här texten avser pollineringstjänster ändå den pollineringsnytta som alla pollinerare ger.
De mest betydande grupperna av vilda pollinerare i Finland är humlor, solitärbin, blomflugor och dag- och nattfjärilar. De viktigaste inhemska växterna som ger skörd och pollineras av insekter är raps, rybs, kummin, bondböna, äpple och bär och utöver dem behöver många skördebildande växter insektspollinering för att de ska bilda frön. Också många grönsaker såsom pumpa och tomat behöver pollinering för att producera skörd. Förutom äppelträd pollineras också till exempel rönnar, häggar, lönnar och många viden av insekter. Dessa trädslag är viktiga näringskällor för pollinerare, och de bidrar till bevarandet av stammarna av vilda pollinerare i jordbrukslandskapet.
Varför finns det färre pollinerare?
Den snävare livsmiljön är den viktigaste orsaken till att pollinerarna har blivit färre. Enligt en utredning som gjorts för Finlands nationella strategi för pollinerare är den största orsaken till hotet mot pollinerande arter, i synnerhet bin, humlor och fjärilar, att ängar och andra öppna livsmiljöer växer igen. Fjärils- och flugarter som specialiserat sig på myrar har å sin sida lidit av utdikningarna. Också byggande, avverkning, minskade hyggesområden, främmande arter och klimatförändringen inverkar negativt på våra pollinerande arter.
Kemikaliseringen av miljön, till exempel alltför riklig användning av växtskyddsmedel, är en annan orsak till att pollinerarstammarna minskar. Växtskyddsmedel och tillväxtreglerande ämnen kan vara giftiga för pollinerare. Bekämpningsmedel mot ogräs förstör också vilda växter såsom tistlar, maskrosor, rölleka och molke, som emellertid är näringsväxter som är nyttiga för pollinerare.
Hur går pollineringen till?
Pollinerare flyttar över pollen till pistillens märke hos en växt så att befruktning sker och frön kan utvecklas. Växterna lockar till sig pollinerare till blommorna på många olika sätt, till exempel med blommans storlek, form, färg, doft och energihaltig nektar.
En pollinerares pollineringseffekt beror på två saker: antalet individer hos arten och hur effektivt dessa individer transporterar pollen så att växten pollineras. Också en dålig pollinerare är en bra pollinerare när det finns gott om dem och de besöker blommorna flitigt.
Några växter är helt beroende av pollinerare, men också många självpollinerande växter drar nytta av insektpollinering. Korspollinering utökar växtens genetiska mångfald.
Vissa pollinerare är specialiserade på att besöka bara en enda växtart eller växtgrupp. Största delen av pollinerarna är allmänna arter som får sin näring från många olika växtarter. Pollinerarens egen fysiologi bestämmer vilka blommor den kan samla in näring från. Till exempel fjärilar ryms inte in i blommor, så de föredrar sådana blommor som de kan landa på med sina stora vingar och suga upp nektar med sin långa sugsnabel.
Hur utvecklar du din gård i en mer pollinerarvänlig riktning?
Du kan avsevärt påverka pollinerarnas välmående på din gård. Nyckelorden för välmående pollinerare på en gård är mångfald och kontrollerad vildvuxenhet.
Pollinerarna förökar sig bara på platser där det finns lämpliga blommor, material för bobygge och övervintringsställen. De behöver mat från tidig vår ända fram till hösten och det kan du säkerställa med hjälp av en god blomkontinuitet. Med blomkontinuitet avses att växtarter som lämpar sig för pollinerare blommar oavbrutet, så att pollinerarna får näring från växterna under hela sin livscykel. De sätt på vilka pollinerare bygger bon och övervintrar varierar enligt art. Med tanke på förökningen behöver pollinerarna näring också för sin avkomma.
När du vill utveckla din gård i en mer pollinerarvänlig riktning ska du tänka på din gård som en helhet från pollinerarens perspektiv.
- Hittar pollinerarna mat, boplatser och möjligheter att övervintra på din gård?
- Du har väl kommit ihåg att bekämpa främmande invasiva arter på din gård?
