4 Ha djur på bete

Det huvudsakliga syftet med betesgången är landskaps- och naturvård. Betesgång som upprätthåller mångfalden baserar sig på att betesdjuren lever och växer med det som vårdbiotopen producerar. Du ska alltså inte använda gödselmedel, bekämpningsmedel eller tillskottsfoder, eftersom de gör området frodigare och minskar artmångfalden. När näringen tar slut flyttas djuren bort från betesmarken i stället för att man ger tillskottsfoder till dem. Vårdbiotopen ska avgränsas från den odlade betesmarken med hjälp av stängsel. Om kreaturen endast då och då rör sig över området eller om det bara används om natten sköts inte vårdbiotopen på rätt sätt.

Betesgång är det naturligaste sättet att sköta vårdbiotoper och särskilt på trädbevuxna objekt är bete den enda möjliga skötselmetoden. Betesgången gör växtplatsen ljusare och varmare och minskar på näringsmängden i marken, så att de mest traditionella arterna som är anpassade till karga förhållanden kan växa. När boskapen trampar på markytan söndras den så att fröna av åtråvärda växter lättare kan gro. När djuren betar äter de av växtligheten efterhand, ojämnt och selektivt. Av den orsaken är betesgångens verkningar annorlunda än vid slåtter då all växtlighet tas bort på en gång.

Mer information hittar du i: Avtalsbaserad betesgång & Laidunpankki.fi

Betesdjurens olika behov

Får

Fåren väljer noga vilka växter de äter. Fåren gillar särskilt späda örtväxter och gräs och lämpar sig därför inte för ömtåliga vårdbiotoper. Om fåren släpps ut på bete tidigt på våren blir betesgången effektivare. Fåren är effektiva vid bekämpningen av invasiva arter, eftersom de tycker om att äta till exempel jättebalsamin. Särskilt effektiva är fåren när det gäller att bekämpa sly. De klarar sig bra också på mycket lågproducerande marker, om betesområdet är tillräckligt vidsträckt. Fåren behöver ändå också skydd och skugga samt varierande terräng. De passar bäst som betesdjur på torra ängar och hagmarker, eftersom de undviker blöta och fuktiga marker såsom strandängar. En äng som är en hektar räcker som sommarbete för cirka 2–5 tackor med lamm, beroende på växtligheten. Vuxna tackor är bäst lämpade som landskapsvårdare eftersom lammen kräver frodig och parasitfri betesmark för att växa till sig.

Nötboskap

Nötkreatur är inte lika selektiva när det gäller födan som till exempel får och hästar. Nötkreaturen äter i huvudsak gräs och andra örtväxter, men också löv från träd och buskar. Nötkreaturen undviker att beta på platser som är smutsade av spillning och urin, och därför bildas så kallade betesrator på betesmarkerna. Det uppstår stigar i terrängen eftersom nötkreaturen rör sig längs samma upptrampade rutter. Alla nötkreatursraser lämpar sig som betesdjur. Bäst lämpade är lantraserna som väger mindre och har anspråkslösare krav på födan än högt förädlade djur. Också nötkreatur av köttras och kvigor och kalvar av mjölkras passar bra att sköta vårdbiotoper. Nötkreaturen behöver cirka 1–2 hektar betesareal per djur.

Hästar

Hästarna är nästan lika bra som nötkreaturen när det gäller att upprätthålla naturens biologiska mångfald. De äter främst gräs och olika örtväxter, men trädens löv och bark duger också åt dem. Hästarna kan utnyttja relativt grov växtmassa som föda och håller betesmarken jämnt nerbetad. Hästar föredrar att beta på något torrare, hårdbottnade ängar men kan ibland också gå ut i vattnet för att äta av framför allt vass. Hästarna behöver 1–2 ha betesmark per djur.

Getter

Getter äter hellre av trädens bark och löv än av olika örtväxter, vilket innebär att de är ännu effektivare än får när det gäller att sköta områden som vuxit igen med buskar. Geten har en smal mule och kan därför lätt välja bland foderväxterna. Geten äter också älggräs, som ratas av många andra betesdjur. Getterna lämpar sig främst för iståndsättning av igenvuxna områden och som extra betesdjur. Lägg också märke till att stängslingen av ett betesområde för getter måste planeras och genomföras noggrant, eftersom getterna lätt rymmer.

