2 Sköt vårdbiotopen systematiskt

Varför måste vårdbiotopen skötas?

Vårdbiotoper måste skötas för annars övergöds de och växer igen, och då försvinner deras unika arter. Målet för skötseln av en vårdbiotop är alltså att bevara naturens mångsidiga artrikedom och det kulturlandskap som människan och boskapen har skapat. Den grundläggande principen för skötseln är att man genom betesgång eller slåtter avlägsnar de växtmassor som uppkommer under växtperioden. Då kan området inte övergödas och där bildas ingen förna som kväver arterna.

De viktigaste målen för bevarandet och skötseln av en vårdbiotop är att:

• skydda ett vackert och varierande landskap,
• bevara den mångsidiga och utrotningshotade floran och faunan
• upprätthålla kulturarvet och traditionellt kunnande,
• skydda kulturlandskapet och fornminnen,
• främja en trivsam boendemiljö och landsbygdsturismen
• stödja företagande och sysselsättning på landsbygden.

Börja planera skötseln genom att identifiera vårdbiotopens naturtyp

Naturtypen inverkar på hur vårdbiotopen ska skötas. Börja alltså planeringen av skötseln genom att identifiera områdets naturtyp och bedöma behovet av iståndsättning och skötsel av objektet. Efter det sätter du upp målen för skötseln. För planeringen behöver du veta hur området har använts tidigare, vilka naturvärden och arter där finns samt vilka faktorer som inverkar på de olika arternas trivsel. Du kan be lokala naturfantaster och andra sakkunniga inom branschen om hjälp med att identifiera naturtypen. Experter på vårdbiotoper i din region kan du söka fram via NTM-centralens expertsökning på adressen Asiantuntijahaku (ahtp.fi). Använd till exempel ordkombinationen skötsel av vårdbiotoper som sökord.

Om du inte har vetskap om objektets arter och deras särskilda krav är det också skäl att begära hjälp av regionens NTM-central. Där kan du också fråga om det har gjorts några inventeringar av vårdbiotoper i området.

Utöver dessa kan du be att en rådgivare besöker din gård och planerar skötseln av området tillsammans med dig.

Identifiering av vårdbiotopens naturtyp

I diapresentationerna nedan får du veta hur och med vilka arter du kan identifiera vårdbiotopens naturtyp. Mer info om vårdbiotopernas naturtyper får du på webbplatsen miljö.fi.  

I kapitel 6 berättas mer om de särskilda målen för skötseln av naturtyper. 

Trädbevuxna vårdbiotoper

På trädbevuxna vårdbiotoper är skötseln inriktad på att växla mellan trädbestånd och ängsgläntor på ett mosaikartat sätt samt att värna om framför allt stora gamla trädindivider.

Skogsbeten

Skogsbetena är områden med ett glest trädbestånd. På dem har boskapen traditionellt betat långt från bosättningen.

Känn igen ett skogsbete på basis av dessa egenskaper:

• I skogen finns gläntor med ängsvegetation
• Bland vegetationen finns örtartade växter som gynnas av betesgång
• I skogen växer ett flertal trädslag och trädbeståndets ålder varierar
• Det finns gamla grova träd och rötskadade träd
• I skogen finns en riklig svampflora och stora myrstackar

Ett igenvuxet skogsbete känner du igen på basis av följande egenskaper:

• Där växer många enar.
• Trädbeståndets uppbyggnad är varierande och utgörs till en del av stora och murknande lövträd.
• Det finns ett stort antal bärgivande arter som kräver värme och ljus.
• På området växter stora granar med tjocka grenar.
• Den långvariga betesgången som upphört i området syns som ett torftigt buskskikt och ett fåtal nedre grenar på de större träden.
• Det finns knappt om ris, såsom blåbär, lingon och ljung.
• På området finns små gläntor med ängsvegetation och enstaka lövträd.