- Kan du sköta växtskyddet så att pollinerarna i så liten utsträckning som möjligt exponeras för skadliga jordbrukskemikalier?
- Exempel: Välj det minst giftiga växtskyddsmedlet och använd det enligt anvisningarna. Spruta växtskyddsmedlet på åkern på natten eller vid lugnt väder, så att spridningen till åkerrenar, diken och skyddsremsor längs åkern är så liten som möjligt.
- I vilken mån kan du utöva kontrollerad vildvuxenhet på din gård?
- Är naturen på din gård varierande?
- Är det möjligt att anlägga blommande åkerrenar, mångfaldsåkrar eller naturbeten på din gård?
- Läs mer om naturbeten här och mer information om mångfaldsåkrar hittar du här
När du funderar på åtgärder för att förbättra pollinerarnas levnadsförhållanden är en bra tumregel att på åkrarna anlägger man och på åkerrenarna återställer man. Det här betyder att sådda blomsterremsor och annat motsvarande ska finnas på åkrar, inte på åkerrenar, vårdbiotoper eller andra ställen där det växer vild vegetation.
Förbättra blomkontinuiteten på din gård
Antalet blommor på en gård varierar vanligen kraftigt under växtperioden. Du kan jämna ut den här variationen genom att skapa en god blomkontinuitet. Med blomkontinuitet avses att växtarter som lämpar sig för pollinerare blommar oavbrutet, så att pollinerarna får näring från växterna under hela sin livscykel.
En bra blomkontinuitet skapar till exempel: vide, maskros, midsommarblomster, vicker, vialer, klöver, prästkrage, klockväxter, flockblomstriga, mjölke, klintar, tistlar, åkervädd och gullris. Ju fler växtarter desto mer pollinerare.
Pollinerarna drar nytta av mångsidig åkerodling där insektspollinerade odlingsväxter ingår i växtföljden. Oljeväxter och bovete lockar speciellt till sig bin, korttungade humlor och blomflugor. Blomflugor tycker speciellt om kummin och långtungade humlor besöker till exempel rödklöverns och bondbönans blommor. Du kan alltså förbättra blomkontinuiteten i åkerlandskapet genom att öka antalet insektspollinerade växter på åkrarna och utföra sådd och slåtter i etapper så att växterna på åkern blommar vid olika tider.
Åtgärderna som förbättrar pollinerarnas levnadsförhållanden passar bra ihop med andra miljöåtgärder på åkrarna. Med små insatser kan du justera de åtgärder som binder kol och förbättrar åkerns växtkraft och minskar risken för näringsutlakning, så att de också gynnar pollinerarna. Sådana åtgärder är bland annat blandningar av botten-, fånggrödor och kompanjonsväxter samt gröngödslingsvallar och mellangrödor.
Anlägg blomsterremsor
En bra fröblandning till en blomsterremsa eller blomsteråker ger en lämplig blomkontinuitet och många olika typer av blommor för olika slags pollinerare. En noggrant utvald blandning av nektarförande växter har också jordförbättrande effekter eftersom dessa växters djupa rötter förbättrar markstrukturen, medan kvävefixerande växter å sin sida minskar behovet av gödsling. Exempel på nektarförande växter är honungsfacelia, klöverarter, sötväpplingar, blålusern, getärt, luddvicker, käringtand, oljerättika, bovete, solros, gurkört och rödklint. Också inhemska vilda ängsväxter stöder pollinerare, och därför ska du alltid gynna dem när du kan.
Många av de nektarförande växterna som används i blomsterremsor eller på landskapsåkrar tål bra toppning, och när man utför tidig slåtter eller toppning garanteras ett tätare växtbestånd och längre blomningstid. Genom slåtter till en stubb på minst 15 centimeter kan du få växterna att växa kraftigare och öka mångfalden.
När du anlägger en blomsterremsa måste du fundera om du ska anlägga en ett- eller flerårig remsa. Åtgärder som varar flera år är särskilt nyttiga för pollinerare. Fleråriga ängsväxter blommar först under det andra året och därför ska du aldrig så en ettårig åker eller remsa med fleråriga frön. På en flerårig remsa lönar det sig ändå att så också ettåriga växer såsom honungsfacelia, eftersom du då redan under det första året får såväl ett kraftigt växtbestånd som blommor för pollinerare.
