Restaureringen av en vårdbiotop har som mål att i så stor utsträckning som möjligt återställa den oskötta vårdbiotopen till dess ursprungliga skick. En restaurering är nödvändig bland annat på strandängar som vuxit igen med vass och buskar, på torra och friska ängar samt hagmarker där gräs, sly eller enbuskar har fått övertaget.
I restaureringen ingår att röja träd och buskar samt att avlägsna icke önskad vegetation. Tack vare restaureringen blir förhållandena på vårdbiotopen ofta bättre redan efter en kort tid och de traditionella arternas återhämtning gynnas. På det restaurerade området kan man hitta arter som man redan trodde försvunnit, men som uthärdat bland övrig skuggande vegetation eller i jordmånens fröbank.
Vegetationen på en vårdbiotop som iståndsätts kan återställas på cirka tio år, om merparten av den igenvuxna ängens flora finns kvar. På näringsrika platser är det ändå inte säkert att vegetationen återställs till ursprungligt skick, trots att den fortsatta skötseln är effektiv.
Röj träd och buskar
En vårdbiotop som vuxit igen med träd och buskar kan du röja antingen på en gång eller under loppet av flera år. Det är bäst att göra röjningen stegvis, eftersom den plötsliga frigörelsen av näringsämnen till jordmånen efter en röjning som utförts på en gång, plus den ökade ljusmängden, enkelt leder till att problemväxterna börjar frodas.
På igenvuxna ängar ska du ta bort lövträd och granar som bildar rot- och stubbskott. Spara gamla lövträd och murkna träd. På ängar som betas ska du lämna trädgrupper som skydd för betesdjuren. När röjningen av trädbeståndet är gjord, måste du se till att den fortsatta skötseln är effektiv så att lövträdens rot- och stubbskott hålls under kontroll. Röjda områden sköts effektivast med bete.
Röjningsutrustningen och vad den används till
- Motorsåg – stora träd
- Röjningssåg – små träd och buskar
- Handsåg/häcksax/sekatör – täta enbusksnår
- Traktor/fyrhjuling – borttagning av buskar på vidsträckta och jämna områden
- Slåtterhack/ tallriks- eller trumrotorslåttermaskin – borttagning av mindre sly
- Unga träd, buskar och enbusksnår kan rivas bort för hand
- Andra redskap som behövs: järnspett, spade, hacka
- Lägg märke till: Vid användning av slykniv blir stubbarna lätt för spetsiga vilket kan vara skadligt för betesdjuren.
Samla ihop röjningsresterna så noggrant som möjligt. Lägg ändå inte röjningsavfall ovanpå värdefull ängsvegetation, utan till exempel på marken där du redan har röjt bort enbuskar. Röjningsavfall kan användas till exempel som flis eller brännved.
På en vårdbiotop som är belägen på en holme kan röjningsavfallet brännas till exempel på hösten när marken är kall och fuktig. Lägg märke till att fridlysningsbestämmelserna och bestämmelserna om fornminnesområden på ett skyddsområde kan begränsa brännandet av röjningsavfall.
Avlägsna stubbarna eller använd dem som död ved
Avlägsna stubbarna från fällda träd, i synnerhet på de objekt som ska slås. Före avlägsnandet dödar du stubbarna genom regelbunden slybekämpning. Ringbarkning försnabbar förstörandet av stubben, eftersom ett ringbarkat träd som dött upprättstående har en död stubbe som inte bildar sly. Ta bort de döda stubbarna genom stubbfräsning eller genom att dra upp dem. Fyll de tomma groparna med mineraljord. Om du inte avlägsnar stubbarna ska du såga av dem så lågt som möjligt så att de inte stör slåtterarbetet.
Beakta ändå att död ved är bra för vårdbiotopens mångfald. Om det finns bara litet död ved på området ska du öka mängden genom att lämna kvar stora stubbar och trädgrenar som får murkna. I skötselplanen berättar du varför du gör så. Barrträd murknar långsammare, och därför ska du favorisera lövträd som död ved.
Ringbarka asparna och grå- och klibbalarna
Asp och grå- och klibbal, som bildar mycket rotskott, ska du ringbarka ett par år innan de fälls. Gör ringbarkningen med slykniv genom att skala bort bastet runt hela stammen. Ta bort bark i en ring på åtminstone 20 cm. Låt det ringbarkade trädet torka och fäll det när du kan dra loss barken för hand. Under ringbarkningen förhindras näringstransporten mellan rotsystemet och grenarna, som sker under barken. Till sist dör rotsystemet och inga rotskott bildas längre. Ringbarkningen påverkar inte vattentransporten som sker i trädens veddel.
Om det finns bara litet död ved på området kan du själv producera mer genom ringbarkning. Du kan ringbarka enstaka träd så att du låter dem murkna stående. Förutom aspar och alar lämpar sig också björkar och granar som murkna träd.
Avlägsna problemväxter
I brist på skötsel växer vårdbiotoperna igen av storvuxna och konkurrensmässigt starka arter. Sådana arter är bland annat hundloka, älggräs, brännässla, tistlar, kirskål, örnbräken, hallon, lupin, daggros och av gräsen vass, bergrör, och tuvtåtel. Genom regelbunden slåtter och bete får man kontroll över problemväxterna med tiden, men under de första åren av skötseln lönar det sig att satsa på att försöka avlägsna dem. Slåtter under den bästa blomningstiden hjälper till att få bort många av växterna.
- Tät vass och annan högvuxen vegetation: slå den första sommaren åtminstone 2-3 gånger och för omsorgsfullt bort det slagna höet från hela området. Om det är besvärligt att transportera bort slåtteravfallet från området, kan du i stället krossa det med slåtterkross.
- Hundloka: ge till betande djur.
- Tuvtåtel: gräv upp med spade eller traktorskopa.
- Täta hallonbuskage: ta bort med röjningssåg eller dra upp för hand.
- Brännässla: slå och ge åt djuren.
- Örnbräken: kväs dem genom att slå av växternas stjälkar med käpp, vilket gör att det bildas färre nya skott.
- Kom ihåg att också bekämpa invasiva främmande arter! Sådana är till exempel vresros, jättebalsamin, lupin och jätteloka. Arter som lätt bildar buskage på området och som därför ska bekämpas är också druvfläder och häggmispel. Läs mer om bekämpningen av invasiva arter på adressen vieraslajit.fi