Särskilda behov när det gäller skötseln av trädbevuxna vårdbiotoper
Trädbevuxna vårdbiotoper har omväxlande öppna ängsfläckar och tätare skogsdungar. De trädbevuxna vårdbiotoperna är viktiga livsmiljöer i synnerhet för svampar och insekter. Skogsbeten, svedjeskogar och hagmarker sköts nästan uteslutande genom betning, och kompletteras vid behov med slåtter samt röjning och gallring av träd. Lövängar krattas snygga på våren och gräset slås före betesgången. På lövängarna i den sydvästra skärgården kan man också hamla träden, det vill säga kapa av trädens toppar och grenar. Till restaureringen av området hör vanligtvis också byggande av staket enligt skötselplanen.
Målen för skötseln av trädbevuxna vårdbiotoper
Skötseln av trädbevuxna vårdbiotoper har som mål att upprätthålla livsmiljöer där det förekommer öppna ängspartier bland träden. Om träden står glest ökar solstrålningen ner till undervegetationen och på trädens stammar, vilket förbättrar livsvillkoren för arter som gynnas av ljus och värme.
Betesgång är det bästa sättet att sköta trädbevuxna vårdbiotoper. Betesdjuren kan inte vara många, eftersom det finns klart mindre växtlighet att beta än på ängar. I synnerhet skogsbeten är lågproducerande. Du kan bestämma ett lämpligt betestryck enligt vegetationen på området och skötselsituationen.
Trädbevuxna vårdbiotoper kan skötas som blandade trädbestånd eller genom att gynna ett dominerande trädslag. Strukturen hos vårdbiotopernas trädbestånd kan förbättras genom att man hugger upp små gläntor och gallrar skogarnas kantområden så att de blir ljusare. Undvik att gallra med jämna mellanrum och lämna kvar enskilda träd av olika ålder och trädslag. Spara de gamla lövträden och murkna rotstående träd och lågor att berika naturens mångfald. På stammarna till gamla träd på betesmarker lever många olika arter av mossor, lavar och svampar samt en mångsidig insektsfauna.
Lämna kvar enskilda granar och grupper av granar som skydd för betesdjuren. Ta ändå bort unga granar och granplantor som brett ut sig till underväxten. I vuxna granbestånd kan du göra små öppningar, men undvik att gallra kraftigt, eftersom det påverkar landskapsbilden och de återstående träden faller lätt omkull. Om det på vårdbiotopen växer plantor av ädla lövträd såsom ek eller lind, ska du vid behov skydda plantorna med stängsel.
Gassiga sluttningar och kullar är perfekta ställen för små ljusöppningar där ängsartad vegetation kan utvecklas. Genom att slå torra backkrön och kanter vid stigar kan du skapa växtplatser för exempelvis kattfot.
Trädbevuxna kantzoner och åkerholmar
Det främsta målet för skötseln av trädbevuxna kantzoner och åkerholmar är att öka trädens och buskarnas flerskiktighet och bevara artmångfalden. Du kan öka trädbeståndets flerskiktighet genom att gynna lågväxande arter vid åkerkanten. Avlägsna skuggande barrträd och gynna lövträd, buskar och enar samt ihåliga träd och lågor på området. Röjningen är till nytta också för den invidliggande åkern, när du avlägsnar de träd som skuggar den. Lämna kvar arter som bildar bär och nötter, till exempel rönn, hägg och brakved, ek och hassel, för att ge näring åt fåglar och däggdjur. Också aspen är landskapsmässigt representativ och ett viktigt hålträd. Försök åstadkomma variation på kantzonen genom att skapa ängsliknande öppningar, frilägga stenar, flyttblock och stengärdsgårdar samt framhäva enskilda landskapsträd.
Halvöppna, hagliknande kantzoner och hagmarksholmar
Det främsta målet för skötseln av hagliknande kantzoner och åkerholmar är att genom gallring åstadkomma ett halvöppet hagmarksliknande trädbestånd, där trädkronorna täcker ungefär en tredjedel av områdets yta. På åkerholmar kan trädbeståndet lämnas något tätare för att undvika vindfällen. Syftet med gallringen är alltså att åstadkomma omväxlande öppna områden och trädgrupper.
Inled skötseln med att avlägsna träd och buskar runt bevarade öppna fläckar med ängsvegetation, runt gamla träd med kraftiga grenar samt runt enarna. Spara gamla lövträd, landskapsmässigt vackra trädexemplar samt rötskadade och ihåliga träd. Sköt om förnyelsen av hagmarkens trädbestånd genom att du också lämnar kvar unga träd i trädgrupperna. Öka trädbeståndets artmångfald genom att du gynnar enar, lövträd – i synnerhet ädla lövträd – samt träd och buskar som ger bär. Det är bäst att komplettera skötseln med betesgång eller slåtter, så att området inte växer igen med buskar eller träd efter röjningen.
Särskilda krav för skötseln av öppna vårdbiotoper
Målet för skötseln av öppna vårdbiotoper är att göra dem öppnare och ljusare samt att minska näringshalten i jordmånen. Regelbunden skötsel ökar antalet arter av krävande växter och andra organismer såsom fjärilar, steklar och skalbaggar. På de bästa friska ängarna kan det växa uppemot 40 kärlväxtarter på en kvadratmeter.