Gynna breda åkerrenar, sen slåtter och mångfaldsoaser kring åkern
Du kan skapa mångfaldsoaser i närheten av åkrarna genom att räta ut åkerkanterna och lämna de avgränsade områdena samt till exempel mark under elledningar till pollinerarna. På det viset underlättar du också din egen vardag, eftersom du kan lämna de mest svårskötta områdena utanför produktionen och samtidigt få fler pollinerare nära åkern. På de här områdena kan du också anlägga mångfaldsremsor och då förblir området åkerareal.
Gynna breda åkerrenar på dina åkrar och slå dem så sent som möjligt så att pollinerarna hittar föda långt in på hösten. Välj en sådan slåtterteknik som är skonsam för pollinerarna. Till exempel skärande slåttermaskiner är skonsammare för insekter än krossar eller krossande slåttermaskiner. Det bästa med tanke på mångfalden är en så bred åkerren som möjligt (till exempel vad gäller rikliga populationer av rovinsekter), men lägg märke till att det inte betalas stöd för åkerrenar som är bredare än vad som anges i stödvillkoren.
Du kan berika markens fröbank i ett område genom att du flyttar blomväxtlighet efter slåtter till ett annat ställe. Slå växtbeståndet i augusti när fröna redan har utvecklats och sprid ut det torkade gräset på ett nytt område, till exempel på en naturvårdsåker. Flytta växtmaterial med eftertanke och se till att det inte finns främmande arter bland växtligheten. Du kan flytta växtlighet också från vårdbiotoper till andra områden, men inte tvärtom.
Gynna träd och bestående element
Träd, häckar, öppna diken, fleråriga blommande upphöjda jordvallar och sandiga fläckar med bar mark hjälper pollinerarna. Träd som är viktiga för pollinerarna på våren är bland annat vide och sälg, hagtorn, rönn, syren, hägg och lönn. Fruktträd och bärbuskar, såsom aronia och hallon, är också läckerheter för pollinerarna.
Anlägg en skalbaggsås
En skalbaggsås innebär en något upphöjd mångfaldsremsa som är avsedd för rovinsekter och som anlagts mitt på en öppen åker och där det växer exempelvis gräs och ängsväxter. Rovinsekterna är naturliga fiender till skadeinsekterna och de hjälper dig att bekämpa skadedjur på växterna. Avsikten med en skalbaggsås är att skapa livsutrymme för rovinsekter och pollinerare och ge dem passager till åkrarna. Åsen är cirka 2–4 m bred och den lämpar sig bäst att anlägga på stora åkrar.
Läs mer om anläggandet av skalbaggsåsar i rådgivningsguiden Den pollinerarvänliga gården som utarbetats av Carbon Action Group och Traci Birge: https://carbonaction.org/wp-content/uploads/2022/03/Polyttajaopas_SVE_web-final.pdf
Exempelbild om en skalbaggsås.
Lämna kvar bo- och övervintringsplatser vid åkern
Pollinerarna besöker blommande åkrar för att söka föda, men obrukade områden bredvid åkern är viktiga platser för pollinerare att föröka sig, övervintra och komplettera sitt näringsförråd. Pollinerare bygger bo och övervintrar på olika sätt beroende på art. Vissa bygger bo i marken (till exempel många solitärbin), andra i trädstubbar eller gamla byggnader. Några humlor föredrar gamla hål som grävts av gnagare. Sandhaltig bar mark är en bra plats för ett bo. Pollinerare behöver också material att bygga bo av, till exempel lera, lövbitar, växthår eller kåda. Sten-, blad- och mullhögar samt olika kantområden såsom diken och skogsbryn ger skydd och skapar de mikroklimat som pollinerare behöver. Sluttande ängar, vårdbiotoper och dikes- och vägrenar är värdefulla områden för bobygge.
Lämna kvar naturliga boplatser för pollinerare eller bygg sådana. Låt stock- och träbyggnader, torrakor, stenmurar och steniga åkerholmar stå kvar som skydd och boplatser. Ha ingen brådska med att städa undan ruttnande träd- och rishögar. Du kan också föra dem till dikesrenar eller blommande skalbaggsåsar. I synnerhet lövträden är lämpliga för detta ändamål.