Skogsbetena avviker från ekonomiskogar, eftersom trädbeståndet är av varierande ålder och där finns luckor. Här och där kan det finnas rätt små gläntor med ängsvegetation. Undervegetationen på skogsbeten domineras av vanliga skogsarter i första hand enligt skogstypen. Ängsväxter och andra speciella arter trivs främst i luckorna mellan träden. I jämförelse med andra traditionella miljöer är skogsbeten vanligen artfattigare.

Skogsbetets flora beror främst på skogstypen. Rödven samt ängsgröe och revsmörblomma som gynnas av övergödning är allmänna växter som gynnas av skogsbete. Smultron, teveronika, prästkrage, brunört och smörblomma trivs på öppna platser och vid kanterna av skogsbetet. I jämförelse med ängar är skogsbetets arter ändå fåtaliga, med undantag för lundar. Även om vegetationen är gräsdominerad behöver detta inte innebära att området tidigare har fungerat som betesmark, eftersom exempelvis kruståtel och bergrör plus andra gräs av samma grupp gynnas av skogshyggen. Dagens skogsbeten påminner oftast om betade ekonomiskogar.

Till skogsbetenas särdrag hör också kostigar och myrstackar samt olika defekter på träd som boskapen har åstadkommit. Djuren har betat av de nedersta grenarna så att man har sikt genom skogen. De mest representativa objekten kan bevaras och restaureras till traditionella skogsbeten, förutsatt att det finns betande djur såsom nötkreatur, hästar eller får att tillgå.

Betade skogar där trädbeståndet och vegetationen är mycket ensidiga lönar det sig ändå inte att sköta som skogsbeten. Skogsdikade områden lämpar sig inte heller som skogsbeten.

Hagmarker

Utmärkande för hagmarker är att fläckar med ängsvegetation och grupper av träd skiftar så att träden täcker högst en tredjedel av arealen. Trädbeståndet är lövträds- eller talldominerat, vanligen växer det granar bara ställvis. Enstaka grova och kvistiga träd med bred krona framträder tydligt. Dessutom förekommer det grupper av enar och andra buskar samt rönnar och sälgar med stam. Ängsväxtligheten är alltid rikligare än skogsvegetationen. Bland undervegetationen trivs växter och insekter som är typiska för ängar. Betecknande för hagmark är att den är öppen, ljus och mångskiftande.

Typiska växter för hagmarken är rödven, fårsvingel, daggkåpa, smultron, midsommarblomster, teveronika, vitmåra, brunört och ormrot. Hundloka, vit- och ängsgröe, våtarv, vitklöver och brännässla tyder på skadlig övergödning.

Nuförtiden förekommer hagmarker främst i anslutning till sådda vallar eller den trädbevuxna kanten på strandbeten, därtill förekommer hagmarker i form av skogsdungar som boskapen använder som skyddsplats. De flesta hagmarkerna har vuxit igen med skog och påminner till trädbeståndet mest om skogsbeten. Ängar som växer igen med skog kan å sin sida påminna om hagar, men det unga trädbeståndet i jämn ålder skiljer dem från riktiga hagmarker.

En särpräglad undervegetation bildas enligt växtplatsens bördighet, det betande djurslaget och betestrycket. Ängsvegetationen dominerar över skogsvegetationen. På bördiga växtplatser är vegetationen lundartad, men det finns bara ett fåtal buskar till följd av boskapens bete och slitaget. Högvuxna skogsgräs försvinner så småningom och blir föda för de betande djuren. De ersätts av lägre gräs som breder ut sig till en täckande matta och gläntorna blir större. En hagmark är ofta rätt stenig. Till bilden hör ofta också olika spår av traditionell markanvändning såsom stenmurar och gärdsgårdar samt boskapsgångar och stenrösen. Hagmarker förekommer i hela Finland, bortsett från nordligaste Lappland. Den förhärskande typen är hagmark med blandat, oftast lövträdsdominerat trädbestånd.