Röjning av träd och buskar
På igenvuxna ängar röjer du lövträd som bildar rot- och stubbskott samt i synnerhet granar. Ringbarka träd som bildar mycket rotskott såsom asp och al. Spara ändå de gamla lövträden för att öka naturens biologiska mångfald. Avlägsna mindre träd och buskar med röjsåg eller genom att dra upp dem för hand. På vidsträckta och plana ytor kan buskar också tas bort med traktor eller fyrhjuling. Slåtterhack, eller tallriks- eller trumrotorslåttermaskin, lämpar sig för röjning av mindre sly. Lägg märke till att stubbarna försvårar slåtterarbetet och därför är det viktigt att ta bort dem före slåttern. Enbuskar kan avlägsnas med handsåg eller sekatör, eller dras upp med rot för hand. Du kan ändå lämna kvar några pelarformade enar på området.
Träd och buskar som brett ut sig till igenvuxna strandängar röjs bort innan de andra skötselåtgärderna påbörjas. På strandängarna är det boskapen som sköter om slybekämpningen. Avlägsna vass och annan vegetation genom att slå området minst två gånger under växtperioden. Du kan ändå lämna kvar buskar som mjukar upp landskapet längs strandskogarnas kanter. Det är också bättre att spara gamla viden med rund form än att röja bort dem, eftersom rotskotten är besvärliga att bekämpa.
Vid röjning av översvämningsängar ska man fästa uppmärksamhet vid älvfårans form och hur vattnet strömmar i fåran. På den sida där det strömmar fortare och stranden är mera utsatt för slitage ska du röja stegvis och lämna kvar buskar och något enstaka träd som skydd. Annars kan den röjda älvslänten rasa ner i älvfåran.
Samla inte röjningsresterna i högar ovanpå värdefull ängsväxtlighet, utan till exempel på den röjda delen av området. Kom också ihåg att föra bort alla röjningsrester från området. De kan användas till exempel som flis.
Om träden och buskarna står tätt sprider du ut röjningarna över flera år. På så vis förhindrar du en plötslig frigörelse av näringsämnen från de borttagna trädens och buskarnas rötter samt minskar på slybildningen och övergödningen av ängen. Om skötseln efter röjningen är effektiv kan ett mindre antal träd och buskar röjas på en gång.
Lägg märke till att du också kan bli tvungen att göra en upprätthållande röjning på området.
Slåtter
Slåttern utförs vanligen i månadsskiftet juli-augusti när ängsväxternas frön har mognat. Slå de värst igenvuxna områdena redan före blomningstiden och upprepa slåttern senare på sommaren. Du kan lämna en del av ängarna oslagna för att trygga områdets fjärilsfauna. I fortsättningen är det nog att slå en gång i månadsskiftet juli-augusti. Utför inte slåtter medan fåglarna ännu häckar.
Slå antingen för hand med lie eller med slåttermaskin med skärande kniv. Lien lämpar sig för mycket små ängspartier eller för slåtter av områden som annars är ojämna eller steniga. Slåtter med lie är ändå mycket arbetsdrygt och kräver yrkesskicklighet. På stora, plana ytor utförs slåttern bäst med slåttermaskin. Manuella tvåtaktsmaskiner är små, billiga och smidiga. För tyngre bruk behövs dyrare 4-taktsmaskiner. Röjsåg kan också användas på områden som är besvärliga att ha slåtter på. Jordbruksmaskiner, som tallriks- och trumslåttermaskin samt slåtterhack, lämpar sig särskilt för restaurering av vidsträckta ängsområden som vuxit igen med gräs. Det slagna höet samlas ihop och förs bort med höräfsa, balpress eller vagn. På små områden kan du transportera bort höet med hjälp av exempelvis en presenning. Höet kan också lämnas på marken för att torka. I soligt väder torkar det på några dagar. Det är bra att vända på höet emellanåt för att skynda på torkningen. Höet kan också torkas på traditionellt sätt på höstörar. Under torkningen räfsas höet samman i högar till natten så att daggens inverkan är så liten som möjligt. Höet måste ändå transporteras bort från området för att näringsinnehållet ska minska.
För att underlätta slåttern på friska ängar kan man vintern innan avlägsna den gamla stråmassan genom att plöja med traktor. Du kan också bränna den döda vassen på hösten eller tidigt på våren innan flyttfåglarna anlänt.
Betesgång
Betesgång är oftast det enklaste sättet att sköta i synnerhet friska ängar. Vid valet av betesdjur avgör områdets storlek samt fodrets kvalitet och mängd. På frodiga ängar måste betestrycket vara tillräckligt högt.
På steniga eller mjukbottnade strandängar är bete i praktiken den enda möjliga skötselmetoden. Också på slåtterängar är efterbete att rekommendera för att öka artmångfalden. Du kan inleda betet direkt när ängens tillväxt har startat. Då smakar bland annat vassen som bäst för betesdjuren och dess näringsvärde är som högst. För att uppnå ett bra skötselresultat är det skäl att fortsätta med betet långt in på hösten. Då blir det så lite växtlighet som möjligt kvar på ängen för bränning. Välj betesdjur enligt fuktförhållandena på strandängen. Nötkreatur lämpar sig för alla strandängar, medan får och hästar heller betar på torrare och mer hårdbottnade ängar.
I början av skötseln av strandängar minskar ett högt betestryck effektivt på vassmängden och bidrar till att eftertraktade växtarter återvänder till området. På stränder där fåglar häckar ska du undvika att ha alltför många djur, så att fåglarnas bon inte förstörs. Under den fortsatta skötseln är cirka 0,5-1 nötkreatur per hektar ett lämpligt djurantal. På strandbetena ska du bygga stängslen ända ner till vattengränsen så att djuren når att beta också i det grunda strandvattnet. Då bildas en lågvuxen strandzon, där speciellt vadare och sjöfåglar föredrar att leta efter föda. Om stranden är mycket grund drar du stängslen långt ut i vattnet eller stängslar in hela strandlinjen så att djuren inte rymmer. Beakta att du kanske måste ta ner stängslet till hösten och bygga upp det på nytt till våren.