Gynna barlagda markytor eftersom de är viktiga för solitärbin som bygger bon i marken. Gamla grustag, sandiga dikeskanter och åkervägar som används sällan erbjuder boplatser. Du kan bygga barlagda markytor utanför åkern genom att ta bort ytjord och ersätta den med ny sandhaltig jord utan växtlighet. Bina behöver sol och värme och därför bör en barlagd markyta vara i söderläge. Området behöver inte vara stort, men fritt från växtlighet. Använd inte glyfosat för att hålla området som barmark, eftersom det är skadligt för bin.
Många vilda pollinerare är inte kapabla att röra sig längre än ett tiotal eller högst hundratal meter, och därför är det viktigt att de hittar alla behövliga resurser på ett litet område. Till exempel kan det vara lämpligt att odla kummin på en åker nära skog, eftersom blomflugorna behöver fuktiga mikroklimat för att de ska kunna föröka sig. Flest blomflugor har observerats i Finland på åkrar i närheten av skog (cf. Toivonen 2021 i publikationen Birge 2021).
Bekanta dig med Finlands pollinerare
Pollinerarna i Finland hör huvudsakligen till fyra insektsordningar: steklar (bin, växtsteklar, getingar och myror), tvåvingar (flugor, myggor och trips), skalbaggar och fjärilar (dag- och nattfjärilar). De här insektsordningarna är stora och även i Finland ingår tusentals olika arter i varje ordning. Ändå är det bara en del av dessa insekter som är pollinerare.
De viktigaste pollinerarna på gården är bin och blomflugor. Med bin (Anthophila) avses alla vilda bin, tambin och humlor. Som individer är vilda bin effektivare pollinerare än tambin, medan tambinas pollineringseffekt baserar sig på deras stora antal. Dessutom flyger tambin längre sträckor än vilda bin.
Av Finlands bin är nästan alla, utom tambiet och humlorna, solitärbin. Solitärbinas honor bygger sina bon själva och det finns ingen arbetsfördelning mellan individerna så som hos tambin och humlor. Beroende på art kan bina bygga bon och övervintra till exempel i marken, i stockbyggnader och trädhögar. Solitärbina övervintrar som fullvuxna larver eller som vuxna.
Humlorna är särskilt effektiva pollinerare och i egenskap av sociala insekter (som alltså lever i samhällen med en drottning, arbetare och drönare) finns det ofta gott om dem. En humla har alla egenskaper för en bra pollinerare: den kan transportera mycket pollen och flytta sig från en blomma till en annan inom samma växtart. Humlorna kan flyga i sämre och kyligare väder än bina. Humlorna är lurviga, vilket är en nyttig egenskap för blommorna eftersom pollenet fastnar bra i håren. Humlorna har också en särskild förmåga att skaka om blommorna så att pollen lossnar från ståndarna. Man har sett humlor besöka blommorna hos nästan 30 odlingsväxter och åtminstone 200 prydnadsväxter och 300 vilda växter. Bara den unga drottningen övervintrar, ofta i en jordhåla.
Flugorna är inte lika effektiva pollinerare som de ovan nämnda arterna av bin, men deras betydelse är särskilt stor på platser där det finns bara ett fåtal bin (till exempel i norra Finland och på våtmarker). De vuxna blomflugorna är jämförelsevis effektiva pollinerare och de är viktiga för många jordbruksgrödor såsom kummin och rybs. I larvstadiet äter en tredjedel av blomflugarterna små rovdjur som bladlöss och bladloppor som är skadliga för jordbruket. Blomflugorna är ofta väldigt håriga och påminner om steklar. Fuktiga mikroklimat är lämpliga för den här gruppens förökning. De andra tvåvingarna kan vara nyttiga, ofarliga eller skadliga för jordbruket. Av myggorna är till exempel hårmyggan (Bibio) en bra pollinerare på våren.
Texten har skrivits av
Traci Birge, agronomie- och forstdoktor, agroekologi