Hagmarker kan skötas som ett blandat trädbestånd eller genom att favorisera ett dominerande trädslag. Björk- eller gråalshagar är de traditionella finska hagmarkstyperna. Förr i tiden, på Kajanalands ängar med al, lämnades alarna att växa med 5-10 meters mellanrum för att gräset skulle växa så mycket som möjligt. Denna princip kan bra tillämpas även idag då man iståndsätter gråalshagar. Ekhagar är relativt sällsynta i Finland och värdefulla för naturens mångfald. Deras naturvärden bevaras bäst genom bete, även om betet kan hindra nya ekplantor från att växa. Vid behov kan ekplantorna skyddas med stängsel.

Lövängar

På lövängar växlar fläckvis parkliknande, öppna ängar med grupper av buskar och träd. Ofta är 2/3 av området äng och 1/3 träd.

De vanligaste trädslagen vars kvistar brutits till foder åt boskapen är björk, klibbal och ädla lövträd. Man känner igen träden på att de är krokiga och förgrenade likt kandelabrar. Ibland är de rötskadade men ofta exceptionellt långlivade. Lövängar förekommer vanligtvis på relativt bördiga, friska marker i närheten av stränder. På de bästa lundmarkerna har lövängarna en mycket mångsidig artrikedom. Typiska växter är orkidéer, sippor och flera olika klockor. I skuggan av träden växer också egentliga skogsarter. Också fåglar, insekter, snäckor och marklevande djur förekommer mycket allmänt.

Öppna vårdbiotoper

Skötseln av öppna vårdbiotoper går ut på att förhindra att området växer igen, väcka områdets växtarter till liv och bevara ett öppet och synligt landsbygdslandskap.

Friska och torra ängar

De friska och torra ängarna hör till våra mest artrika naturtyper. De har i tiderna uppstått genom röjning och svedjebruk. Regelbunden slåtter och bete har minskat på jordmånens näringsrikedom samt bevarat ängarna öppna och ljusa, vilket har berikat deras flora. En mångsidig flora och ett gynnsamt mikroklimat är en förutsättning för dagfjärilarnas, skalbaggarnas och steklarnas artmångfald. Friska ängar förekommer på alla mineraljordar i hela landet. Traditionellt slagna friska ängar har till största delen varit dominerade av småvuxna örter, men numera har floran blivit mera ensidig och gräsdominerad. Typiska växter för de friska ängarna är bland annat rödven, rödsvingel, ängsvädd, ormrot, prästkrage och smörblomma. Torra ängar förekommer i huvudsak söderut, men också i andra delar av landet. I den sydvästra skärgården och vid kusten hittas de mest artrika torra ängarna. I vegetationen på torra ängar kan det finnas rikligt med ett- och tvååriga växter. Typiska gräs är fårsvingel och vårbrodd samt bland de blommande örtväxterna till exempel gråfibbla, ängsnejlika, kattfot och tjärblomster.

Havsstrandängar

Havsstrandängarna har uppstått på skyddade stränder med finjordar där vattenståndets växling samt isens rörelser håller vegetationen öppen. På många håll har även slåtter och bete hindrat strandängarna från att växa igen, samtidigt som ängsytan förstorats uppåt land. I bästa fall kan havsstrandängarna vara mycket vidsträckta och jämna, samt nästan träd- och buskfria.

Vegetationen på havsstrandängarna bildar zoner på området mellan den lägsta och högsta vattennivån. På grunt vatten växer vanligtvis olika sävarter och vass. De egentliga strandängarna finns ovanför medelvattenlinjen på landstranden och typiska arter är agn- och knappsäv. Därpå följer zoner som kännetecknas av krypven, starr och salttåg, madrör och rödsvingel samt slutligen zoner med storvuxna gräs. Mångsidigast och mest färggrann är havstrandängens vegetation på landstrandens mellersta och översta del, där bland annat gåsört, kust- och dvärgarun, strandviva, slåtterblomma, höskallra, kråkvicker och flädervänderot blommar.