Sambete

Sambete innebär att två eller flera djurslag går på bete på samma område samtidigt eller efter varandra. Får och kvigor eller får och dikor med kalvar kan användas för sambete. Hästar, nötkreatur och får klarar sig också bra på samma område. På sambeten slits betesområdet jämnare och antalet betesrator minskar.

Planera betestryck och betesrotation

Med betestryck avses antalet betesdjur på en bestämd areal under betesperioden. Med betestrycket kan man påverka hur noggrant växtligheten blir äten. I synnerhet på ett område i restaureringsskedet får betestrycket vara högre än på ett välskött område. Å andra sidan förhindras blomningen och fröbildningen om betningen är kontinuerlig och alltför intensiv och om skotten hela tiden äts upp. Överbetning leder tydligt till ett minskat antal insekter som är beroende av ängsvegetation, i synnerhet fjärilar samt bin och humlor, men å andra sidan är inte heller underbetning till nytta för skötseln av området.

Det är till fördel för naturens biologiska mångfald om hela området inte betas med samma intensitet. Betestrycket bestäms enligt djurslaget eller djurrasen samt enligt skötselsituationen och hur väl objektet tål slitage. Djurens välbefinnande och tillväxt är också viktiga när man planerar betestrycket. Regleringen av betestrycket är beroende inte bara av betesdjuren utan också av vädret, områdets vegetation och tidigare skötsel samt betesperiodens längd. När skötseln framskrider ska du ofta granska betestrycket och dess verkningar, eftersom vårdbiotopens arter är känsligare. Bered dig på att ändra på betestrycket redan under sommaren.  

Tips: När maskrosen blommar är det dags att släppa ut djuren på bete.

Trots att du uppskattat att betestrycket är lämpligt kan terrängen ställvis slitas kraftigt eller bli underbetad. Tillfällig över- eller underbetning är oftast ändå inte skadlig för objektet. För skötseldagbok över skötseln så att du kan följa med hurdan skötsel som ger önskade resultat när naturförhållandena varierar på vårdbiotopen.

Djurtäthet (djur/ha) under hela betesperioden på olika typer av betesmark

Djurtätheten (djur/ha) anges i medeltal under betesperioden. Det rekommenderas att djurtätheten är större på försommaren och mindre på sensommaren. Djurtätheten beror också på djurens näringsbehov, dvs. deras tillväxtmål. Dikorna och tackorna betar tillsammans med sina avkommor. Hästens näringsbehov har beräknats på basis av helpension eller lätt arbete.

Dela in området i fållor

Du kan reglera betestrycket med hjälp av betesrotation, vilket innebär att du delar in området i betesfållor och flyttar djuren från en fålla till en annan. På så vis kan du reglera foderproduktion på området. Området bevarar sin foderproducerande förmåga längre under betesperioden, om växtligheten hinner återhämta sig emellanåt på vissa ställen. På försommaren då gräsets tillväxt är snabbare kan betesfållans växtlighet återhämta sig på bara några veckor. På sensommaren, och också annars beroende på fuktförhållandena, kan det ta flera veckor innan växtligheten återhämtar sig.

Ge inte tillskottsfoder

Ge inte tillskottsfoder till djur som betar på vårdbiotoper. De flesta ängsväxter har anpassat sig till att växa i näringsfattig jord och om man ger tillskottsfoder åt djuren ökar mängden näringsämnen som cirkulerar. Du kan undvika att ge tillskottsfoder till exempel med hjälp av väl planerad betesrotation och indelning av området i fållor. Om foderproduktionen är alltför knapphändig på området kan du också ta med ett odlat betsskifte i betesrotationen. Hägna inte in en vårdbiotop tillsammans med ett odlat bete, eftersom det transporteras näringsämnen med kreaturen till vårdbiotopen. Mineraler kan du ändå ge till betesdjuren också på vårdbiotoper. Platsen där mineralerna ges är utsatt för slitage och ska därför placeras på den minst värdefulla delen av området.