På havsstränderna kan det bildas små saltfläckar som en följd av att havsvattnet avdunstar. När kreaturen trampar och söndrar jordmånen gynnas uppkomsten av saltfläckarna och på de bara ytorna kan alltmer sällsynta salttåliga växer som glasört, saltnarv och saltgräs dyka upp.

Sjö- och åstrandängar samt översvämningsängar längs åar och älvar

På sjö- och å- eller älvstrandängar kan man från vattnet mot land urskilja området för egentliga vattenväxter samt sjöfräken-, vass-, högstarr-, rör- och videzonen. Fackelblomster, vattenklöver, strandlysing, topplösa, mossrot, kråkklöver och älggräs lyser färggrant bland de gräsartade växterna. På södra Finlands åstränder förekommer exempelvis vasstarr samt rörflen-, kalmus- och svärdsliljebestånd. Högre upp på land växer vanligen älggräs och tuvtåtel.

Åstrandängar

Åstrandängarnas vegetationszoner är ofta smala och splittrade, och deras växt- och djurarter varierar på olika håll i Finland. På södra Finlands åstränder förekommer exempelvis vasstarr samt rörflen-, kalmus- samt svärdsliljebestånd. Högre upp på land växer vanligen älggräs och tuvtåtel. Mest mångsidig är vegetationen ändå på friska och mera torra ängar ovanför stranden. De mera nordliga å- och älvstrandängarna är likadana till vegetationen. Närmast vattnet finns norrlandsstarr och vasstarr, ovanför dessa förekommer ängar dominerade av brunrör eller rörflen och av älggräs- eller tuvtåtel.

Sjöstrandängar

På sjöstrandängarna är vegetationszonerna bredare och floran och faunan mera mångsidig än på åstrandängarna. Sjöstrandängarna har oftast uppkommit som en följd av sjösänkningar. Nuförtiden har antalet sjöstrandängar minskat i brist på skötsel. Speciellt lågvuxna gräs-, starr- och tågstrandängar är sällsynta. Strandängar med högstarrarter är vanligare och oftast växer vass, säv och sjöfräken intill. På de övre delarna av stranden kan högvuxna tuvtåtel-, rör- eller älggräsdominerade ängar förekomma. Till den betade strandängen hör ibland frisk småörtsäng.

Översvämningsängar

Översvämningsängarna är å- och älvsträndernas naturliga ängar vars vegetation är zonerad och får näring av slammet som samlas från översvämningarna. Tack vare översvämningarna blir ängarna inte bevuxna med mossa och bildar inte heller torv. Nuförtiden är ängarnas naturliga översvämningsrytm störd på grund av reglering och muddring av åar och älvar. Välbevarade översvämningsängar påträffas numera endast på stränderna till de nordliga älvarna i naturtillstånd eller på älvarnas oreglerade avsnitt. Översvämningsängarnas blöta och fuktiga zoner med sjöfräken-, högstarr- och Calamagrostis-gräs bevaras oftast öppna även utan skötsel. Däremot kräver de övre zonernas örtrika ängstyper traditionell skötsel.

Kulturmiljöer och fornminnen

Arter som är typiska för vårdbiotoper förekommer ofta också i kulturmiljöer och fornminnesobjekt. Förhållandena på dessa objekt är vanligen mycket gynnsamma för att ängsvegetation ska uppstå och bevaras. En del av växtarterna kan vara av ytterst gammalt ursprung, och därför har dessa områden en stor kulturhistorisk betydelse på många sätt. Vanligen är så kallad kontrollerad vildvuxenhet eller skötsel med traditionella metoder det bästa valet för sådana objekt.

Kärrängar

Kärrängarna är vanligen öppna kärr som nyttjats genom slåtter, bete och olika slags bevattningsmetoder. På renskötselområdet har renarna ersatt skogsrenarna som betesdjur på kärren medan betande boskap har haft en liknande, men större inverkan. Både betesgång och slåtter minskar antalet träd och buskar i området. Detta leder till att det bildas mindre mängder förna och torv, men mer brunmossa, och att artrikedomen ökar framför allt på rikkärr. Också arterna som trivs på bottenskiktets torvfläckar och i spillning ökar. Slåtterns inverkan på bottenskiktet är mindre än betesgångens, men å andra sidan framträder ett slaget kärr i landskapet och lockar till sig vilda betesdjur.

Om du fortsätter sköta en tidigare vårdbiotop

Oftast lönar det sig att sköta vårdbiotoper på samma sätt som tidigare, i synnerhet om skötseln pågått i ett sträck och under tiotals år samt om skötselmetoden inte har eutrofierat området. En ändrad skötselmetod kan leda till dåliga resultat och försämra livsmöjligheterna för ängsarter som tidigare trivts på området. När du planerar skötseln ska du fundera på om målsättningen med skötseln är att öka på växtlighetens mångfald eller om du vill trygga livsmöjligheterna för eventuella sällsynta insektsarter som kan finnas på området.

Om du börjar sköta en ovårdad vårdbiotop

När du planerar skötseln på områden som länge varit oskötta och som ska tas i bruk på nytt, kan du fundera på olika alternativ. Lägg märke till att det viktigaste i början är att iståndsätta området.

När du väljer skötselmetod ska du beakta att slåtter och betesgång är metoder som kompletterar men inte ersätter varandra. Vid slåtter kan du ta bort all vegetation som är högre än slåtterhöjden, medan betesdjuren väljer vilka växter de äter. Slåtter minskar dessutom markens näringsvärde effektivare än betesgång, förutsatt att slåtterresterna förs bort från vårdbiotopen. Betesdjuren gynnar växternas spridning och när betesdjuren trampar söndras marken, vilket gör det lättare för fröna att gro.

Också dina tillgängliga resurser påverkar planeringen av skötseln; arbetsredskap och arbetskraft samt tillgängliga betesdjur och deras behov.

Gör upp en skötselplan

Gör upp en skötselplan för området och för in skötselåtgärderna till exempel i din skiftesbokföring. I skötselplanen ger du en allmän beskrivning av objektets naturförhållanden, den tidigare användningen av objektet och områdets flora och fauna. Om du vill kan du bifoga förtydligande fotografier från olika åtgärdsområden och av konstruktioner som finns på objektet, såsom lador eller traditionella stängsel.

Du kan göra upp skötselplanen själv eller tillsammans med en rådgivare. Om du gör upp planen tillsammans med en rådgivare ska du se till att du också själv studerar den noggrant. Du kan söka fram rådgivare i Rådgivarregistret.

När du gör upp en skötselplan:

• Ge en allmän beskrivning av objektet: typen av vårdbiotop, förhållandena mellan olika trädslag på skiftena, terrängformationer och höjdskillnader.
• Förklara målen för skötseln och dess verkningar för miljön. Förklara skötselåtgärderna per skifte och de faktorer som inverkar på hur arbetsdryga skötselåtgärderna är.
• Förteckna de växt- och djurarter som ska uppmärksammas i området.
• Uppge om objektet har klassificerats som ett värdefullt traditionellt landskap eller om objektet ligger i ett värdefullt landskaps-, Natura-, fornminnes- eller skyddsområde.
• Gör upp en årlig tidtabell för skötseln.
• Uppge det område som ska röjas och de trädslag och buskar som ska avlägsnas därifrån.
• Berätta hur du behandlar röjningsavfallet.
• Berätta om du tar bort problemväxter (rosenbuskar, hallon, hundkäx, örnbräken).
• Uppge slåttermetoderna, slåttertidpunkterna och behandlingen av slåtterrester.
• Berätta hur och när betesgången utförs, betesdjuren och deras antal. Fundera på vilket djurslag som har de lämpligaste egenskaperna för att beta på området.
• Gör upp en plankarta som innefattar:
  • vilka stängsel som ska iståndsättas årligen
  • längden på nya stängslen och deras placering
  • de avgränsade åtgärdsskiftena (som grund kan du använda en basskifteskarta eller en förstorad grundkarta)